Provdags.

Ännu en medicin utskriven. Denna för att hjälpa de allra värsta dagarna emot värken och smärtan i kroppen.. Tveksamt men ändå tacksamt log jag emot läkaren, dock har jag ännu inte hämtat ut dem. Läkarbesöket gick förövrigt väldigt bra. Kändes skönt att prata igenom saker och ting med doktorn igen. Men när sjukskrivningen kom på tal och frågan som knappt ställdes dök upp i samtalet, så sjönk mitt mod. Tre månader till.. 12 april blev datumet nästa gång den går ut. Heltid. Det hugger i magen bara jag skriver ordet. Jag vill tillbaka till mitt jobb, till min vardag, till mitt liv. Men läkaren påminde mig precis som sist; "de är först när du slutar se de gångna åren som nutid som du är redo att ta tag i framtiden."

Jag koncentrerar mig ständigt på hur det kunde ha varit och inte hur det ska bli, eller hur det är framförallt. Jag drömmer mig bort, hoppas på ett mirakel, och tror att allt kommer bli som vanligt bara jag hoppas tillräckligt mycket. Jag vägrar ta tag i verkligheten, och därav står jag still. Stampar på stället, och springer med en enorm motvind.. När tusan ska jag vakna och inse mitt misstag?

Idag har jag varit på vårdcentralen igen för att ta de beställda proverna. Läkaren, vilken är den första på två år, ville kontrollera mina värden. Så undersköterskan tömde mig på blod och av detta kommer lever, njurar, sköldkörteln, blodvärde(?) och blodsocker ses över. :-)  Denna lilla tripp gav mig feber, frossa, snörvel i näsan, halsont och skakningar i kroppen. Det är otroligt hur lite som krävs för att ge mig aktivitetsutlösande symptom. 

Imorgon bär det av för att göra mig fin. Och det är väl så, "för att bli fin får man lida pin..." Så vilket skick jag än är i så ska jag till frisören imorgon. Behöver det psykiskt tror jag. 

Natti natti. 

(Basli hälsar från sin plats i sängen)