Påbörjat.. att våga är att vinna.

Förvånansvärt intresse för min bok? novell? .. historia!? Frågan kommer från olika håll, men ja, jag har börjat och kommit en bit. Inte mer än 3-4 sidor, dock är det en början. Inget sista datum är skrivet och jag ser ut att tid på mig att slutföra den.

Framtiden är ju oviss men jag tror inte det blir något jobb under de första månaderna av 2015. Men inget är skrivet i sten och allt kan förändras. 

Viktigt att tänka på; livets alla dagar är inte en dans på rosor, eller en resa på rosa fluffiga moln vilket nog är mer mina ord. Livet är som en berg-o-dalbana, mer ner och uppgångar. Livet är fullt av press, stress, hat, svek, ångest, bristande ork, smärta, suktande, men även av glädje, lycka, kärlek, äventyr och att finna sitt kall. Ibland måste vi helt enkelt ta oss igenom odrägliga saker för att nå fram till motsatsen, det som får dig att känna, ja, just rosa fluffiga moln för en stund eller två, eller "Ja, jag lyckades!". 

En annan viktig sak att tänka på är att livet består av massor utav val. Att göra val är inte alltid helt lätt, men livet ger dig ofta fler valmöjligheter eller nya val. Blir det fel någon gång så finns det utvägar, de gör det alltid. Våga göra fel. Våga göra rätt. Våga ta hjälp av andra människor. Våga be om ursäkt. Men framförallt, VÅGA TRO PÅ DIG SJÄLV.

När allt känns fel, och jag helt enkelt mår fruktansvärt dåligt så försöker jag mitt allra bästa att tänka positivt. Det är otroligt svårt, men det är kamp som jag inte tänker ge upp, det är en kamp jag ska vinna.

En sista sak.. Du får inte glömma att göra saker som får dig att må bra. Ta hand om dig själv och människor runt omkring dig. Är det botten? Lämna det jobbiga och gör något roligare.. Det är okej.. Och att skälla på sig själv kan ge resultat. I en del tillfällen är det du själv som är din största motståndare. Jag är oftast min största motståndare i alla fall..

Boken.

En person som jag beundrar frågade mig en gång varför jag inte sätter orden på papper, varför jag inte skriver en bok..!? Just där och då log jag och skakade på huvudet, varför skulle jag göra de?

Men tiden har gått.. Jag har funderat och sugit åt mig vänliga komplimanger om mitt skrivande, medan det fortfarande finns de som ifrågasätter varför jag i hela friden lägger ut hela mitt liv på en blogg där vem som helst, ja, precis vem som helst kan läsa mina ord. Man ser olika på det..

Dock bär bloggen mig ofta, de dagar när jag behöver så finns den här och jag kan dela med mig av tankar och känslor som kommer och går. Även om någon inte hade läst, inte en endaste, så hade orden betytt lika mycket. Så varför inte skriva för egen del? Spara meningarna för mig själv? Finns många olika svar på den frågan men jag ställer istället en motfråga; Varför ska jag inte dela med mig?

Ibland undrar jag va jag gjort för ont, varför just jag skulle drabbas (och för en gångs skull talar jag inte om sjukdomen..) Men genom de väldigt snart 26 år jag levt så har jag hamnat i situationer som jag aldrig ens skulle vilja att min värsta fiende skulle behöva gå igenom... ändå sitter jag här, trots allt, livslevande med ett svagt leende på läpparna för att nu har jag bestämt mig.

Boken, novellen, dagboken, vad än den ska kallas, ska påbörjas. Livet är en resa, den tar oss till olika platser, ingens resa är den andres lik. Men TROTS min resa så ler jag. Jag är lycklig. Så jag litar på rösten inom mig. Det här är vad jag behöver! Sätta ord på livet! Bloggen har hjälpt mig en bit, men den biten är nog bara början, jag tror mina fingrar emot tangentbordet kan skapa mirakel för min psykiska hälsa.

Ska jag lägga ut boken här? Nej! Men inte för min egen skull utan för aktörerna i texten. De personer som gått vid min sida, alltid, eller bara för en stund, skall inte behöva uppleva vissa saker igen, eller skämmas för att jag faktiskt inte är rädd för att dela med mig.

Psykologer, terapeuter, läkare, alla har gjort sin beskärda insats i att försöka hjälpa mig. Få mig att sluta bära allt på egen hand. Även om vi ibland kommit en bit på vägen så sluter jag mig snabbt. Det här är min historia, min, och ingen annans.