Att ha modet att våga..

Om någon hade sagt till för ungefär 5 år sen att jag idag skulle vara sambo och gift, att jag skulle vara trygg och lycklig i hjärtat? Ja, då hade jag förmodligen skrattat åt denna fåniga person. För jag hade bestämt mig för att jag skulle bli en karriärkvinna. Jag tröttnat på ett krossat hjärta eller mitt egna veliga sinne. 

Men du fanns där och väntade på mig och utanför den lokal vi sedan höll vår bröllopsfest i mötte jag din blick och du vann mitt hjärta för evigt.

Jag förstår fortfarande inte hur man kan älska en annan människa så mycket som jag älskar dig. 

Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle få uppleva den rena, äkta och sanna kärleken. Att jag skulle få känna mig nära en person på riktigt, att känna full tillit och trygghet. Men det hade nog alltid bara med mig själv att göra, för när jag började älska mig själv så fick jag kraften och modet att våga älska någon på riktigt. 

Du kom in och svepte med dig allt jag hade byggt upp, alla dessa murar, alla känslor jag för länge sen hade stoppat undan och grävt ner för att inte behöva känna. Du tog med mig ut ur kylan och gav mig din trygga varma famn att låta mig fångas in i. Hos dig kan jag vila.. hos dig fick jag frid för första gången i mitt liv. Jag har sedan första gången älskat att ligga med mig huvud emot din bröstkorg och höra ditt hjärta slå, det är som musik för mig, som den bassträng du drog på när jag såg dig på scenen.
Flykt skulle varit enklare att göra precis som många gånger förr.. Men jag valde den gången att stanna precis som du valde att stanna och föreviga vårt liv när jag bad dig att gå när sorgen fann oss.

Mitt sanna jag fick äntligen ta plats och rum, jag kan tillåta mig själv att bara vara. Du tillät mig att blomma som den vackraste blomma som länge legat som ett litet frö i marken och varit för rädd för att komma upp. Än idag växer jag vid din sida. 

Jag hade föreställt mig dig, jag hade drömt om dig men kunde aldrig ana att det kunde vara på riktigt, så fantastiskt. Att du skulle överträffa alla mina förväntningar. Det spelar ingen roll hur andra ser dig för jag vet att du med mig är varsam, ödmjuk, omtänksam och ger mig trygghet, du finns alltid där och stöttar mig vad som än kommer i vår väg och jag vet att tiden som gått bara är ett förspel på vad som komma ska.

Idag är vi varit tillsammans i fyra år. Jag älskar dig Christopher Backlund.

Ett år..

Han va den med ryktet som player. Hon fick ryktet att va den som bytte kille som andra bytte trosor. Den 25 september 2010 träffades dem första gången och det var kärlek vid första ögonkastet. Sen dess har det gått 5 år och under dessa har vi hunnit med att skaffa hund, flytta ihop, förlova oss, köpa en ny-ny bil och till slut gifta oss. Det sistnämnda, Norges nationaldag, men för oss är den 17 maj vår bröllopsdag och i år är det vår allra första. 

Från den 25 september 2010 till den 17 maj 2015 är det 1695 dagar och jag har älskat min Christopher mer eller mindre ;-) i alla dessa dagar och räknar med att älska honom minst lika mycket tills dess att jag slutar andas.

Fotona är tagna av vår älskade ängel Mari Nilsson.

"Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. (1 Kor. 13:4-7, 13)"

Nobody else..

You know I need you. Nobody else could be you. 

I know I'm lost and crazy.. but you are the one that saves me. 

Every wall I built, you have broke in, 

every door I close, you have opened. 

You know, you know I need you, cause nobody else could be you..  

Somewhere on that old road I took the wheel and lost control 

and let my fear of falling get the best of me. 

But you know I need you cause nobody else could be you. 

Every wall I built, you have broke in, 

every door I close, you have opened.. 

I need you. 

I could never really run away from what we got, 

cause you are the heart I know I can't replace. 

You know, you know I need you, 

cause nobody else could be you.. no..  

Nobody else could be you!

6 månader..

Kärleken kan vara både svår och komplicerad, och alldeles alldeles underbar.

Det krävs BARA 4 minuter för att veta om du gillar någon. Det tros vara kroppsspråket, tonen i vad du säger och hastigheten i det du säger, som är nyckeln till om vi instinktivt tycker om någon.

Ögonen är själens spegel, som man brukar säga. Det är bevisat att om du tittar in i ögonen på en person, även om personen dittills varit dig okänd, produceras det kemiska ämnet som triggar ”flight-to-fight-syndromet”.

Och ja, fjärilar i magen finns på riktigt. Adrenalin är det ämne som skapar känslan av fjärilar i magen..

De flesta av oss vill ha en partner att dela livet med, och söker efter livslång kärlek. Men när du väl träffat någon, hur kan du egentligen avgöra om det är äkta kärlek eller inte? När man blir förälskad är det lätt att bli helt hänförd av sin partner vilket får många till att dra slutsatsen att det är äkta kärlek som de upplever.

Ett college i New York utförde en studie där de ”gjorde” hjärnskakningar för att kunna se hur kärlek påverkar hjärnan. De visade en bild på deras partner samtidigt som de skannande hjärnan vilket visade i vilka delar som det blev en ökad aktivitet i den delen av hjärnan som är kopplad till begär blev mer aktiv, dessutom ökade aktiviteten i den del där dopamin produceras. Vilket påverkar vår motivation och vårt välbefinnande. :-) Det är med andra ord inte så konstigt att vi söker efter en partner, då studien visar att kärlek inte bara är en känsla, det är något vi har en drift efter i våra hjärnor, precis som vår drift att hitta mat och vatten.

Romantisk kärlek avtar efter omkring ett år, men håller länge. Ett år efter ett förhållande har inletts förändras relationen. Forskningen visar att svettiga handflator, fjärilar i magen, känslan av eufori och beroende avtar.. Men kärleken håller!

Att blir kär har ungefär samma neurologiska effekt som att ta kokain. ;-) Båda tillstånden triggar hjärnan på liknande sätt, nämligen att vi blir euforiska. Forskning har till och med visat på att hjärnan stimuleras på 12 olika ställen både när du är kär eller är hög på kokain. Och när två personer som är kära tittar på varandra sker något magiskt, deras hjärtslag synkroniseras, detta sker efter bara tre minuter..

I ett förhållande är ett attraktivt ansikte viktigare än en attraktiv kropp. Det gäller inte när du bara är ute efter en kort flirt, då är kanske kroppen viktigast för dig. Men det är helt tvärtom för den som vill ha en lång relation, då har ansiktet den stora betydelsen...

Förhållanden där par är för lika håller oftast inte. Det är faktiskt så att motsatsen attraherar, det är i alla fall delvis bevisat. Men det gäller även par där man är alldeles för olika. Så hur ska det egentligen se ut? Den grammatiken är inte lätt! Det måste bland annat finnas saker som du kan lära från den andre för att känna att förhållandet är värt det (enligt forskningen).

Det finns en gyllene matematisk formel med tre olika komponenter som skapar äkta kärlek. Antingen romantisk kärlek som består av passion och intimitet, eller kamratlig kärlek som bygger på intimitet och engagemang till relationen, eller en ensidig kärlek som bygger på passion och engagemang… Men egentligen den allra starkaste kärleken finns i det som kallas den perfekta kärleksformeln, självklart består den av alla tre komponenterna; intimitet, engagemang och passion. :-)

Psykologen Robert Sternberg håller med i ovanstående och förklarar att den sanna kärleken har passion i form av att de känner en stark attraktion och lust för din partner. Det finns också ett nästintill tvångsmässigt behov av att få dina känslor besvarade. Den intimitet som äkta kärlek för med sig leder till tillgivenhet. Närheten och de band som formas mellan parterna växer fram först när man spenderar mycket tid ihop och delar allt fler aspekter av livet med varandra. Intimitet är något som tar tid, och bygger på tillförlit och att man känner sig säker i varandras sällskap. Med engagemang menar att det krävs en förmåga att hålla ihop oavsett vad som händer och att kunna lösa konflikter på ett moget sätt. Missförstånd löser man tillsammans utan att förutsätta att partnern har dolda motiv. Den här sortens engagemang innebär att du har en vilja att försonas och att fortsätta förhållandet oavsett hur du känner för stunden.

Sanna kärleken kommer till skillnad mot vad många kanske tror inte utan sin beskärda del av besvär eller ansträngningar. Det är viktigt att aldrig sluta vårda och jobba på relationen, även om passionen kanske svalnar succesivt så finns det då kvar en stadig grund att stå på. Det kan beskrivas som en ständig process, hur du älskar din partner och hur din partner vill bli älskad. Att älska någon innebär också att vara empatisk och se till så att bådas behov i en relation blir tillgodosedda.

Ta inte din partner för given och behandla han eller henne för vad den är, med andra ord den viktigaste och mest speciella personen du har i ditt liv.

”Det sa bara klick”, en mening som används för att beskriva vad som händer när djup attraktion uppstår vid första ögonkastet. Är det kärlek? Och hur vet man det? Du kliver ur en bil vid Arena Center, någon står där och era blickar möts, du blir alldeles varm och knäsvag, och plötsligt känns ditt liv annorlunda. En person som du inte ens visste fanns har tagit ditt hjärta i besittning, och du har en känsla av att du är förälskad. 

Vad händer egentligen vid detta ögonblick när kärlek sägs uppstå vid första ögonkastet? Det finns de som säger att det är karismatiskt, kemiskt, att man har träfats förut i ett tidigare liv och därför känner igen varandra och att man kanske har något man behöver göra klart i livet. Det kanske inte låter så romantiskt?! Det finns dom som säger att de bara är en fysisk attraktion, att just den personen man möter motsvarar de ideal man har satt upp medvetet, eller undermedvetet. Det kan också vara så att båda mår så bra just i den stunden och att de i sin totala egen kärlek skulle kunna ha blivit attraherade av vem som helst om den personen kommit in i rätt ögonblick..

Eller är det något kemiskt? Något som uppstår just mellan dessa två personer och inte några andra. Eller är det kärlek och vad är det i så fall och hur vet vi att det är kärlek? Och den viktigaste frågan av alla; Behöver vi egentligen veta?

Jag behövde inte det. Vi möttes en eftermiddag, på en parkering, vi fann varandra, för alltid och för evigt. Och nu har vi varit gifta i 6 månader.. Livet ger oss sin beskärda del av glädje och sorg, kyla och värme, men det som alltid kommer finnas mellan oss är det där ögonblicket när vi fann vår själsfrände, vår eviga kärlek, vår andra hälft och den kommer alltid förbli bara vår. Bara vår.

3 år.

Det handlar om att fånga dagen, att inte låta ett ögonblick försvinna iväg. Idag har jag och Christopher varit ett par i tre år. Det som är rätt otroligt är att hälften av den tiden har jag varit sjuk, om inte mer. När allt började var jag helt säker på att Ch skulle lämna min sida, men han stannade.

Under vårt första år tillsammans hann vi med att flytta ihop och sedan förlova oss. Det finns så många minnen, så många ögonblick som man minns med värme och massa kärlek. Allt ifrån kvällen den 16 juli 2011 när jag satt i Christophers knä i Skene. Ett partytält var uppställt för de två mellanbarnen i familjen Backlund, lite kalas var det. Den ena blev 20 den andra 18 om jag minns fel.. Jag skulle göra en kort visit, men det slutade med att jag stannade hela kvällen. Jag satt i Christophers knä medan jag diskuterade punkrock med svärfar Jan. Sex Pistols, The Clash, The Ramones och så vidare.

Kyssen som finns bildbevis på, den var magisk precis som allt annat mellan mig och min älskade man. Hela världen blev suddig och jag snurrade runt runt. Ja, han är en j*vel på att kyssa mig så jag blir knäsvag. Från den dagen var det han och jag emot världen.

Den 13 augusti 2011 så sjöng jag och Christopher spelade på min mors bröllop. Minns att vi var väldigt diskreta med vår relation men tror varenda människa såg blickarna vi gav varandra. Det flög gnistor mellan oss. Vi hade varit isär ett halvår och när vi väl fann varann igen fanns det inget som kunde skilja oss åt.

1 november om jag inte är helt ute och cyklar så flyttade han in i min lilla tvåa på Sjöbo. :-)

8 december bad han min far om min hand. Gammaldags men otroligt romantiskt.

24 december gick han ner på knä och jag sa ja.

När allt var som värst och jag ville kasta in handduken för allt kändes bara fruktansvärt. Diagnosen fanns på papper 2013 januari och i april bad jag Christopher att flytta och fortsätta sitt liv utan mig, men som vanligt lyssnar han inte på mig ;-) skämtåsido. Istället för att ta sitt pick och pack och dra så sa han bestämt att vi skulle gifta oss. Jag trodde inte det var sant. Han ville att vi skulle gifta oss, trots att livet aldrig skulle bli desamma med min kroniska sjukdom! Men...

17 maj 2014 gifte vi oss, i år, med andra ord så blev vi man och hustru. Eller frugan som han helst benämner mig numera. ;-) Han är mitt allt, mitt hjärta och min stora kärlek.

3 år kanske inte är så mycket. Vissa kanske tycker att vi tagit väldigt stora beslut alldeles för fort. Men när det är rätt, ja, då är det de. Jag kommer aldrig ångra något av våra val. Är man säker så är man! Utan Christopher hade jag förmodligen kanske inte suttit här idag. Hur hemskt och fruktansvärt det än låter, så är det kanske sanningen. Vet inte om jag hade klarat av att ta itu med livet efter beskedet den 24 januari 2013.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Idag, igår och för alltid, för evigt. <3

Bröllopsmusiken..

Än så länge har jag inte lärt mig att klippa filmen som spelades in på bröllopet. Skulle så gärna vilja dela med mig av musiken, speciellt musiken i kyrkan som Andreas Friberg, min svåger, stod för. Jag visste redan innan att han är sjukt duktig, men när han började sjunga i kyrkan så sjöng han raka vägen in i mitt hjärta. Hans röst fyllde hela Skephults kyrka och de är en av sakerna jag aldrig kommer glömma. Men.. tills dess, så får jag dela med mig av musiken/låtarna av dess original. Hoppas på att hitta dem på YouTube. :-)

När jag klev in i kyrkan och mötte Christophers blick så spelade och sjöng Andreas min och Christophers låt, som alltid varit våran. En låt som stämmer in på oss, som är helt enkelt fantastisk. Den heter Bless the broken road av Rascal Flatts (en av mina idoler, eller säger man ett? ja ja.. här har ni dem!) 

Sen.. efter det så spelades en låt av Tomas Ledin. En av få som jag inte hört med honom innan. Men när jag och min kära make hörde den första gången för typ 2 år sen så var den bara så perfekt. Så den hamnade på musiklistan i kyrkan. Ett klart val liksom. :-) Men tyvärr finns inte den på YouTube. Spotify däremot, för den som har de, så finns den där; Tomas Ledin – Bröllopsvisa (För första gången). 

Sista låten som Andreas spelade i kyrkan var Utan dina andetag, bästa versionen är av Erik Linder, så det är den som jag kommer dela med mig av. Fast allra bästa versionen är i mina ögon den när Andreas spelade den i kyrkan. <3

När vi sedan skulle gå ur kyrkan spelades en låt ifrån bådas favorit serie, McLeods Daughters. :-) Min favvoserie, som Christopher sedan anammade. Denna låten ska man nog inte lyssna på texten på, för den är rätt sorglig, men det är själva melodin som var väldigt passande. 

Valsen skedde till, ja, den andra låten som var vår redan från start. En av de vi sjöng på min mors bröllop. Räddningen för oss båda. Tack vare musiken fann vi varandra igen efter en tid isär. :-)

Magi på riktigt.

Studenten för min minsta svägerska Emelie närmar sig, och av den anledningen begav sig Christopher, efter jobbet, igår till Skene för att hjälpa familjen att slänga upp det gamla hederliga partytältet som användes den kvällen Christopher för andra gången vann mitt hjärta.

Detta är ett kort som förevigade detta;

Det tog lite tid att få upp detta tält igår, och medan de skötte detta så satt jag hemma med en snäll Johan som kom upp med en golvfläkt och höll mig sällskap genom att titta på dokumentärer. Jag är inne i en rejäl period av "mord/mördare"-dokumentärer. Ja, visst låter det hemskt! Men det är intressant faktiskt. Hur en människa som alla trodde så gott om helt plötsligt kan förvandlas till ett monster som dödar hela sin familj, eller en fru som gifter sig med en man för pengarna och sen mördar honom och hoppas på att komma undan med det!? Skrattretande.. Men fortfarande intressant.

När jag plockade upp telefonen för att slänga iväg ett sms till Christopher för att ställa frågan kring hur lång tid han trodde det var kvar tills han kom hem så upptäckte jag att han "taggat" mig i ett inlägg på Facebook. Jag loggade såklart in och läste, och tårarna kom som på beställning. Min man.. Ja, han kan minst sagt förvåna mig. Detta fann jag som sagt enormt rörande:

Han är den som följt min resa dag för dag, han har stått vid min sida både de bra och dåliga dagarna. Han har tröstat mig när tårarna varit oändligt många och delat glädjen med mig när det faktiskt är en riktigt bra dag. Han njuter tillsammans med mig när jag mår något bättre. Han skrattar med mig, eller kanske åt mig, när jag är så trött att jag skrattar och gråter om vartannat, när jag skrattar så jag knappt får luft, och han får mig att skratta åt mig själv när talet bråkar och meningarna blir lite väl knasiga. Han har burit upp mig för trappan när benen inte velat lyda och han har hållit mig tillbaka när jag velat springa runt och strunta i konsekvenserna. Han kör mig dit jag behöver åka, han lagar mat och städar. Han går ut med hunden som från början inte ens var hans. Han är den enda och verkligen den enda man som jag vet skulle och kommer stå ut med vad än resan bär oss. 

Tack älskling, tack för att du är du, tack för att du valde att stanna när jag bad dig gå, tack och åter tack för att du varje dag med största kärlek hjälper mig med vardagen. Du är fantastisk, mer underbar än vad någon i vår omgivning någonsin kommer att förstå. Jag älskar dig verkligen till månen och tillbaka. 

Kärlek är bara förnamnet. Det är magiskt det vi har.

Magi & Kärlek.

Jag kände hjärtat slå, trodde nästan de skulle hoppa ur kroppen på mig. Det var först där och då nerverna faktiskt började spöka med mig. Jag stod där bredvid pappa som log emot mig, jag blundade lite längre än en vanlig blinkning och mötte pappas trygga ögon igen.. Men nu var klockan redan fem minuter över två. Dörrarna kommer snart slå upp.

Fredagen spenderades med att fixa det sista av utseendet, håret hade tidigare blivit färgat och klippt, nu var det naglarnas tur att få sin charm.
Jenny, min söta vän, förlängde och la lite glitter på mina då ovanligt långa naglar. Det blev väldigt läckert. --->
Nerverna hade inte riktigt kommit ikapp mig, men jag tjötade på som bara den och Jenny log mest åt mig när jag sa att jag inte var nervös ett dugg. Jag var som en öppen bok förmodligen. ;-)
Vi fick även hinna med att pröva fram en ny ton på sminket eftersom jag valt att göra en spraytan.

När kvällen kom så flög Emma in i fart och fläkt efter att ha varit i lokalen och fixat och donat tillsammans med många andra. Hon hade vänligheten att sova hos mig natten innan bröllopet. Min "maid of honor" och käraste vän Emma lagade lite mat till oss som vi fuskade och åt i soffan. :-) Det kändes väldigt tryggt att hon var hos mig. Vi kom i säng i tid, somnade ganska snabbt båda två och helt plötsligt vart de lördag.

Jag vaknade som vanligt super tidigt, ovanligt "pigg" och kände mig fortfarande inte speciellt nervös. Så, kokade lite kaffe, tog fram lite frukost och väntade på att Emma skulle vakna. När hon väl kom, ja, vad ska vi kalla det, släpande? ut ur sovrummet skakade hon på huvudet till mig som redan satt i köket och log som en solstråle. Frukosten intogs och när vi satt där så kom ett sms, Bella var framme så vi kastade i oss det sista, kollade så att allt var med, nere på marknivå insåg vi att trots att vi dubbelkollat tre-fyra gånger så hade vi ändå lyckats glömma Emmas tärnklänning. Vadå typiskt mig och Emma? ;-)

Färden tog oss igenom stan och till Studio AIM där vi skulle göras fina. Jessie gav sig på mitt hår direkt.
Clips med långt hår fästes, det tuperades och det lockades. Jenny mötte vi redan på parkeringen och hon inväntade Lena som blev förste man (kvinna) till sminkning. När det väl var min tur började jag känna någon typ av nerver men dessa försvann igen. Jag blev nästan sur för att jag inte var jätte nervös! Jag övade på löftena, vilka vi valt att skriva egna, det var då fjärilarna gjorde loopar i magen på mig. :-) Sminket kom på plats, jag såg nästan intill redigerad ut, som en porslinsdocka. Håret kändes perfekt. Allt bara flöt på. Vi tyckte vi hade gott om tid, men helt plötsligt tog klockan ett jäääätte hopp och vi var tvungna att ta fart ner till parkeringen för att bege oss ut till pappas gård där tjejerna skulle byta om, även jag.

Väl framme i Skephult så chockade jag alla, även pappa och hans sambo med mitt lugn. För mig kändes det som folk sprang i cirklar helt i onödan men hoppsan hejsan så var jag på plats i min vita skrud. WOW! Kände mig som en prinsessa. Snurrade runt lite på altanen och log för mig själv. Kameran gick på högvarv där en stund. Bella och Emma åkte emot kyrkan för att tillsammans med Johan och Robin ta emot bröllopsgästerna. Anna och Lena var kvar vid min sida medan jag hoppade i skor och skulle knuffas in i bilen. Två minuters bilresa till kyrkan..

På kyrktrappan frågade prästen mig, som mötte oss, om jag var nervös, och jag svarade precis som jag gjorde hela dagen innan; inte så värst! ;-) Men det var ju där och då. Jag kände mig ovanligt lugn, mer lugn än jag någonsin trott att jag skulle vara vid detta tillfälle. Så, vi är tillbaka innanför dörrarna.. Och nu slår dörrarna upp!

Känslan att gå sida vid sida med pappa ner för altargången var otrolig. Jag kände stödet, lyckan och stoltheten genom att gå där arm i arm med honom. Att sedan möta min mans ögon och se hans ögon fyllas med kärleksfulla tårar var fantastiskt, verkligen magiskt.

Och hela dagen följde i just denna känsla. 

Magi! Romantik! Kärlek! 

Sen den dagen har vi varit man och hustru. Det kanske inte förändrar så mycket, men den dagen, vår bröllopsdag har redan haft stor betydelse för både mig och Christopher. Jag fick en dag där jag till fullo njöt utan att tänka på vad som egentligen var min verklighet. Jag fick en dag där jag var bara jag tillsammans med min man, min älskade man Christopher. 

"Äntligen måndag".

Dimmigt i huvudet. Dimmigt i ögonen. Allt är en enda dimma idag. Orolig för min mage som hotfullt gör ont emellanåt, och blir alldeles varm typ i mellangärdet. Fick ju som sagt besked om att det fanns blod i magen. Inväntar fortsatt utredning. Enormt passande att få ett eventuellt magsår inför bröllopet. Men man kan tydligen inte få magsår av stress, utan det är en bakterie som fixar detta på alldeles egen hand.

Måndag, och som Viktor skulle sagt (kommer att säga), "äntligen måndag". Saknar den känslan. Att längta tillbaka till jobbet. Jag älskar fortfarande mitt jobb, men något tar kol på mig och orken är som bortblåst. Såhär ska det inte va, såhär får det helt enkelt inte vara..

Mår för övrigt lite bättre mentalt idag. Igår när jag kröp ner i sängen mitt på dagen, efter att vi inhandlat barstolarna till kyrkan och vigseln, så kom Christopher in till mig, jag kunde inte annat än känna mig trygg när han kramade om mig. Jag viskade försiktigt, "allt kommer bli bra, till slut, eller?" Han tittade mig rakt i ögonen och lovade att allt kommer att lösa sig, och jag vet, så länge jag har min man vid min sida som kommer allt bli bra, någon gång, så kommer vi lösa det här och få ett fungerande liv, trots diagnos, trots allt som går emot oss. Vi ska ju gifta oss! Det är inte ens två veckor kvar nu. Fantastisk känsla faktiskt. Kanske det som gör mig varm i magen och inte något magsår? Skämtåsido. ;-)

Vi har alla ett behov av att veta om att vi är uppskattade, att vi betyder något. Jag har ett sjukt stort behov av det just nu. Inte för att jag söker uppmärksamhet, inte för att jag vill att någon ska tycka synd om mig, absolut inte, det blir jag bara förbannad på när folk säger, "det är så synd om dig", "jag lider verkligen med dig". Ja, tack, det är tacksamt av folk bryr sig. Det är inte de. Men det tär på mig att höra att det är "synd" om mig. Jag vill bara veta att jag fortfarande finns och inte bara är ett genomskinligt spöke som vandrar runt bredvid er sida. Jag behöver bara veta att jag fortfarande lever och är behövd trots att mina möjligheter inte är lika stora som förut att alltid vara fröken "jag fixar-och-donar".

Den ni ska lida med enligt mig är Christopher som varje dag kämpar vid min sida. Som gör allt för att få min vardag att bli så bra som möjligt. Han är den som varje dag får se mig kämpa, se mig må dåligt.. Det är honom jag tycker synd om, det var ju inte såhär vi hade planerat vårt gemensamma liv. Men ett hinder på vägen, vi klarar detta också. Det vet jag! :-)

Kärleken är starkast och det som finns mellan mig och Christopher är inget man ser varje dag. Jag förstår inte hur jag kunde ha sådan tur. Han är, jag hittar inte orden, han är inte som någon annan jag någonsin träffat och jag älskar honom mer än vad ord någonsin kommer beskriva.

Det finns saker man ser som tecken på kärlek. Jag har ett sånt ögonblick. Kanske inte betyder något för någon annan. Men jag får fjärilar i magen. Det hela handlar om en liten sak som att han rättar till mitt halsband när låset hamnat framtill. För mig är det en kärlekshandling av stor kaliber. Enkelt, vackert och extremt gullig.

Nostalgi..

När jag ändå satt och funderade på musiken
så mindes jag mammas och Kajsans bröllop.
Där jag för första gången sjöng för mer än,
ja, typ Christopher..

Efter bröllop åkte vi tillbaka till mammas dåvarande
hem i Örby och det slutade med att jag IGEN

sjöng för mamma och Kaj. Denna gången
hann kameran fram...

Tyvärr är rösten inte lika bra som första
gången jag sjöng den dagen.
Men delar med mig ändå. :-)

What are words - Chris Medina

Bless the broken road - Rascal Flatts

Beklagar om ni får ont i öronen. ;-)

Det var en saga..

Det var en saga, och du var prinsen. Jag brukade vara en dam i nöd, men du plockade upp mig. Det var en saga. Jag bar en blå klänning och du en ljusblå skjorta. Du sa att jag var vacker trots att jag var en enda röra. Det måste vara en saga. 

Tiden saktade ner, det gör den alltid när du är nära. Kunde du känna magin i luften? Det måste vara för att du kysste mig. Jag blev kär när jag såg dig stå där. Det måste ha varit menat. Det är nog en saga. Du har ett leende som tar mig till en annan planet. Varje steg du tar, allt du säger, det måste vara en saga. 

Ja, för tiden den saktar ner när du är runt omkring mig. Men kan du känna magin i luften? Jag känner det i mitt hjärta, det slår hårt i bröstet. Känner du det? Jag kan inte hindra det som händer. Känner du som jag, känner du magin? Det måste ha varit kyssen du gav mig. Från och med den dagen blev allt en saga..

Falkenberg och bröllopsbestyr..

Vill bara med att rekommendera Falkenbergs Strandhotell till alla, speciellt dem som behöver koppla av i en mysig miljö. Wow! Helt hotellet var charmigt och lobbyn var otroligt maffig. Soffor i oändlighet. Kaffe, te, kakor och allt möjligt annat. Fanns biljardbord, böcker, öppen spis, ja, you name it. :-) 

Vi kom ner till hotellet vid två tiden efter att ha lämnat Basli hos svärmor, vilket bröt mitt hjärta i två delar. Det var hans första natt utan både mig och Christopher och under dessa två år som han funnits vid min sida har jag nog varit borta två gånger över natt utan honom. Läskigt! Vi sitter ihop som två fastlimmade pusselbitar. Sida vid sida. Men han är min lilla älskling, skänker så mycket glädje och lycka. Åter till hotellet! Vi checkade in, fick vandra igenom långa korridorer innan vi väl hittade rum 241. Själva rummet var väl ingen "wow-känsla" över, men det var trivsamt. Efter en stund där vi kopplade bort omvärlden, med andra ord la ifrån oss telefonerna i säkerhetsboxen (som inte gick att låsa?) så hoppade vi ner för trapporna till relaxen. Möttes av en osäker tjej som lockade fram en irritation hos mig(?), men varsin morronrock och tofflar fick vi, sen upp till rummet för att byta om. 

Väl tillbaka fick vi vårt "rum", vilket var otroligt varmt, med en schäslong för två, otroligt skön, hade gärna tagit med den hem. Kanske borde ha en sån istället för soffa? :-)  Vi slappnade av, kikade ut emot havet, vilket vi kunde se igenom de stora panorama fönsterna. Mellan oss och havet fanns en avlåååång pool som lockade mig till att pötta ner Ch och vi vandrade dit. 40 grader varmt vatten. Min rygg älskade det. 

När vi sedan var tillbaka i "vip-rummet" igen så kom en tjej vid namn Ellinor och presenterade sig som vår massör. Jag fick första massagen, och vilken massage det var. Kvinnan hade helande händer. Min konstanta huvudvärk och spänningar i nacken bara försvann för en stund. Det kändes nästa obehagligt och konstigt när man inte hade denna smärta. Den kom dessvärre tillbaka efter en stund, men jag njöt av denna tillfällighet. 

En snabb dusch, inväntade Christopher, sedan, efter att ha hoppat i klänning alternativt skjorta (även högklackat för en gångs skull) så vandrade vi in i restaurangen. Osäkra med tanke på menyn vi sett. Inte jätte mycket som föll oss i smaken tyvärr. Men varsin entrecote blev det! Och denna bara smälte i munnen. Det som gjorde besöket ännu mer minnesvärt var den sköna servitören. Han lockade fram både skratt, och förvåning. Urtrevlig! :-) 

Vi lät maten sjunka ner i lobbyn med ett glas vin, där Ch valde en GT. Börjar bli svärfar upp i dagen snart. ;-) skämtåsido. Det var sjukt mysigt och jag hade gärna suttit kvar där hela kvällen.

Under vår lilla mini semester blev bröllopet den stora mitt punkten. Vi hade all tid i världen att prata om detta kommande event. Fredagen dök vi även in tillsammans med mor min i festlokalen och pratade med Conny & Anqi. Vi fastnade där, och de gjorde mig inte så mycket. Medan de andra pratade satt jag och spånade och myste. Det kommer bli fantastiskt bra. I promise! :-) 

Lördagen spenderas vid köksbordet. Christopher och Johan satt och pärlade. (fnissar..) De var riktigt söta där de satt och satt pärlor på det elastiska bandet. Vad dessa skall användas till får jag dela med mig om typ, ja, fyra månader..

Måndag, dags för jobb. En av de stora, tidskrävande uppgifterna måste göras idag. Annars hade nog jag stannat hemma. Feber, förkyld, ont i halsen, men kroppen är nog ändå värst. Varenda rörelse känns som över-ansträngning, att nudda huden känns som tusen nålar. Stackars Christopher är ändå sämre än mig.. Dock på jobbet, troligen åker han väl hem när någon mer dyker upp i butiken.

Hoppas på en trevlig vecka. Börjar med ett läkarbesök i eftermiddag hos privatläkaren.

En dag kvar..

Imorgon beger vi oss emot Falkenberg, Skrea Strand, med andra ord Falkenbergs Strandhotell. Jag känner mig riktigt upprymd av att få åka iväg, sova på hotell, äta hotellfrukost, men framförallt så har vi bokat ett VIP-rum med varsin massage. Det skall bli så skönt. Bara komma hemifrån, glömma bort verkligheten för ett tag. Bara jag och Christopher. Precis vad vi behöver. Förutom att jag ska lämna ifrån mig Basli över natt så känns det underbart. Det är enda nackdelen med vistelsen. Men som alla säger till mig, eftersom jag känner så, ja då är det verkligen hög tid att göra det. Jag kommer inte alltid kunna ha Basli vid min sida. Även om det är precis det jag vill och önskar. Det är svårt att inte älska den hunden, även om han har en del knasigheter för sig. Han är fantastiskt. Bara ger och ger av sig själv, men samtidigt, en mer bortskämd hund får man nog leta efter, den hunden får så mycket kärlek att vi kan skulle kunna fylla hela Sahara med vatten.

Så, kort vecka. Två dagar jobb, och sen lite semester igen.

Jag har orden han sa till mig snurrandes i huvudet. Göran. Han ringde mig och bad mig att inte ge upp. Att jag skulle se den framtid som han ser för mig. Att det ligger en ljus framtid och väntar på mig. Ja, Göran bad mig att inte ge upp. Att jag skulle fortsatta kämpa, och det är precis vad jag tänker göra. Kämpa. Jag har inget annat val. Jag måste kämpa. Men allt oftare vill jag kasta in handduken. Känner orättvisan bita mig i hälarna. Men jag kommer klara detta. Om inte för min egen skull, så för min familj och vänners skull. Jag är inte själv. Önskar dock att orden Göran sa till mig inte var de sista som sades mellan oss. Samvetet äter upp mig. Han bad mig komma ner och hälsa på, men tiden fanns inte, jag prioriterade inte det efter att jag blivit sjuk, och nu är det försent. Jag får leva med de. Klart, jag kunde inte vetat. Varför trycker man ner sig själv även om man vet att de är onödigt, fel, och ändå inte hjälper något alls? Människan är komplex.

I eftermiddag blir det terapeuten. Kommer bli skönt att prata av sig lite. Allt händer så fort.

Underbara fästman..

16 Juli 2011.

Av många anledningar valde jag och Ch att hålla tyst några veckor innan vi gick ut med vår relation. Det var väl lite mer än en månad som gick innan vi officiellt erkände att vi var ett par..

Förklaringen är väl endast att det fanns många som kunde lagt sig i.. Konstigt nog har folk en ovana att göra det. Men sen fanns det samtidigt en viss osäkerhet hos oss båda. Vi bröt ju upp i December 2010, av den anledningen att det helt enkelt inte funkade. Men tiden som gick gav oss både styrka, förståelse och framförallt förlåtelse för allt som sagts och gjorts. Kärleken blossade upp, och vi tvekade inte. Utan avvaktade helt enkelt lite..

Men sanningen är den, att 16 Juli 2011, blev vi ett par. Inte den 21 Augusti som många trott. :) Samtidigt som många redan visste, speciellt våra anhöriga med tanke på att det knappt sära på oss!

Det har varit många toppar och dalar. Det har varit rörigt, krångligt och ibland lite trassligt i sömmarna, men så har vi alltid kommit ut på andra sidan tillsammans. En berg-o-dalbana helt enkelt. Men det är ju så livet är..!? Hade det gått helt slentrian och platt så hade jag garanterat slagit bakut och sprungit fort som tusan.

Med Ch är livet aldrig tråkigt. Visst, vi har en vardag precis som alla andra. Men det fantastiska med oss är att en helt vanlig tisdags kväll kan vi få världens ryck och exempelvis riva ner allt på en vägg och börja spackla. Eller varför inte bryta ihop vid läggdags och bara skratta åt; ingenting!

Jag älskar dig Christopher Jan Gunnar Backlund. Igår, idag, imorgon och föralltid.

"Jag satte fart ut på en smal väg, många många år sen. Hoppades att jag skulle hitta den sanna kärleken längs den trasiga vägen. Men jag gick vilse, en gång eller två. Torkade min panna, höll på att att ge upp. Jag kunde inte se hur alla tecken pekade direkt till dig. Varje förlorad dröm, ledde mig till den plats där du befann dig. Andra som krossade mitt hjärta, men de var som norra stjärnor som visade mig vägen in i dina kärleksfulla armar. Så mycket vet jag är sant. Gud välsignade den trasiga vägen, den ledde mig direkt till dig, ja det gjorde han.. Jag tänker på de år jag tillbringade med att gå längs den trasiga vägen, dessa bara passerade, jag skulle vilja ha den tiden jag förlorat och ge den tillbaka till dig. Men du bara ler, och tar min hand, du förstår, du har varit där du med. Det är en del av en storslagen plan som kommer bli sann.."

Från oss till oss..

24 December 2011 förlovade vi oss. Häromdagen fick vi hem ett par andra ringar. En symbol för den kärlek som vi har. En ring med våra namn på. En ring med Mimmi, en ring med Christopher inristat.

Älskade Barn, samma företag som gjorde min svägerskas student halsband gjorde även våra ringar. Vi är lika sjukt nöjda. Rekommenderar företaget skarpt. Service på högsta nivå och kvalité likaså. Kalas bra!






A true love story never ends..

Min riktiga första kärlek, första och sista..

Jag vet att jag som yngre var väldigt rörig när det gällde killar. Frågan återstod om jag någonsin skulle fastna tillräckligt hårt i någons famn att jag till slut inte skulle slå på bakut och springa iväg!?

Vissa pratade bakom ryggen på mig, kallade mig det ena och det andra, player var ett återkommande ord. Tror aldrig jag medvetet var någon player. Dock förstår jag att det kunde se ut så ifrån utsidan. Jag bytte kille lika ofta som andra bytte trosor, är väl ett sätt att uttrycka síg på. Jag hade alltid ena foten utanför. När någon verkligen kom mig nära drev jag dem ifrån mig för att det var "lättast" så.

Eftersom självförtroendet under mina tonnårsår var så långt i botten så älskade jag uppmärksamhet. Därav blev det som de blev. Men alla är väl unga och dumma? Vissa mer, andra mindre..

Men i början av sommaren 2011 hade jag fått nog av mitt eget beteende. Jag har precis sårat en person som betydde väldigt mycket för mig och mitt liv. Jag sa stopp! Jag bestämde mig för att nästa gång jag ger mig in i något ska jag vara helt säker. Jag skulle inte bli kär.. Det var de sista jag skulle bli.

Vem skulle då tro att en gammal "flamma" skulle få alla döda fjärilar i magen att väckas med en enorm styrka?! Knappast jag. Om man frågar Ch så var jag sträng, och väldigt noga när vi började umgås att jag inte skulle bli kär, så han fick inte heller få några känslor för mig. Lättare sagt att gjort.

Sommaren fortskred. Helgerna på balkongen med gitarr och sång blev fler och fler. Ju mer vi umgicks desto mer bubblade i magen. Men jag blundade. Skakade av mig det hjärtat sa mig och gjorde allt för att behålla min vän som enbart vän. I slutet av Juli var vänskapen över.. Det fungerade inte längre. Inofficiellt blev vi ett par. Men vi var noga med att hålla det för oss själva, och de närmaste. Dock kunde den dummaste se på långt håll hur förälskade vi va. De gick inte dölja. Den 13 Augusti, på min mor och Kajs bröllop hade vi fortfarande inte gått ut med att vi var ett par.

21 Augusti var det officiellt.

Sen gick det fort. Trots att jag inte ville göra om misstaget jag gjorde några år tidigare så var det i valet och kvalet. Antingen skulle jag va leta rätt på en annan bostad eller så fick vi ge det en ordentlig chans. Vi blev sambos. Tror det var i November? Eller var det Oktober? Strunt samma..

24 December gick han ner på knä på köksgolvet. Julaftonsmorgon. Jag hade flera gånger de senaste veckorna nervöst gått och funderat på vad han hade planerat eftersom jag hade varit med och prövat ut storlek på ringar. Jag visste endast att det inte var nyårsafton för det hade han lovat mig att det inte var. Han retades, jäklades och njöt till tusen av att ha kontrollen för en gångs skull. (Sånt är livet när man lever med ett kontrollfreak!!) Varenda gång han böjde sig ner vände det sig i magen på mig. När han julaftonsmorgon satt där på knä, plockade fram asken så sprutade tårarna.

Vi har varit ihop i snart 11 månader, börjar närma oss ettårsdagen. Precis som alla förhållande finns det alltid toppar och dalar. Vissa dagar blir jag nyförälskad på nytt och känner mig som en 15-åring, andra dagar känns de som om vi varit gifta i 20 år. ;)

Men jag älskar min Christopher mer än jag någonsin gjort. Han är precis det jag behöver. Han är min trygghet. Mitt lugn. Min lilla ängel med djävulshorn.

Tankarna kring giftemål och så vidare finns ju självklart eftersom vi är förlovade. 2-3 år.. Barn lär nog däremot dröja väldigt mycket längre. Jag trivs bäst med att vara en bra moster och gudmor. Har på sätt och vis redan en bebis. Basil Mouse!! :)


Så för att sammafatta. Jag var en trasslig tjej som egentligen inte vad kärlek var innan Christopher kom in i mitt liv. I med och i motgång. Tidigare rymde jag snabbt om förhållandet gick ner i en dal, jag blev rädd, brydde mig inte om att rida ut vågen. Eller det som är ännu värre, jag tvingade mig själv att känna saker jag inte gjorde för att det var de som förväntades, antingen av mig själv eller andra.

Helt enkelt. Jag fortsätter min ström av ärlighet och förklaringar i den här listan. Det är dags nu.. Vuxenpoäng? Nej absolut inte. Det är nog innnerst inne av en självisk anledning. Jag behöver det. Behöver öppna mig och vara ärlig emot min omgivning. Kanske för att få förståelse? Kanske för att reda ut vad vissa skithögar sagt bakom ryggen på mig. Jag har fått nog!

Äkta kärlek!

Den bästa känslan jag vet är att vakna upp bredvid någon jag älskar av hela mitt hjärta. Min pojkvän, sambo och fästman är det bästa som hänt mig. Jag älskar honom så oändligt mycket att kärleken jag känner går inte beskriva med ord. Han betyder allt för mig!

Det bästa med Ch är att ett enda ögonkast ifrån honom kan lyfta mig ovanför molnen.

Visst är alla dagar inte en dans på rosor. Men vem har sagt att kärlek är lätt.

Jag vet ändå alltid att han finns där, han är den jag kan lita på i vått och torrt, och det är en av många anledningar varför jag älskar honom.

Det finns ingen som jag kan va så ärlig emot, det är ingen som kan få mig att känna som han får mig att göra.

Helt enkelt, kärlek så som den ska va. Äkta, ren och för evigt.

Han är min andra hälft. Och äger hela mitt hjärta! <3 tack för att du finns älskling!

Alla hjärtans dag!

För mig är denna dag ännu en dag för butiker att tjäna lite extra slantar på oss människor. Allt ska gå i rött, rosa och det är fullt med nallar, hjärtan och gulliga saker över allt.

Jag kände lite sorg över att vår ekonomi inte riktigt täckte några presenter den här månaden men sen insåg jag att vad är det jag vill få ut av de?! Vad är det jag vill ha? Visst är det romantiskt att få röda rosor, men jag skulle uppskatta det tusen gånger mer om Ch kom hem med det en dag när jag skulle blåsas helt av fötterna istället! Alla hjärtans dag i all ära, men för mig betyder det mer att ha någon att älska och bli älskad varje dag, 365 dagar om året.

Min underbart gulliga sambo och "fästman" gjorde istället en hel del gester idag som betyder mer för mig än något köpt.

Bland annat fick jag ett sms som löd: "Du kommer tyvärr inget få idag, inget du kan lukta på,titta på eller tycka om. Men något ska du ju få. Något som du längre fram kan få. Det är inget som tappar färg eller lukt. Det är något i ditt minne du kommer få. Du, jag o lilla penny på en upptäcktsfärd ska gå!! Glad alla hjärtans dag älskling. Puss puss."

Vart vi ska åka, eller vad de nu är han har kokat ihop, de fick jag inte veta. Men jag fick en stor present och en påminnelse om att jag har en underbar pojkvän, som älskar mig minst lika mycket som jag älskar honom.

Hoppas ni har haft en bra dag och jag får väl be om ursäkt för mon negativa ton. :)

Natti natti!