Applåder

Jag har aldrig bett om några applåder. Jag har aldrig längtat efter tårarna. Jag har aldrig bett om mer än vad jag fått. Jag tittar aldrig tillbaka på vägarna jag gått. Jag har alltid varit på väg utan att veta varthän. Jag har alltid längtat efter något annat än det här. Jag har alltid varit fel när alla andra varit rätt. Jag har alltid försökt hitta nya sätt. Jag har ibland tänkt på dig och varje gång fallit sönder. Jag har ibland längtat efter en endaste liten förändring. Jag har ibland tänkt att jag någon gång ska hitta ett mönster. Jag har ibland känt det som att världen fortsätter medan jag står still. Jag har ofta lyssnat efter hjärtats skratt. Jag har ofta längtat efter bekräftelsens sötma. Jag har ofta lyssnat till mina mörka andetag. Jag har ofta hört lungor applådera sitt eget struptag. Men jag har aldrig bett om några applåder. Jag har alltid levt i skuggan av mig själv. Ibland har jag gråtit över den jag är. Ofta tyngd av det mörker jag bär.

Om en stor våg skulle falla..

Så nyligen, jag undrat.. Vem kommer att vara där för att ta min plats, när jag är borta? Behöver du någon. Någon som kan tända ljuset över skuggorna i ditt ansikte? Om en stor våg skulle falla och falla över oss alla. Sedan mellan sand och sten, kan du göra det på egen hand? Om jag kunde så skulle jag, jag går vart än du ska gå. Högt upp eller långt ner, ska jag gå vart du ska gå. Och kanske kommer jag ta på reda på ett sätt att ge det tillbaka, en dag. För att titta på dig, för att guida dig genom den mörkaste av dina dagar. Om en stor våg ska falla och falla över oss alla, så hoppas jag att det finns någon där ute som kan ta mig tillbaka till dig.

Spring iväg med mitt hjärta, spring iväg med mitt hopp, spring iväg med min kärlek. Jag vet nu, bara riktigt hur, mitt liv och kärlek kan fortfarande finnas kvar, i ditt hjärta, i ditt sinne, ska jag stanna kvar hos dig hela tiden. Om jag kunde vrida tillbaka tiden, ska jag åka vart du än är. Om jag kunde göra dig min, ska jag åka vart du än ska. Jag går vart du än ska gå.

Offer eller inte..

Det här med inre stress, hur tusan ska man lära sig att hantera det?! Jag försöker, gör mitt allra bästa för att inte låta hjärnan ta över helt och hållet. Men det är svårt. När man vet att det är bråttom, eller kanske till och med mer än bråttom, så har man ovanan att bli stressad och helt enkelt göra saker i all hast. Oftast krånglar det såklart lite grann, just för att man har SÅ mycket att göra, och helst allt vara klart direkt. Jag vet att jag inte är ensam om denna olat. Tror alla någon gång har problem med inre stress. Den där stressen som är fruktansvärt svår att tygla. Även om man tar djupa andetag, saktar ner tempot, försöker tänka att allt löser sig även om det inte är klart precis just nu, så ligger den där, den inre stressen och bråkar som bara den. Varför? Ja du.. Hade jag vetat det hade jag sett till att plocka bort denna ovana snarast möjligt.

Första dagen på plats på jobbet. Självfallet visade tre veckors frånvaro/semester sig tydligt, och omedelbart började jag rusa igenom uppgift efter uppgift. Och det betyder? Jo.. Mimmi mår inte bra. Stress är som tidigare nämnt ett stort gift emot mig, emot min diagnos. Stress är inte bra för NÅGON! Men för mig kanske det är snäppet värre. (Inte för att jag vill att någon tycker synd om mig, utan uppger fakta..) Jag är kall, händerna känns som kylklampar, armarna känns som om jag tränat ett stenhårt pass, benen är gjorda av kokt spagetti. Grattis Mimmi! Du lovade dig själv att inte låta detta hända. Men nu sitter du här.. Nöjd?

Med andra ord, resultatet av första arbetsdagen efter semestern är att jag kommer duscha och sen sova. Dra för våra "black-out"-gardiner. Låta mobilen andas ut ljudet av regn och åska, möjligen någon våg som slår emot stranden. Andas i takt med vågorna, det har varit en bra teknik innan för att varva ner, hoppas på att det funkar idag med. Jag tänker inte låta det här stoppa mig. Jag måste bara låta eftermiddagen gå åt till att vila. Bryta ihop och komma igen helt enkelt. Men för mig är det mer; somna och komma igen.

Bryta ihop, det gjorde jag tillräckligt med igår. Jag har mina dagar. De dagar då allt känns bara skit, man blir arg, ledsen men framförallt förvirrad. Oftast vet jag inte vem jag är, vart jag vill, eller varför jag är där jag är, just de där dagarna. DE ÄR HEMSKA! Tack och lov brukar de bara hålla i sig i en halv dag eller så. Tror jag måste ha de där stunderna också. Måste få ifrågasätta allt det här. Alla har väl någon gång råkat ut för något och tänkt "Varför just jag? Varför just nu?". Man gör det. Inte för att man tycker synd om sig själv, eller för att andra skall göra det för den delen heller. Men man måste få skrika inombords. Få bli arg och ledsen när saker och ting går emot en. Man måste de. För man kan inte vara stark jämt. Inte ens min idol stålmannen kan de. Tror jag inte i alla fall. Alla har en svaghet. Alla har ett stopp, ett hinder, en motgång.

Men att spela offer. Det hjälper ingen. Inte ens mig. Sen att jag ibland verkar ta den rollen, det är upp till betraktarens ögon. För åter igen, jag söker inte folk som tycker sååå synd om mig. Jag vill bara ha förståelse. Att betraktar ser att jag kämpar, att inte folk runt omkring mig pratar strunt och istället vänder sig till mig direkt om det är något de undrar över, eller behöver fråga om. För det finns ingen som kan svara på frågor kring mig, min diagnos, mitt liv än jag själv. Jag lovar. Jag vet faktiskt bäst hur jag mår, känner och vad jag orkar och så vidare.

Jag kämpar, varje dag. För min skull. För Christophers skull. För Baslis skull. För alla som står mig nära. Mina vänner. Min familj. Mina syskonbarn. Mina vänners barn. Mina svärföräldrar och svägerskor med familj. Varje dag är en ny kamp, vissa dagar är lättare, andra värre. Men det är bara jag som kan svara på vilket. Så snälla, prata inte bakom min rygg. Kom till mig. Jag pratar gärna, mer än gärna om allt och inget också för den delen..

Då börjar allvaret igen..

Jag har längtat. Sista veckan har varit behövlig, men lång. Imorgon är det dags att börja jobba igen. Kryper i fingrarna. Vet att det finns en hel del på mitt bord att göra och det ska bli skönt att sätta igång. Träffa kollegor. Sitta på min stol. Sjunga för tomma lokaler på morgonen. Få rutiner igen. Ordning och reda.. Men samtidigt, i samma veva som jobbet börjar så måste jag tänka på att börja lära känna min kropp och gränserna. Jag har under de här tre veckorna, semestern, kunnat "komma och gå" som jag vill. Sova när jag behöver de, vila, alltså bara tänka på vad min kropp behöver. Men ja.. Så funkar inte en vardag. Så vill jag inte att min vardag skall se ut! Åååååh! Kreverar inombords. Eftermiddagen har varit en rejäl pärs. Satt på golvet och grät tills jag såg ut som ett russin. Blev helt tom. Kan det va nervositet inför imorgon? Jag hoppas innerligt de!

Förmiddagen var helt underbar. Besökte Anna och Martin. Det var urmysigt! Tog oss bara ett år att komma av ut till deras hus. Grattis Mimmi, bra presterat! Nu ska de absolut inte dröja lika länge tills vi hälsar på dem igen. Och snart hoppas jag på att få bjuda dem på mat här hemma hos oss. Mat som jag själv orkat laga. Saknar även de..

Dock har jag plockat fram ett gammalt intresse. Teckna, skissa, måla. Tack vare en fråga ifrån Christopher kring en dödskalle till ett plektrumskydd så hamnade jag med block och penna, sen dess har jag knappt kunnat släppa pennan. Nu letar jag efter lite roliga material och så vidare på nätet. Av någon anledning så kände jag ett starkt lugn när jag satt och tecknade. Kanske ett bra tecken? :-)

Nu är det läggdags. Känns ungefär som när man var liten, dagen innan sin födelsedag. Löjligt! 

Tiden som gått..

En dag av smärta. Ryggen är fruktansvärd. Jag kan varken sitta, ligga, gå eller något. Det bara gör för ont, mer än ont. Jag vill inget annat än somna och vakna, hoppas på en bättre dag imorgon. Men för omväxling försökte lägga fokus på något. Jag la den faktiskt på att kika på mina gamla bloggar. Läsa, le, få lite tårar i ögonen. Sen jag började på "blogspot", 2007, så har jag hunnit med massor. Ja, bara gud vet hur jag tänkt vissa gånger. Skrämmande hur naiv jag har varit. Hur jag alltid trott det bästa om folk, hur besviken jag blivit om och om igen. Sårad och körd i botten. Men ändå har jag tagit mig upp på andra sidan! Jag är stark. Väldigt stark. Trots att jag vet de så känner jag mig liten, svag och ensam, trots att jag har så många omkring mig som kämpar tillsammans med mig. Som du förstår är det ingen bra dag idag.

Min mor var här på besök innan, hon kom efter jobbet. När hon var här fick jag lite energi. Jag delade med mig av många av mina favoritsidor på nätet. Tipsade och visade. Tror jag gav henne en herrans massa att kika på. :-) Tänkte att jag kunde bjuda på några här. Så varsågod, här kommer lite kul länkar med allt ifrån inredning till smycken och så vidare.

Poshpooches - en sida med hundkläder och tillbehör som verkligen har alldeles för mycket "vill ha"-saker. Doggie - även detta en hundsida med kläder och så vidare. Även denna LIVSFARLIG! ;-) Fridasgard - hemsida med inredning, letar man efter något "annorlunda" så är detta sidan. Mysigahem - är just vad det den heter, har inredning för "mysiga" hem. Partsofsweden - "pimpa" dina IKEA möbler. Förvara - sidan med all typ av förvaring. Allt för den som vill ha en glasburk till en kul anslagstavla. En riktig favorit för mig. :-)

Så.. Där har vi några sidor som jag rekommenderar att man skulle kolla in. Finns nog något för alla. Nu är det de sista dagarna på semester. Tvätten skall skötas imorgon, ska hälsa på Emma och barnen, fira Emelie som fyller 18 år. Fredag blir det mer kalas, söta lilla Erik blir 1 år. Lördag? Som det ser ut med tanke på de andra dagarnas aktiviteter ligger jag till sängs.. Måndag skall jag vara pigg och energirik. Jag har ju smygkikat på mailen och vet att första veckan är fullspäckad när jag är tillbaka på kontorsstolen. Så, sängen hägrar. Basli följer nog villigt med, sova är ju nästan det enda han gjort sen vi kom hem ifrån kusten.. Skumma lilla bus vovve! :-)

Utan dig.

Vänner är bland det vackraste vi får i livet. Vissa stannar ett tag, andra längre. Sen finns det dem som är menade att stanna för alltid vid vår sida, som gör oss starka och trygga. När en vän mår dåligt så gör det ont i hjärtat, man krossas och vill inget hellre än att kunna bära bördan. Hellre mår man dåligt själv än att se någon man älskar lida.

Jag önskar att jag kunde sudda ut varenda spår att ondska i min väns liv. En krokig väg som kantats om svårigheter och smärta. Jag vill inget hellre än att min älskade vän skall få må bra och få njuta av livets goda sidor. Varför kan inte livet sluta kasta "skit" på dem som redan drabbats av olycka? Dem som kämpat, kämpat och fortfarande kämpar. 

Utan dig. Utan dig hade världen varit tom, tråkig och kall. Utan dig är jag inte jag. Utan dig är allting grått och slaskigt. Utan dig känns luften svår att andas. Utan dig skulle tiden stanna. Utan varandra skulle vi aldrig orka. Men tillsammans ska vi stå ut alla motgångar och problem. Tillsammans är vi starkast! 

Ibland hittar man någon som man vet är den bästa vän du någonsin kommer få. Tack för att just DU valde att dyka in i mitt liv.

Bildbomb :-)

Tänkte jag skulle bjuda på en lite bildbomb ifrån vår vecka i stugan. :-)

Inga bilder på madam själv, men massor på Christopher & Basli. 

Några på mor och Kaj.