Bästkusten..

Ibland får det vara värt det, och just nu är det de.. 

I fredags blev jag avsläppt vid Krokhallstorget i Borås (osäker på stavningen..). Jag traskade över bron och möttes av ett hav av människor. Jäklar vad folk det var, men det var ju höstmarknad så det kanske inte var så konstigt. Först gick jag runt en sväng och tittade lite snabbt. Fastnade vid ett stånd där det fanns väskor, dessa var prydda med döskallar, min nya nisch tydligen. Dock blev det inget köp. Snål som jag är emot mig själv. Men någon som fick lite saker var lilla Erik. Jag mötte nämligen upp systrarna Backlund, mellan och äldsta, med andra ord Jossan och Evelina. Självklart var lilla Erik med. Så jag fick chansen att skämma bort honom med lite kläder. Ett par "pippi"-mönstrade byxor och en onepice som Evelina fastnade för. Det blev en härlig förmiddag trots blåsten. Jag fick vid flera tillfällen förklara att Erik inte var min, när jag mötte folk som är bekanta med mig. Funderade på hur det kändes, men det var fortfarande solklart att jag inte är intresserad av att skaffa några egna barn. Visst, jag orkar en stund, men sen blir det för mycket. Jag stressar lätt upp mig och oroar mig, och febern kommer som ett brev på posten. Dock klarade jag mig jätte bra i fredags.. 

På eftermiddagen packade jag och Christopher in oss i bilen och satte kurs emot kusten, och stugan. Känslan som infann sig när man packat upp, hoppat i mysbyxor och ett par varma sockar, ja, den var obeskrivlig. Precis vad jag behövde. Vi njöt.. Även om vi däckade redan klockan 8 på kvällen så fick vi en härlig stund tillsammans. Morgonen på lördagen tog vi det väldigt lugnt. Andades ut. Åt frukost. Klädde på oss varma kläder och tog spårlinan på Basli. Jag slängde kameran på axeln. Sen begav vi oss ut i havsluften och promenerade ner till stranden. Där lät vi Basli springa av sig. Ett rejält skratt bröt ut när först jag trampade fel och sjönk ner cirka 20 cm med vänster foten. Genomblöt och sandig. Medan Christopher skrattade åt mig, så gjorde han precis samma sak. Dock var hans reflexer snabbare så han hann inte sjunka ner riktigt så långt. ;-) Men det bjöd som sagt på ett härligt skratt. Promenaden blev helt enkelt avslutad där och vi gick tillbaka emot stugan för att torka fötter, skor och sockar. Jag hann med att ta en del kort på Basli och Ch, dessa ska jag försöka bjuda på senare idag.

Lördagen bjöd även på ett riktigt "psykbryt". Vid lunchen försökte Ch typ jonglera med ketchupflaskan och pang, eller ja, plask kanske man ska säga, så föll den i golvet och gick av på mitten. Ketchup över hela golvet. Jag hoppade ner i från stolen (en barstol, därav hoppade jag ner), och skulle hjälpa honom torka upp. Men jag kunde inte sluta skratta.. Jag skrattade hysteriskt och det slutade med att jag låg i ett hörn av köket och verkligen "asgarvade". Det gick inte att sluta. Christopher tittade först surt på mig, men sen bröt även han ut i skratt. Det var så underbart, helt fantastiskt. Jag tror inte jag skrattat så mycket på ett helt år. Jag hade träningsvärk i magen efteråt. Jag citerar en film jag såg för länge sen "- Kommer jag någonsin skratta igen? - Ja, när någonting är riktigt riktigt roligt!" Tror det är Sex and the city filmen. När Carrie är i Mexico med väninnorna och brutit upp med Mr.Big.

Nog om det. Lördag kväll kom Martin och Anna. Lagade mat. Åt och skrattade. Anna gjorde efterrätt. Efter det så spelade vi först "Lika par leka bäst", sen TP. Halv elva gav vi upp, och hoppade i säng. 

Söndagen kom.. och gick. Anna, jag och Christopher höll oss ute efter att ha ätit frukost och gjort morgonrutiner. Anna och Christopher tränade med Basli. Han var duktig, men det syntes tydligt när han började bli mentalt trött av alla "stanna kvar" och "gå fint" övningar. Jag satt i en stol i solen och försökte att hålla mig vaken. Yr och trött. När Martin tills sist fått sova ut (han skulle jobba natt så han behövde liiiite mer sömn av vi)..så packade vi ihop oss. Städade upp efter oss. Anna och Martin lämnade en liten gåva. Sen satte vi oss i bilarna och begav oss hem, tyvärr..

Idag? Ja, feber, ont i halsen, och något slemmig faktiskt. Men när det finns över 200 fakturor att göra så får man blunda för smärtan och tröttheten och se till att göra sitt jobb. Så, ha en underbar dag. :-) Bamsekram!

Tack..

Man blir så rörd och tagen av hur alla ställer upp till tusen, hur förstående och fantastiska människor jag har omkring mig. Ingen ställer några frågor utan låter det bara vara. Dessa underbara människor begär inget tillbaka, utan ser mig, stöttar mig och bara finns där när vinden blåser för hårt och jag känner mig för svag för att orka på egen hand. I stormen prövas vännen. Min familj, mina vänner, men även kollegor har verkligen visat ren godhet och omtänksamhet. Värmen gör mig stark. Känslan av att vara omtyckt, älskad och sedd gör att orken sakta återvänder efter ett djupt pladask i avgrunden. Dessa människor är mina hjältar!

Jag lider med dem som dagligen ser mina tårar, de som rinner på insidan, inte dem som rinner ner för kinderna och är synliga för vem som helst, utan just dem som rinner inombords av smärta, besvikelse och sorg. Sorg behöver inte vara att man förlorar någon, utan kan vara att man förlorar något. För mig blev det min energi, och ibland även mig själv. Men jag kämpar för att inse att jag är jag, trots att energin saknas. Jag njuter av de stunder där energin finns och mina älskade kan dela detta med mig. Skratta med mig, njuta av att det spritter i mina ben och att jag faktiskt ler från öra till öra. Dessa stunder gör allt annat suddigt. Man måste koncentrera sig på de bra stunderna. Även om det är SJUKT svårt... Man får ta en dag i sänder, eller för mig, en timme i taget. Från att ena stunden ha studsbolls-energin tillbaka, kan jag falla och må riktigt skit rent ut talat. Men då får man vara glad att jag fick stunden innan. Jag måste sluta fokusera på det som är i grå-toner och se färgerna i livet.

"En pil kan bara skjutas genom att dra den bakåt. När livet drar dig tillbaka med svårigheter, bara föreställ dig att det kommer att leda dig till något bra."

"Magnus den store.."

Det finns så mycket jag vill berätta, så mycket som jag vill sätta ord på.. men det är svårt. Jag hittar inte rätt ord. Framförallt så vill jag ta hänsyn till inblandade personer. Det är inte rättvist att låta fingrarna knappra på om något som inte bara innefattar mig själv. Så, jag väljer istället att berätta om helgens magiska upplevelse.

I lördagskväll tog vi en nytvättad bil och satte kurs emot Göteborg, och Rondo. Vi skulle se "Magnus den store". En spänd, lycklig Mimmi satt tyst och försökte samla sig. Ett illamående som bråkade med mig gjorde bilresan något mer ansträngd. Men vad spelade lite illamående för roll när mans skulle se sin barndomsidol på scenen. Klockan 8 trampade vi in på Rondo efter att ha skrattat åt hur vi åkte upp och ner i hissen innan vi hittade gångbron från parkeringshuset till Liseberg/Rondo. En "vakt" som satt väldigt lägligt fick ett leende på läpparna när en sprallig Mimmi frågade om "vägen" till rätt våning.

Klockan 9 skulle showen sätta igång, och det är nog första gången något börjar i tid. Magnus Uggla var fantastisk. Både klädd i en glittrig paljett klänning och jeans, t-shirt och converse. Han bjöd på sig själv till tusen. Klädbyten gånger, ja, mycket. Christopher satt och skrattade bredvid mig och jag kramade hans hand. Jag var så lycklig över att ha honom vid min sida, detta ville jag uppleva med honom, bara honom. Självklart hade det varit häftigt att ha pappa vid sin sida när man ser/hör Uggla. Men det här behövde jag och Ch. Till sist, när jag trodde showen var över, och trots han inte sjungit någon av sina gamla låter, kände jag mig otroligt nöjd med vad vi fått se. Då började han sjunga ett medley av sina gamla låtar.. Avslutade till sist med "Jag och min far". Jag grät hysteriskt, men jag var inte ensam, när jag såg mig omkring fällde både gammal och ung tårar. Det var vackert..

Trots att jag sedan på söndagen kände mig döende. Smärtan i kroppen var total. Tröttheten slog mig i ansiktet. Och jag låg hela morgonen med huvudet i toalettstolen, så kändes det värt de. Och det är ju just det som läkaren sagt till mig, "ibland måste man göra saker som man kanske vet att dagen efter kommer man må dåligt, men det skall vara värt det.."

I torsdags var jag ju hos min numera, terapeut Marie, och samtalade kring ett upplägg på en terapi. Jag har ju under alla år sprungit fram och tillbaka, in och ut, hos olika psykologer, men här känns det rätt. Äntligen! Det tog, hmm.. 10 år?! Nu skall det här bli bra. Bestämt mig för de. Skall få hjälp att bearbeta saker från förr, men framförallt jobbar vi för att få min ångest, ilska och sorg för diagnosen att minska.. I framtiden kommer jag förhoppningsvis känna mig mer trygg med situationen. Mer än nu åtminstone. Just nu kommer ju tårarna så snart något går emot mig. Orkar inte helt enkelt..

Nu skall jag och Basli springa iväg på vårt första möte idag. Som vanligt glömde jag kolla kalendern innan vi åkte hemifrån så min lilla vovve fick hänga med. Det skall nog dock inte ställa till några problem. Sista tyckte han att det var helt okej att ligga i ett hörn och sova..

Operation

Operation kastrering närmar sig. Den 14 Oktober ryker kulorna. :-) tror jag nämnt det innan. Men tar upp det igen för att jag nu beställt hem TVÅ saker som skall underlätta för både oss och Basli efter operationen är gjord. Jag är ju lite motståndare emot den gamla vanliga tratten. Tycker det ser så hemskt ut.. Och har man då en klantig liten bus vovve så känns det så fel att sätta på honom något som troligen kommer skrämma honom jätte mycket. Så, jag letade alternativ, och som Christopher sagt flertalet gånger "de Mimmi inte hittar på nätet går inte att hitta.." Haha. ;-) skämtåsido. Det blir dessvärre så när man inte orkar gå i affärer eller göra något annat för den delen heller. Men nätet, jag kan hitta information om det mesta och tack vare min talang hittade jag till slut två alternativ som är på väg hem till oss i denna stund.


Först, alternativ ett, en krage. En uppblåsbar sådan som mer ser ut som våra nackkuddar vi kan ha när vi flyger och så vidare. Likheten är slående. Men den skall i alla fall göra så att han inte kan vrida runt nacken och komma åt såret men ändå göra så han kan äta, promenera, sova och allt sånt utan att bråka med en envis tratt..

Sen, alternativ två, en tröja/body. Den är inte iväg, mer än för Basli när han vill slicka/bita på såret/stygnen. Den är gjord i bomull så den andas bra och skall inte skapa några problem för såret att läka. Denna body är mitt favorit alternativ med tanke på att han är van vid kläder. Han liksom älskar ju sina kläder. Så denna tror jag blir en enkel match, bara den funkar, och han inte lär sig att komma ur den eller lär sig på något vis komma runt problemet som vi vill skapa för honom.



Bara att vänta och se. Men tror mer på dessa två än plasttratten som sagt. :-) Båda är beställda på Tös Hundapotek

Spöken?!

Känns konstigt när man haft Basli med sig i två dagar till jobbet och sen sitta här själv. Man kollar sig omkring, kikar ner på golvet där han brukar ligga på sin filt. Vänder sig om och ser om han sitter i fönstret. Men ingen vovve.. Idag är han hemma med Johan som haft en natt utan sömn. Skönt för Basli.. En något lugnare dag för min lilla kille, även om han bara blir bättre och bättre på att vara här vid min sida på arbetet. Från den första dagen tills igår så  har det skett en enorm förändring. Mycket att tacka Anna för, men samtidigt tänker jag ta åt mig lite ära. Jag har börjat lita på mig själv, min egen förmåga, men framförallt har jag börjat lita på Basli. Där har vi a och o. :-)

Idag vaknade jag och hade ont i halsen, lite "slemmig" och känner mig rätt så låg på energi. Dock på bra humör, tyvärr hänger inte huvudet riktigt med. Speciellt inte när Christopher drar en massa skämt i bilen och det tar mig en minut eller två för att fatta poängen. Grattis Mimmi! ;-) hare eller sköldpadda?

Gäsp! En stor gäsp. Får väl ställa mig upp och hoppa lite så kroppen kommer igång..(?)

De som känner mig vet att jag inte är speciellt "troende" av mig när det gäller spöken, demoner, häxor och så vidare. Men självklart, jag är inte helt bestämd kring frågan. Det är ju så att huset där jag sitter så har det varit sjukhus förr i tiden. Med andra ord, rummet där jag sitter bör ha varit ett avdelningsrum, där någon som var sjuk låg.. Jag har hört kollegor prata om saker som jag mest skrattat åt. Ljud och konstiga saker som hänt. Men i morse fick till och med jag en kall kår i ryggraden. Stod och knappade in mitt personnummer för att logga in för dagen då jag hörde det börja knappa ifrån hörnet, där en av personerna i kundtjänsten sitter. Först bara några få ljud, sen blev det mer och mer! När jag sedan hörde hissen börja åka trots att det inte skall vara någon mer än jag här vid den här tiden, så raskade jag snabbt på in till mitt kontor. Finns spöken? Och i så fall, kan de skada oss? Eller är det bara oroliga själar som inte fått ro än?

Jag tror att jag är mer troende på en andra chans. Att folk återföds som egentligen vad som helst levande på jorden. Exempelvis kan man vara människa och återfödas som katt eller hund. Men mest troligt är det i mina ögon att vi återföds som människa, utan att veta om det så klart. Enligt mediumet som läst min framtid skall jag har levt i norra Norge för en herrans massa år sen. Sant eller falskt?! :-) Det lär varken jag eller du får reda på.

Sådär ja.. Gäsp igen. Nej, nu är det allt dags att komma igång med denna dagen.

242 dagar.

Ja, jag håller koll på dagarna tills dess att jag och Christopher blir man och hustru. Eller ja, inte jag, utan en app i iPaden gör det åt mig. (Tack och lov för de, jag hade aldrig kunnat ha koll på dagarna annars..)

Basli ligger i fåtöljen och vilar huvudet emot armstödet och kikar på mig medans han kämpar emot ögonen som vill gå igen. Min älskade lilla hund. Han satte sig på dörrmattan i morse (också), tittade på mig med sina stora bruna ögon och jag smälte. Inte kunde jag lämna mitt choklad/vita lilla yrväder hemma när jag mår som jag mår. Han är ett bra stöd. Påminner mig om att vila genom att ge mig bollen då och då, eller ställer sig med framtassarna på mitt lår och ser bedjande på mig. Han gör inte mycket väsen av sig den killen. Han är nog rätt så tacksam för att han får vara med matte på dagarna, även om han blir helt slut av de.

Igår slutade arbetsdagen i tårar. Jag tappade all energi (eller det gjorde jag egentligen redan vid 10 tiden), och jag kunde inte ens läsa vad som stod på skärmen. Fick läsa om samma mening flera gånger, ändå förstod jag inte vad som stod. Nackdelen med dåligt minne kanske? Skämtåsido. Så när jag väl kom hem kröp jag ner under täcket, satte på "Skilda världar" och tittade på något avsnitt innan jag hoppade in i duschen. Orken var väck så kröp ner i sängen igen och där låg jag tills medicinerna skulle tas vid 7 och sen tittade vi på Idol ihop, jag kunde ju ändå inte somna. Visst är det konstigt? När man är så trött att man kan stupa så kan man inte somna? Kan man bli för trött?

Förresten på tal om bröllop så hittade Anna igår den perfekta lådan för en av "sakerna" till bröllopet. Tänker inte berätta vad. Men slänger in två bilder på lådan. Suprise suprise blir det för gästerna den 17 Maj 2014.

Ha en fin tisdag! / Varm kram ifrån Mimsivimsi

Säg inte adjö.

Om jag skulle berätta för dig hur mycket du betyder för mig, så tror jag inte att du skulle förstå de. Så jag väntar, och väntar, tills den dagen kommer när du kommer förstå mig. Men jag kan inte hjälpa mig själv, jag kan inte stoppa mig själv, jag blir galen. Jag kan inte kontrollera mig själv, ja, jag tror jag håller på att bli galen..

Jag älskar dig, jag vill ha dig. Jag vill prata med dig, jag vill vara med dig. Ja, jag älskar dig och vill vara din. Jag kan inte ändra på det. Jag är säker på att det inte blir så mycket väsen av det. Jag kan inte vända ryggen. Jag har fått inse att livet utan dig är oklart och osäkert. Jag älskar dig!

Kyss mig, håll om mig. Men vad du än gör, så inte adjö. Håll om mig och älska mig. Säg inte adjö! Jag kan inte hjälpa mig själv, jag kan inte stoppa mig själv. Ja, jag håller på att bli galen. Jag kan inte vända ryggen till och gå för jag har fått inse att livet utan dig är inte mycket värt. Åh, jag älskar dig så.