Tack..

Man blir så rörd och tagen av hur alla ställer upp till tusen, hur förstående och fantastiska människor jag har omkring mig. Ingen ställer några frågor utan låter det bara vara. Dessa underbara människor begär inget tillbaka, utan ser mig, stöttar mig och bara finns där när vinden blåser för hårt och jag känner mig för svag för att orka på egen hand. I stormen prövas vännen. Min familj, mina vänner, men även kollegor har verkligen visat ren godhet och omtänksamhet. Värmen gör mig stark. Känslan av att vara omtyckt, älskad och sedd gör att orken sakta återvänder efter ett djupt pladask i avgrunden. Dessa människor är mina hjältar!

Jag lider med dem som dagligen ser mina tårar, de som rinner på insidan, inte dem som rinner ner för kinderna och är synliga för vem som helst, utan just dem som rinner inombords av smärta, besvikelse och sorg. Sorg behöver inte vara att man förlorar någon, utan kan vara att man förlorar något. För mig blev det min energi, och ibland även mig själv. Men jag kämpar för att inse att jag är jag, trots att energin saknas. Jag njuter av de stunder där energin finns och mina älskade kan dela detta med mig. Skratta med mig, njuta av att det spritter i mina ben och att jag faktiskt ler från öra till öra. Dessa stunder gör allt annat suddigt. Man måste koncentrera sig på de bra stunderna. Även om det är SJUKT svårt... Man får ta en dag i sänder, eller för mig, en timme i taget. Från att ena stunden ha studsbolls-energin tillbaka, kan jag falla och må riktigt skit rent ut talat. Men då får man vara glad att jag fick stunden innan. Jag måste sluta fokusera på det som är i grå-toner och se färgerna i livet.

"En pil kan bara skjutas genom att dra den bakåt. När livet drar dig tillbaka med svårigheter, bara föreställ dig att det kommer att leda dig till något bra."