AG3 - en riktig fotograf

Jag samlade och samlade energi. 

Tillräckligt sparsam för att kunna gå 

på min vän Anders vernissage i Kinna igår. 

En helt vanlig torsdag men med så mycket vackert 

att titta på så det var svårt att bestämma 

sig för vart blicken skulle landa.

I en härlig lokal på Mors Kerstinsväg i Kinna samlades olika personligheter för att önska marks bästa fotograf lycka till, och i mina ögon är han den bäste med anledning till att han ser det som ingen annan ser. Han hittar det vackra i precis allt. En person? En mörk skog? Ett vattenfall? Du kan lita på att resultatet alltid blir, ja, det bästa. :-)



Med mig hade jag min mamma, som jag skulle kunna påstå är en av Anders största fán. Vi var såklart först på plats, vad annars? Någon måste vara det också liksom. ;-) Vi fann Anders sittande på huk för att tända marschaller, vilka han lyckades bränna sig på, dagen till ära.

Ett glas cider och vi började vår rundvandring. Från golv till tak fanns det bilder, på sätt och vis i alla fall. Stora som små. Alla lika unika. Min kära lilla mor förälskade sig i ett foto på den väg som leder upp till Hyltenäs kulle, i rött, ett väldigt rött foto. -->



Trapporna ledde oss uppåt, trappsteg för trappsteg och mamma var noga med att se till att jag inte föll omkull. En hiss kanske? Eller åtminstone en rulltrappa kunde jag önskat mig? Nej, skojar bara. Trapporna är en del av lokalens charm. För charm har den verkligen. Jag hade faktiskt gärna flyttat in... Tror dock inte Anders hade gillat den idén, vem vill ha en zombie gåendes där när han utför sitt jobb. Åter till ämnet kanske?

Skulle du våga säga upp dig från ditt jobb och våga ta steget att satsa på din dröm? Det är precis vad Anders gjorde. Som hans vän följde hans väg redan när han började fota med telefonen, han utvecklade sin "hobby" och skaffade sig en riktig kamera och där började allt. Han sa upp sig från jobbet och satsade på sin passion och när man ser in i hans ögon så ser man ingen ånger, inte en sekund.. Det kanske inte var en självklarhet när han stod där första gången med kameran i handen men nu är det de till hundra procent. Heltid.

Fotografi ligger nog lite i släkten Gustafson. Det går inte att undvika att nämna Mari, denna vackra underbara människa som idag svävar bland molnen..  Anders syster vilken jag fann för några år sen via kort som länkats på hans facebook sida. Jag tog kontakt med henne för att jag ville ha kort på oss tre, mig, Christopher och Basli. Jag mötte henne och Jerry en kylig höstdag ute på Bockarby. En spökstad av dess like. Där och då älskade jag henne, och Jerry. Att Mari sedan skulle fotografera vår bröllop, var en självklarhet, och hon trotsade sin situation och gav oss de mest fantastiska kort som kommer ge oss glädje resten av livet. Idag vandrar tyvärr Mari på högre marker och vakar oss, speciellt sin bror är jag säker på. Vila i frid och tack för allt du gav mig under den korta tid vi lärde känna varandra.

Redan första dagen fick Anders bokningar när han öppnat upp sin studio. Han förevigar leenden, och skapar minnen för både vänner och nya bekanta. Han står, ligger, sitter på knä, hur som helst gör han allt för att få otroliga bilder. Men det är sån jag alltid sett honom, som en person som ger allt och lite till. Man kan inte missa hur han älskar de, att fotografera alltså. Det är hans melodi, även om han nu lagt gitarren lite på hyllan. ;-)

Studion hittar man som sagt på Mors Kerstins väg 22. Man kör ner för backen och där backen tar slut börjar ett hus vilket det finns en något osynlig dörr på sidan. Kör alltså inte upp för backen eller över bron. Den stora gamla byggnaden? Ja! Där är det! :-)

"All I known, all I felt was leading to this"

Vilket innebär att allt man gjort hittills 

har fört en till där man är just nu och.. 

"You are what you create". 

Det är inte svårare än så egentligen.. 

Man måste våga chansa för att vinna.

Redan idag har Anders hunnit samarbeta/gjort jobb för bland annat: Marks kommun, Kaleido Reklam, Två skyttlar, Shop around  the corner, Danskompaniet men framförallt något som bör nämnas är fotografierna som pryder Dan Reeds nya skiva. En idol till ovanstående fotograf, som fick äran att dela med sig av sina foton på hans skivfodral. Den känslan måste vara otrolig!!

Jag skulle säkert kunna fortsätta skriva men tyvärr vill kroppen, mer specifikt fingrarna inte delta något vidare så får avsluta med att säga att jag är stolt över min vän. En person som verkligen vågade satsa. Grattis och lycka till igen Anders. <---- Trycker du på namnet så hamnar du på hans hemsida. ;-)

Rekommenderar starkt att besöka studion och låta Anders sköta sin magi och ge dig minnesvärda bilder. Det är värt det, jag lovar! För mig var det värt att besöka honom igår trots att jag ligger nerbäddad i soffan idag och kroppen inte vill vara vän med mig. Trots trapporna så kommer jag besöka honom igen ;-) och då för att hamna framför kameran (vilket jag vanligtvis avskyr!). Men jag vet att han kommer att få mig att känna mig som den jag är på insidan fast på utsidan istället, och detta trots hatet emot några extra kilon och ringarna under ögonen.. Jag litar på Anders, gör du det med! :-)

Ps. Jag har fått tillåtelse att låna lite kort av herr Gustafson. :-)

Vanity - Sweet Exposure (äntligen!!)

Som jag längtat. :-) 

Nu har "lilla" svågern tillsammans med sitt band
Sweet Exposure

släppt en ny låt och video!

Ännu ett mästerverk enligt mig.
Och det var verkligen dags för en ny
låt, med tanke på att jag kan den
andra utantill nu. ;-)

"Grattis" Andreas, Gustaf och Stefan!
Ni är verkligen super duktiga!

Doris - this and that art. jewelry design

En vän till mig, som ni hört talas om. En person som snubblade in i mitt liv (tack vare Hasse!), för att hjälpa mig med min röst, min självkänsla och min önskan att våga sjunga. Hon visade sig vara en enorm tillgång för mig, få personer har den förmågan hon har, den påverkan hon har på mig är fantastisk. Men! Hon kan mer än så denna kvinna. Många stekpannor igång denna Doris.

Smycken, handtillverkade sådana.


(Jag vill säga gärna visa smycket som hon gjort till mig, tillverkat just för en speciell dag, men det får vänta. Bara lite mer än vecka kvar nu tills jag får bära det kring min hals.)

Hon gör verkligen enormt unika kreationer som oftast specialtillverkas till ändamålet. Jag äger ju numera tre stycken som hon gjort speciellt till mig, och tre andra som jag förälskade mig som hon senare skickade till mig per post som present under en period när jag var väldigt sjuk. Älskar allihop. :-)

En av hennes idéer innefattar något som jag tycker är en väldigt varm sak. Ett halsband för barn. En säkerhetsbricka, vilken innehåller mamma alternativt pappas telefonnummer. Så skulle barnet någonsin komma bort i en affär som Ge-Kås eller springa iväg på en camping, ja, precis var som helst, så kan barnet uppvisa halsbandet och be någon snäll vuxen ringa mamma/pappa. Toppen bra Doris! :-)


Nu vill jag bara kasta in ett gäng med bilder på hennes smycken, som jag "snott" ifrån hennes facebook-sida (vilken ni hittar här; Doris- this and that art jewelry design) Se, njut, ta kontakt med henne vid intresse. Du blir inte besviken!

Och här har ni denna vackra kvinna.
Min nya vän, sångpedagog och favorit-smyckestillverkare!

Filmtips: Listen to your heart

Vill du se en film som verkligen värmer hjärtat, som kan ge dig både tårar men många leenden, då ska du se "Listen to your heart".

Släpptes i augusti 2010, men jag såg den först nu i år. Det är troligen en av de bästa filmerna jag sett. Musiken från den kommer gå varm hos mig. Rösten som en av huvudkaraktärerna har ger mig så mycket, texterna är fantastiska. I'm in love, helt klart.

Den handlar om en kämpande låtskrivare i New York, som blir förälskad i en förmögen, "skyddad", hörselskadad flicka som inte kan höra hans musik, hans låtar som hon inspirerar honom till att skriva. Efter att ha blivit kär emot sin kontrollerande mors vilja så slits hon mellan den värld hon levde i innan hon träffade honom, han som kan förändra hennes liv. En kamp för kärleken. Sorgligt men vackert, otroligt hjärtskärande. Men filmen vill nog ge oss en tankeställare, vi måste sluta se barriärer överallt. Han såg inget hinder i hans kärlek till kvinnan som vann hans hjärta vid första ögonkastet. Han tvekade aldrig, trots vissa svårigheter som kunde uppstå i och med att hon var döv. Han såg inte det, han såg henne.

"One song can change your life."

Kent Morgan heter musikern. Hans musik finns tack och lov på Spotify. :-)

I en intervju säger han att han skrev låtarna speciellt för filmen och skrev sedan in dem i manuset. Han visste att han ville att låtarna skulle "hända" i filmen, att de skulle helt enkelt finnas en koppling mellan handlingen och texterna. Mina favoriter är "Fight for you" och "Listen to your heart".

Se den. Du kommer inte ångra dig. Gammal som ung. Man eller kvinna. Jag lovar. Den är bäst!

Sweet Exposure

Min "lilla" svåger Andreas och hans band,
släppte igår sin första debutsingel.
Måste säga att den är väldigt bra!
En låt som jag kommer att lyssna på
en hel del.

Så grattis Andreas, Stefan och Gustav.
Den här har ni verkligen lyckats med.

Lyssna och njut :-)

Coach Carter

"Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness, that most frightens us. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. We are all meant to shine as children do. It's not just in some of us; it is in everyone. And as we let our own lights shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others."



Jag får tårar i ögonen varje gång jag hör Rick Gonzalez gör detta citat i filmen Coach Carter. En av mina absoluta favorit filmer. En sån där film jag kan se om och om igen utan att tröttna. Utan att fälla tårar på exakt samma ställe varje gång. Jag blir enormt rörd.. Har du inte sett den?! SE DEN!!

Ett annat tillfälle i filmen som får mig alldeles blöt i ögonen, men med ett leende från öra till öra är när Coach Carter kliver in i gymnastiksalen efter det att skolan valt att klippa av kedjan han satt runt ytterdörren.

Jason Lyle (Channing Tatum): Sir, they can cut the chains off the door, but they can't make us play.
Damien Carter (Robert Ri'chard): We've decided we're going to finish what you've started, sir.
Worm (Antwon Tanner): Yeah, so leave us be, coach. We've got shit to do, sir.

Filmen blir inte sämre av att snyggingen Channing Tatum är med, eller den sjukt underbara skådespelare Samuel L. Jackson, en av de bästa enligt mig.

Inte som andra döttrar..

Just nu läser jag om igen min absoluta favorit bok. Inte som andra döttrar, skriven av Deborah Spungen. Den handlar om Nancy Spungen som hade ett förhållande med snyggingen Sid Vicious ifrån punkrock bandet Sex Pistols. Skriven av hennes mor Deborah efter det att hon blivit "mördad".

I natt läste jag några ord ur boken som jag tänkte dela med mig av. Anledningen är att jag kände mig träffad av det Deb skrev.

"Jag kunde inte fatta det. Här höll jag på att falla sönder alldeles framför ögonen på dem och ingen märkte det! Jag kunde inte sova, kunde nätt och jämnt äta. Jag var rädd. Jag led. Jag var slö. Jag kände mig avstängd från allt och alla - yttervärlden, min familj, mitt gamla jag. Det var inte jag längre. Jag var någon jag inte kände, någon vilsen och skrämd, någon som tycktes sakna centralpunkt i sitt liv. Och ingen märkte det! Hur kunde de undgå att märka det? ....."

"Jag skulle gå i en miljon småbitar. Ingen skulle kunna sätta ihop mig igen.."

En helt fantastisk bok. Sen blir det inte sämre för mig som älskar Sid Vicious.
Skulle helhjärtat kunna rekommendera vem som helst att läsa den. :)