Laminering?

En sömnlös natt där tankarna vandrat både hit och dit. Effekten av dessa nätter, som är rätt så många tyvärr, så är de dagliga symptomen starkare och fler. Idag är det huvudvärken, ljudkänsligheten och illamåendet som varit värst. Första delen av dagen krävdes det krycka inomhus för att ta mig fram där inte väggarna fanns som stöd. Basli vakade över mig, som alltid, men idag vart det en den typen av dag där han helst ska krypa in i mig, ursch, det blev lite fel, men missförstå mig rätt. Han är vääääldigt närgången! 

Hjärnan var helt ur balans.. Allt från att jag råkade släppa ut Basli utan koppel på morgonen (vilket han snällt talade om genom att gå in igen?) till att jag var på väg in i duschen en andra gången bara någon timme efter att jag precis genomfört denna aktivitet. Är det detta som kallas hjärndimma tro?

Försökt drömma lite idag.. vad skulle jag vilja köpa? eller göra? Och komiskt nog är jag så tråkig att det bara fanns två saker som lockade. Ett sängbord för att kunna rita lättare i sängen med energibesparing i tanken och en lamineringsmaskin?! Ja, jag är lite annorlunda. Vad tusan ska jag med en lamineringsmaskin till? Jo.. först att kunna laminera min teckningar så de förblir i gott skick men även för att kunna göra påminnelser till mig själv i snygga teckensnitt. Ett bra exempel idag är väl att ha en påminnelse på ytterdörren att hunden måste ha koppel på sig. ;-)

Denna maskinen är det som lockar: Lamineringsmaskin från Kjell o Co. Men denna från: NetonNet skulle lätt funka också. Får se hur det blir med den saken. En liten idé jag har för mig bara..

Torsdag närmar sig och därmed besöket på Öppenvård Psykmottagningen i Skene. Svägerska Emelie är det den här gången som ställer upp som chaufför (tackar i förväg!). Vad hade jag gjort utan min familj och ja, min ingifta familj. De kör runt på mig och tar hand om mig på alla sätt och vis. <3 Önskar jag slapp den hjälpen men det är fantastiskt att den finns. Besöket på psyk innebär väl egentligen att jag ska träffa dem för att se om en framtida kontakt är att tänka på. Frågan är om de finns möjlighet till hembesök för dem också? Arbetsterapeuten var det ju absolut inga problem med, men inte riktigt samma sak.. Det här med att åka iväg 1 gång i veckan eller varannan vecka är liksom inte riktigt på kartan egentligen eftersom det ställer till det med både skjuts och energi för min del. Får se vad de har att säga helt enkelt. :-)

Sängdags, dubbel dos av natti natti-tabletten ikväll, bara för att få sova ordentligt. Gillar det inte, men kroppen klarar inte av att vara vaken såhär. Inte ens en frisk människa orkar de. 

Så, jag säger godnatt! Och hoppas på att få sova ordentligt i natt.

Över tre år..

Dagarna kommer och går.. Finns inte många "skedar" över till att blogga trots att jag innerst inne är i behov av det. Mycket har hänt, många svajiga stunder men jag försöker mitt bästa, jag gör så gott jag kan, och inget mer än så kan väl krävas av mig?!

Börjar vänja mig vid att bo i Skephult nu, eller ödemarken som jag kallar det. Fördelarna är många men  nackdelarna ligger där och bråkar, tyvärr. Dock vinner fördelarna i slutändan, såklart. :-)

24 januari var det tre år sen, helt sjukt, TRE ÅR sen jag fick en diagnos hos Gottfries kliniken. När jag försöker tänka tillbaka på dessa åren så är allt en enda sörja. Vad hände när? När var det då? Ingen aning. Kaos i hjärnbiblioteket! Men att det redan gått tre år? Var jag med tror du? Deltog jag?

Tänk dig att du står mitt på stadsbiblioteket, runt omkring dig så börjar böckerna trilla ner, och marken rör på sig, du plockar upp en bok och där står de "energibesparing", du plockar upp en till, där står de "mental hälsa", en tredje "träning".. Detta fortsätter, varje bok benämner ett ämne, ett ämne du dagligen behöver bemöta.. Du står alltså bland massa böckerna som flyger all världens väg - jordbävning i hjärnan är det jag försöker förklara. "Man måste börja någonstans.." Ja, det måste man, men när allting hänger ihop? När allt går samman? Vart börjar man då?

Sen vi flyttade till Marks kommun så har jag fått en arbetsterapeut som gör hembesök här hos mig då och då. En kvinna som Basli kärat ner sig och spelar Allan Ballan när hon är här.  Hon har hjälpt mig inse att vara ineffektiv inte är fel utan betyder trots att min hjärna slår bakut att jag får någonting gjort, på egen hand, alldeles själv. Tidigare var effektivitet en viktig del av mitt liv! Så att låta en sak som att byta gardiner ta en och en halv DAG känns helt vrickat och galet, mentalt så blinkar alla röda lampor hysteriskt, men sen inser jag att jag klarade det! Jag gjorde de! Och jag kraschade inte fullständigt. Ja jo, jag blev trött trots min ineffektiva metod, MEN jag blev inte helt super duper kass! Sådana här steg tar vi, jag och min arbetsterapeut. Steg för steg för hon mig att le, och leva upp igen. Även om jag mestadels är sängliggande och spelar min tid med att räkna blommorna i tapeten, så kan jag IBLAND göra saker, normala saker. Wow..

Jag lovar att bli bättre på att blogga igen. Både för min, eller ja, mest för min egen skull faktiskt. Det är en dagbok, en öppen dagbok.. Att skriva har ju alltid fått mig att må bra. :-)

Trevlig måndagskväll till dig och mig.

Internet?!!!

Ja.. Detta faktiska problem sen vi flyttade hit ut till ödemarken. För vissa kan det vara svårt att förstå hur jag kan ha sådan ångest och att jag blir så depp av avsaknaden av vettigt internet. 

Visst visste jag att det inte fanns samma "nivå" av internetuppkoppling här som det fanns i Borås men att det skulle vara så himla svårt att finna ett fungerande, tillräckligt och vettigt prissatt internet, det trodde jag absolut inte.

Bredbandsbolaget skulle kunna leverera hastighet 24, men de visade sig felaktigt och begärde att man skulle betala samma pris som för 24 för 8. Nope! Där drar jag gränsen. För hastighet 100 betalade vi 389 kr i månaden i Borås, här ville de ha samma pris för 8?!!! Nej. Avbeställt.

Nästa veva och MÅNGA telefonsamtal och mail senare så beställde jag hem Net1, ett mobilt bredband utan begränsad mängd för 299 kr i månaden. Dock fungerade detta lite hipp som happ dåligt eller inte alls. Efter tre månader, snart, så har jag gett upp hoppet för att det ska funka med detta i längden.

Så: nu inväntar vi bredband från Telia. Tyvärr bara hastighet 8 vilket känns helt bedrövligt när vi lever på 2016!! Fiber? Nej det tyckte inte fastighetsägaren var någon bra idé, dock är hyresgästerna 50 plus och förmodligen inte lika BEROENDE av bra anslutning som jag är. Urscha.. Önskar detta var en bostadsrätt så vi kunde grävt in fiber på egen bekostnad. Blä blä blä!

Vilket i-landsproblem jag har. ;-)

Äntligen är det över!

Helgern är över.. Och för min del så säger jag tack och lov så överlevde jag julen i år också! ;-) högtider och traditioner, vet de flesta som känner mig, att det inte är något fridfullt och mysigt enligt min mening. Tyvärr.. Avundas faktiskt dessa människor som kan älska julen och njuta av all mat och dryck.

Trettondagen och en ledig dag med maken, eller han hade en ledig dag och jag njöt av att ha honom hemma. :-) det blir liksom ännu mer ensamt när man inte ens har Johan som kommer och tar ut vovven numera. Ett slags avbrott i ensamheten var det när man hörde nyckeln i låset! 

Tur jag har grannar som gärna pratar om jag känner mig alldeles för ensam.

Internet är fortfarande det stora problemet och ångestmomentet här ute i ingenmansland. Fiber? Nej varför ska man gräva in det och ta ett kliv in i 2000-talet? Fastighetsägaren verkar tycka att man inte ska använda sig av sådana  nymodigheter som nätet. Internet är ju en fluga som snart kommer dö ut... :-P

Förkylningen vägrar släppa taget om mig. Feber till och från sen den 26:e december. Hosta, ont i halsen och ja.. + mina ständiga symptom. Men vem klagar? det kunde ju varit värre! 

Så? Väntar du på att jag ska höra av mig? Väntar du på att få åka ut i skogen och hälsa på? Tyvärr.. Då får du vänta ett tag till. Nu sätter jag min egen hälsa i första rum, plus att jag har bokat en sak nästa vecka och sen en jobbig och känslomässigt kaos grej veckan där på. Ha tålamod, okej? :-) jag har inte glömt bort vare sig dig eller dig. 

1 januari 2016 börjar jag om..

God morgon.. torsdag, strax innan jul. Många frågor vart jag tagit vägen. Man skulle kunna tro att mina ord och blogginlägg är saknade. Från och med 1 januari så kommer jag börja igen, börja om. Då jag nyligen fick bekräftat av en artikel i Allas faktiskt att skriva är en riktigt bra terapiform så bestämde jag mig för att vad folk än tycker och vad folk än har att säga så ska jag använda mina ord och fortsätta skriva i min blogg. Jag hoppas att folk lär sig att respektera mitt val av terapi och stödjer mitt beslut. :-)

vi ses nästa år!

God Jul & Gott nytt år önskar lilla familjen Backlund från Björkåsen i Skephult

(En av mina favoritmålningar från Ch's gudfar Jan Bergerlind!) 

Empati..

"Det mest underbara sakerna i världen kan inte ses eller röras. Utan måste kännas i hjärtat!"

Sympati är att vara åskådare.. Empati är att ha på sig matchskorna!

Empati är kärlek, nej, förlåt, det är mer än kärlek. Empati är att känna för och med andra. Att kunna leva sig in i andras känslor av lycka, sorg, smärta eller obehag. Empati är att kunna krypa in i och under ytan på andra och förstå, eller åtminstone försöka förstå hur de känner sig. Empati är att engagera sig i andra... att känna ett behov av att hjälpa andra när de behöver en utsträckt hand.

Empati är något man föds med!

Empati är att ha ett medvetande om andras känslor och att förhålla sig till dem i enlighet med detta. Det vill säga att ta hänsyn och att göra avkall på sina egna behov om de står i strid med andras.

Det finns inga mediciner i världen som man kan ta för att skaffa empati.

Då empatin brister hos många har jag insett att den empatiska förmågan är olika stark hos olika personer. Det är inget jag klandrar dem för, men något som gör mig ledsen.

Telefonsvårigheter..

Jag hatar min telefon, oftast i alla fall. Dock är jag inte ensam om det, har jag nu fått reda på. Personer med fibromyalgi och ME säger att det är svårt att fokusera på ett telefonsamtal. Och varför är det så? Jag vet ju att det är så, men varför? Jo.. När du pratar i telefon så år man inte någon av de "icke-verbala" signalerna som man ser ansikte emot ansikte. Experter på kommunikation är överens om att när man tar bort alla dessa verbala signaler så får din hjärna det svårare och måste arbeta hårdare för att förstå vad som sägs Och när ens hjärna redan är dimmig och rörig så är det inte lätt att uppbåda den nivå av fokus som behövs.

Sen är tillvaron i sig full av distraktioner. Man hör mycket om "multitasking", som egentligen inte alls betyder att hjärnan gör flera saker på en gång utan att hjärnan hoppar mellan den ena uppgiften till den andra. En frisk person kan göra detta utan problem, men personer med diagnoser som mina har ofta svårt med just så kallad "multitasking". Och minsta lilla kan störa min koncentration och plötsligt förlorar jag en del av samtalet eller tappar bort mig vad det va jag höll på att säga.

Men sen är det ju också "språkproblemet" som är ganska vanligt när man har bland annat ME. Alltså förmågan att tappa ord, glömma bort ord, eller att ens minnas vad samtalet egentligen handlade om. Personligen vill jag ju oftast hålla samtalen korta på grund av huvudvärken som förvärras. Därav blir jag också stressad och de gör det hela ännu mer komplicerat. Om jag har problem med att hålla tankegången i ett samtal öga emot öga? Ja, åter igen, komplicerat.

Jag ogillar skarpt att tala med främlingar i telefon, så att ringa "viktiga" samtal som till vårdcentralen, bostadsrättsföreningen eller liknande? Nej tack. Främlingar vet inte, kan inte förstå, och jag orkar/vill inte förklara alternativt göra ett långt utlägg om min situation. Jag är rädd för att uppfattas som dum, förvirrad eller helt enkelt korkad. När jag pratar med någon jag känner kan jag skratta bort det, eller lätt förklara, eller så förstår personen direkt vad det handlar om.

Men sen tar ju all social interaktion min energi. Det är något man som frisk kanske inte inser men nu vet jag det, alldeles för väl. De dagar jag har riktigt dålig energi? Ja, då undviker jag telefonen i allra högsta grad.

I alla lägen har jag ju inte mitt headset i närheten, vilket hjälper mig att slippa undan den obekväma och smärtsamma vinkeln att hålla telefonen emot örat. Ibland är det ju jobbigt att ens lyfta armen ovanför midjehöjd och att hålla en telefon ända uppe vid örat? I flera minuter? Behöver jag ens kommentera..?

Så vad jag vill säga är att jag helt enkelt är mer bekväm med e-post, chatt eller sms. När jag får ett skriftligt meddelande så kan jag läsa detta flera gånger för att uppfatta det korrekt. Jag kan även spara de och ha möjligheten att läsa de senare för att påminnas om samtalet. Men framförallt; jag kan läsa vad jag själv skriver flera gånger innan jag klickar på skicka. Trots detta så blir det ofta fel i skriftlig form. :-P

Punch line: Svarar jag inte när du  ringer? Skicka ett sms eller mail istället. Just nu funderar jag på om Skype via datorn vore en bra idé? :-)

Energitjuvar..?

Det är den värsta sortens tjuvar! Alla har vi väl råkat ut för dem någon gång? Man kan själva vara en energitjuv tillfälligt. Huvudsaken är att man inte bara tar, utan också ger.

Relationer i alla dess slag, vänskap, familj som kärlek, handlar om att ge och ta. Ibland har den andra personen i relationen mer energi och kan dela med sig. Ibland är man själv den som bidrar med energi. Men om en person hela tiden tar och inget ger? Ja, till slut töms man själv på energi. Din vän får en energikick och du blir trött och nedstämd. Man kan inte hjälpa någon som inte vill, du har ingen skuld i det, ingen alls.

Känner du dig alltid trött eller illa till mods när du träffat en viss person? Då kan denna person tyvärr vara en energitjuv som suger åt sig din uppmärksamhet utan att ge något tillbaka. När du blir medveten om vilka varningssignaler du ska se upp med kan du också lära dig att förhålla dig på ett annat sätt. Dock är det väldigt förvirrande.. Energitjuvens metoder är subtila och manipulerande. De är ofta charmiga på ytan, men innanför det trevliga skalet finns stora brister i inlevelseförmågan. Det som förenar alla energitjuvar är att de aldrig kan erkänna, ens för sig själva, att något någonsin är deras fel. De bara pyser ut sin inre frustration på andra och skapar konflikter, men vägrar ta ansvar för hur de beter sig.

Det fanns en tid då jag alltid, alltid ville peppa alla i min vardag, rädda mina vänner som såg allting negativt och kasta lite ljus på allt som omgav dem men som de helt enkelt inte såg. Jag peppade, ställde upp, kom med råd och stöttning, men fick jag något tillbaka för mitt engagemang?!

Åren gick och det spelade verkligen ingen roll vad man sa eller gjorde, personen lyckades ändå så en möjlig regnprognos trots att solen strålade den dagen. SUCK!

Till slut beslöt jag mig för att sluta kasta pärlor till svinen. Oavsett hur snäll och välmenande svinet är så orkar jag inte investera min dyrbara energi på folk som är kroniskt negativa eller som ständigt skapar drama omkring sig. Dessa personer behöver inte mig! De behöver en psykolog. Hur gärna jag än vill hjälpa så kan jag inte, men det kan däremot en psykolog. Någonstans rann det bara över.. det bara slog mig att nu får det vara nog, jag orkar inte längre.

När folk har problem? Ja, då lyssnar jag mer än gärna, kommer med tips eller råd. Men nu tänker jag sluta med att vara projektledare i andras liv. Ja, jag har fått nog. Personer som dränerar mig på energi? Nej tack. Livet är för kort och åter igen, min energi är så dyrbar. Vi har bara ett liv och vi kan inte fixa andras liv om dessa inte är villiga att göra något åt situationen själva.

Alltså, jag säger inte att man inte får vara negativ, för det är alla ibland, personligen är jag nog det ganska ofta. Men jag har blivit lite smått allergisk emot passiva personer, den typen som stirrar sig blinda, låter sig förbittras av problem utan att göra något åt de? Jag förstår helt enkelt inte.

Vad det än är som du vill med det här livet, du har bara ett, så är det BARA du som kan göra något åt saken. För att ge dig själv en chans; rensa ditt liv och ta bort allt onödigt som bara tar din energi. Man måste våga chansa för att vinna.

Hantera skitsnack?!

Skitsnack är verkligen en riktig humörsänkare! Trots det fortsätter folk att skvallra utan en tanke på konsekvenserna. Brustna hjärtan? Förlorade vänner? Jag önskar verkligen att det gick att få ett slut på detta ständiga skitsnack och ryktesspridning. Men det tycks som om det är en grundläggande behov att skvallra. Men vad få personer faktiskt inser är att skvaller vid köksbordet är en början till mobbing.

Många säger "jag pratar inte skit om andra.." Men jo, hur mycket du än försöker förneka det så gör du troligen det. Anledningen till ovanstående påstående är att man själv oftast inte är medveten om de, eller helt enkelt inte vill erkänna de. Man tycker att det man säger inte ligger under facket "skitsnack". Jag ogillar skarpt skitsnack, och undviker helst att delta i det, dock har jag insett att även jag ibland skvallrar eller tar del i det. Men oftast kan jag med rent samvete säga att de jag säger till min man eller vän är sådant som jag skulle stå för om jag skulle bli konfronterad.

En del personer verkar ha behov av att snacka ren skit för att klara vardagen. Dock är det så att i allra högst grad drabbas skitsnackarna själva av sitt eget skitsnack.

"Skitsnack skapas av avundsjuka, sprids av hatare och accepteras av idioter och handlar om oskyldiga!" (Ett uttryck jag trillade över häromdagen som jag tog till mig direkt..)

För det är ganska komiskt egentligen, det sägs ju att skitsnack grundas av avundsjuka. Precis som mammor i flera generationer sagt till sina barn när de blir retade i skolan, "bry dig inte om de, de är bara avundsjuka". Men ligger det egentligen någon sanning bakom de? Är det så att de som snackar skit har så pass tråkiga liv och därför lägger ner tid på att snacka skit om andra för att må bra själva? Jag vet inte. Min erfarenhet av skitsnack är att det startar när folk är osäkra av någon anledning. Man kan vara osäker på varandra? På sig själv? Eller på vad man ska säga..? Då är det helt enkelt lätt att man glider iväg och börjar snacka skit. Kanske för att man behöver känna sig "lite bättre"? För att man vill verka rolig? Eller för att man vet att personer man pratar med inte tycker om personen ifråga. Men man gör ju faktiskt det på någon annans bekostnad!?? Är det så att man känner sig lite större och starkare om man fokuserar på någon annans brister? Mår man bättre av de? I typ fem sekunder kanske..

Jag försöker i allra högsta grad undvika att snacka skit efter jag hatar att känna mig elak. Man blir inte större genom att göra andra mindre. Jag tror faktiskt att receptet för att sluta med skitsnacket är att hitta bättre saker att prata om. Logiskt? Ja..

Tänk ut 10 saker du kan säga istället för att prata om andra individer. Eller sitt hellre tyst än säg något elakt. Och försök komma ihåg hur vedervärdig man kan känna sig när man själv blir omtalad i negativ mening.

Visst, det är oundvikligt, man kan inte vara omtyckt av alla, och det finns alltid någon som baktalar en. Enklast är att själva sluta prata skit, för du kan ju faktiskt inte begära att någon ska behandla dig bra så länge du behandlar andra illa. Sen till det svåraste; försök att inte ta åt dig! Jag vet, det är lättare sagt än gjort, och rent ut sagt; skitsvårt! Men åter igen, kom ihåg det är omöjligt att vara älskad av alla och att du inte kan lägga din egen lycka i andras händer. Om du är beroende av andras gillande för att må bra? Ja, då kommer du aldrig kunna känna dig helt tillfreds. Sen om du vet vilka som snackar skit om dig? Och det går inte prata ut med dem? ja, då borde du försöka bli av med dessa personer. Alla behöver en vän, men ingen behöver någon som behandlar en illa.

Jag skrattade ganska gott häromdagen. Fick höra mer än ett påstående, men även ett rykte som gav mig ett brett flin på läpparna. Min tanke var direkt, varför ska jag ta åt mig av något jag vet inte är sant. Varför ska jag hänga läpp? Man borde kanske ta det som en komplimang. Eftersom de som snackar skit om dig lägger ner sin egen tid på att prata om dig, vilket egentligen då borde betyda att det är avundsjuka (om vi nu ska tro att mamma hade rätt när vi va små..) Hmm. Ja, det tåls att tänka på! Dock kanske man inte ska gå runt och sträcka på halsen som en svan bara för att man hör ett rykte om sig själv.. ;-)

Alltså, för att komma till kritan. Jag har skrattat rätt gott, delat detta med mina närmaste och försökt att se allt från den ljusa sidan. För när någon berättar för dig hur du är som person borde du  tacka för detta. I alla fall gör jag de, då jag i dagsläget har lite svårt att hitta min plats på jorden sen dess att jag blev sjukskriven helt. Bitch? Falsk? Bortskämd? Elak? Ja, vad det än är du får höra så ta det med ett leende. Den enda som vet exakt vem du är, är bara du. Vad någon annan säger ska du helt enkelt SKITA i!

Så deppa inte över skitsnack, ta det med ett leende! :-D

Delad styrka.

Den 12 maj i år var verkligen en vacker dag. :-) Idag finns dock nada noll energi så tänkte bara dela med mig av några anhöriga och bekanta som delade ME via Facebook igår, plus några sms som jag fick igår. Tack alla, plus ni som inte finns med på bloggen idag, för er insats att dela den internationella ME-dagen. Tillsammans kommer vi höras.

Om en hund vore din lärare..

..då kanske du skulle lära dig saker som dessa:

- När någon du älskar kommer hem; spring alltid och möt dem! :-)
- Låt alltid känslan av frisk luft och vinden mot ditt ansikte vara anledning nog för extatisk lycka.
- Bits inte när det räcker att morra.
- Låt andra få veta när de inkräktar på ditt område..
- Spring, hoppa och lek en stund varje dag. ;-)
- Ta en tupplur då och då, och sträck alltid på dig innan du stiger upp!
- Njut av uppmärksamhet och var inte rädd för andra människors beröring.
- Om det är varmt ute, pausa ibland och lägg dig på rygg i gräset.
- När du är glad; dansa runt och skaka på hela kroppen. ;-)
- Oavsett hur ofta du får skäll: tjura inte! Spring tillbaka på en gång och bli sams istället.
- Njut av den enkla glädjen i en promenad.
- Var lojal!
- Låtsas aldrig vara något du inte är.
- Om det är något som ligger nedgrävt? Gräv tills du hittar det!
- När någon har en dålig dag: var tyst, sätt dig nära och erbjud tröst genom att bara vara.

(texten är hittad via Facebook, men gillade den skarpt så delar med mig av den här..)

Det här är min lärare:

Teckningar.

Tänkte dela med mig av vad jag åstadkommit hittills med pennan i handen. :-) Så här kommer lite bilder..

Jag skriver för att överleva..

Att följa någons sjukdomskamp kan ge kloka insikter. Medan vissa kan anse att den som bloggar kan "skada" sig själv genom att utlämna sin historia så öppet att vem som helst kan läsa den. Jag ser det som så att det jag skriver är min version av mitt liv, och min enda avsikt är att möjligen öppna ögonen på dem runt omkring mig men även längre bort än så. Att skriva ger mig livsglädje, ork och lusten att leva. Jag får i min blogg helt naket berätta om mitt liv, vad jag går igenom och vad jag kämpar emot..

Vissa dagar vet jag att jag kommer att överleva vad än livet kastar emot mig, nästa dag är smärtan/symptomen så starka att de är på gränsen till ohanterbara. Ibland faller jag över gränsen, orken tar slut och bryter ihop. Nästa dag finns jag fortfarande kvar, jag övervann dödsångesten som faktiskt fanns i bakgrunden och sträcker på min svaga kropp, nöjd med mig själv, jag vann kampen även den här gången.

Under många år har jag stått på egna ben. Ensam är jag stark tänkte jag. Men ensam är inte stark, du klarar det ett tag tag, men tillslut vinner hjärnspökena över dig och du är inte medveten om det innan du bara ser allt i svart eller vitt. Det är aldrig försent att ta en utsträckt hand. Ibland, oavsett om jag har någon som finns för mig eller är med någon så känner jag mig fortfarande ensam. Jag känner mig ensam på riktigt. Ensam i min egna kamp, ensam med allt som får mig att känna mig värdelös och hjälplös. Det är en väldigt stark känsla och jag känner det ofta. Jag lever med något osynligt, det låter aj när någon berör mig, det låter aj när någon hänger och kläder på mig, det låter aj när någon kramar mig, det låter aj när någon petar på mig.. Det känns AJ i hjärtat när jag inte blir förstådd, trodd på eller tagen på allvar. Jag säger aldrig aj högt så någon hör mig, utan de hörs i mitt huvud. Jag vill inte säga det högt för den där kramen kan vara värmen och ömheten jag behöver för att få hjärtat att fortsätta orka. Smärta, smärta, smärta och återigen SMÄRTA. Smärtan är oändlig, smärtan finns alltid där! Plågar mig, misshandlar mig och trycker ner mig.

Konsten att överleva? Jag har inget bra svar på hur jag gör det, utan som alltid står jag de med fler frågor ju mer jag funderar över hur jag klarar det..

Hur märks det i vardagen att du har din sjukdom? Frågan ställdes till mig av en bekant häromdagen. Jag blev tom på svar.. Men ur min mun rann; - ja.. det kanske inte märks så bra, det syns liksom inte." När jag tänkte mer på saken så kom jag till en insikt; för mig har det blivit en del av mitt vardagliga liv att leva med vetskapen att jag måste ta mina tabletter för att att klara av smärtan/värken. För den som inte har en kronisk sjukdom förstår jag om detta känns skrämmande men för mig är det numera helt naturligt att ta mina mediciner varje morgon och kväll.

Ibland är livet j*vligt orättvist.

Sen sist..

Av någon anledning  har det inte funnits något behov, någon ork eller någon ro till att skriva i bloggen det senaste.. Jag har haft en par tuffa dagar, veckor? Smärtan och värken har ätit upp varenda sekund av varenda dag och även om jag fortsatt leva så känns det som om allt har stannat upp. Runt omkring mig har värden fortsatt snurra runt runt runt men jag har suttit still och varit minst sagt yr.

Yrsel, illamående, stickande och molnande värk i hela kroppen. Lyckades få en hjärnskakning efter att ha duschat och tappat balansen, slog bakhuvudet i kaklet, så numera är jag ett levande exemplar av det som brukar kallas att slå huvudet i kaklet.. :-P  Jag har haft huvudet i toalettstolen mer än en gång och matlusten har varit på minusnivå. Vad som skapade ovanstående kaos var att jag lyckades få mens, influensa och överansträngning, allt på en gång. Grattis!  Men äntligen är jag på "bättringsvägen" och klarar av att stå på benen utan att kroppen vill sjunka ihop.

Den 12 februari fyllde Johan 35 (eller va de 25...?) Vi firade denna dag med lite fika och en present, vilken Basli försökte hjälpa Johan att öppna. Besviken om något insåg vovve liten att det inte var något ätbart och gick över till att tugga på sina leksaker istället. ;-)

 I paketet låg ett halsband från Edblad.

På alla-hjärtans-dag fick jag den bästa presenten någonsin. Ch tog tag i väggen i vardagsrummet och började måla. Även om det tog emot att ligga och se på så vart de det bästa eftersom jag knappt klarade av att lyfta saftglaset till munnen med två händer. Christopher var som vanligt, och ganska självklart, lite misstänksam emot min idé att låta färgen från hallen följa med in i vardagsrummet lite diskret. Jag var naturligtvis väldigt säker på min sak så när det var klart och Ch satte sig bredvid mig i soffan och såg över sitt verk och förklarade hur nöjd han var så log jag för mig själv. Min idé var alltså inte så galen! ;-)

Jag har också hunnit med en sväng på "memory lane" och med det menar jag gamla dikt böcker, gamla teckningar och annat smått och gått. Christopher bar ner lådor från vinden så jag kunde sitta på vardagsrumsgolvet och göra en "spara-sälja-kasta". Jag var faktiskt väldigt duktig och fyllde en hel 125 liters säck med skräp. Saker som jag tidigare haft svårt att göra mig av med hamnade i "kasta"-högen..

Sen har vi de senaste inköpen, vilka var till Basli Bus och kom ifrån typ Kina. Kläder som jag vill använda för att sätta ett leende på folks läppar. :-) han fick ett set med jeans, kofta och slips.

Och han fick ett set med khaki-byxor, hängslen, skjorta och flyga. Vilket han va sjukt söt i. Såg ut som en liten farbror! ;-)

Nu inväntar vi ett sista set med jeans och en mjukiströja. Sen är han redo att få nära och kära att le stort.

Fast killen nedan behöver inga kläder för att få mig att le. 

Jag ska verkligen försöka bli bättre på att skriva igen.. Det tar lite tid att komma in i gamla rutiner!

Anslagstavla

...

Mitt år.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

hahaha. Ja? Jag gifte mig. :-)

Vilka datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?

Oj. 17 maj är ju en självklarhet liksom. :-) Men sen kommer jag alltid att komma ihåg, 5 april; första gången jag tog på mig min brudklänning. 18 juni; fick hem pappret ifrån Skatteverket där mitt nya efternamn bekräftades. 24 september; min tatuering "Stay strong". 

Vad var din största framgång 2014?

Min ihållande envishet som både är en för- och nackdel.

Största misstaget?

Att inte lyssna på kroppen och gå, nej springa åt fel håll.

Bästa köpet?

Tredje gången gillt, brudklänningen. Jag tror aldrig jag känt mig så vacker, och kommer nog aldrig känna mig så vacker någonsin igen 

Vad spenderade du mest pengar på?

Bröllopet! Inget snack om saken liksom. <3

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Dagen då mina svägerskorna bestämde sig för att "kidnappa" mig och ta med mig på en tur kring massor av mysiga butiker, bland annat blomster&inredningsbutiken utmed 156:an. Skrattade så mycket att jag fick ont i magen. Så tack igen Evelina och Jossan får en fantastisk dag!

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2014?

Utan dina andetag, Bröllopsvisan, Bless the broken road vilka alla framfördes av Andreas Friberg, min svåger, på bröllopet. :-) Men även:

• Good as hell - Paul Rey
• Try - Colbie Caillat
• Din soldat - Albin & Kristin Amparo
• Ikaros - Niello
• Rude - Magic!
• Freak - Molly Sandén 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Ganska svårt att bedöma, men det har varit ett tufft år och jag har nog varit extremt mycket och ofta ledsen. Det har var tungt och svårt. En kamp.. Men emellanåt fann jag styrkan! :-)

Vad önskar du att du gjort mer?

Skrattat. Fokuserat på mig själv i första hand.

Favorit tv-serie under 2014?

One tree hill & Pretty little liars.

Finns det något som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Svårt att sätta ord på det men självfallet hade en "normal" & frisk kropp gjort allt bättre.

Hur skulle du beskriva din stil under 2014?

Ja, det är ganska enkelt; grått, bekvämt, påpälsat och mystofflor. Frågan är om stilen håller i sig under 2015 eller inte..? Kanske ska byta ut grått emot, ja, vem vet, rosa och plysch? ;-)

Vem saknade du?

Göran.. helt klart. Ursch. Det var först när jag bytte telefon och alla nummer försvann som hans nummer inte längre fanns i min telefon. Jag kunde inte ta bort det. Flera gånger vart jag på väg att ringa honom, sms:a eller skriva på Facebook. Lilla Göran, du är saknad!

Dog någon som stod dig nära?

Ja! Först avled Göran dagarna efter nyår, en sorg och smärta, en saknad. I år avled även någon som var min inspiration, min idol, kämpe och styrka, Mari Nilsson. En mycket saknad kvinna av många många människor.  

Den bästa nya personen du träffade?

Hmm. Mitt minne bråkar med mig, svårt för att skilja på 2013-2014 antar jag. Men den bästa personen jag träffat under 2014 (vilket jag är helt säker på) är Anna Linna. :-) Vilken tös. Sänd från ovan typ. 

Bästa boken/böckerna som du läste under 2014?

Hmm. Twilight sagen? haha. Nu chockade jag nog varenda människa som känner mig. Men jo, jag har lyssnat på böckerna och älskat vartenda ord av de. Så helt klart dem. Dock inte att förglömma "Prata omkull mig" av Victoria Dahl. 

Bästa filmen/filmerna som du såg under 2014?

haha. Återkommer med Twilight såklart. Men annars.. "You're not you" & "Listen to your heart". 

Vilken kändis blev du mest "sugen" på?

Min bestående, helt solklara, föralltid favorit: Channing Tatum.

Största musikaliska upptäckten?

- Andrew Allen
- Mollie Lindén
- Gavin Mikhail
- Alexander Rybak
- Jason Reeves
- Kent Moran
- Tyler Ward
..jag kan fortsätta ett tag till!

Årets mat?

Tacos. Som vanligt liksom.. :-)

Årets dryck?

Icas citronsaft? haha. Jajamän, den kan jag inte leva utan numera.

Årets tidning?

Knep och knåp (Förra årets julklapp ifrån Johan..) Alla klart ifyllda och blev lika glad varje gång den trillade ner i brevinkastet. Tyvärr "tar den slut" så snabbt. 

Har du några nyårslöften för 2015?

Förbli rökfri.
Sluta snusa!
Bli mer positiv. 
Börja lyssna på kroppen.

Och till sist, vad är planerna för 2015?

Planerna? Ja, vända på steken. Börja gå åt rätt håll.
2015 ska bli ett bra år.
Vi ska hitta en ny lägenhet på bottenplan.
Kanske kanske kanske skaffa en kompis till Basli Bus.
Men framförallt ska jag bli friskare, punkt slut.