
Så, kort vecka. Två dagar jobb, och sen lite semester igen.
Jag har orden han sa till mig snurrandes i huvudet. Göran. Han ringde mig och bad mig att inte ge upp. Att jag skulle se den framtid som han ser för mig. Att det ligger en ljus framtid och väntar på mig. Ja, Göran bad mig att inte ge upp. Att jag skulle fortsatta kämpa, och det är precis vad jag tänker göra. Kämpa. Jag har inget annat val. Jag måste kämpa. Men allt oftare vill jag kasta in handduken. Känner orättvisan bita mig i hälarna. Men jag kommer klara detta. Om inte för min egen skull, så för min familj och vänners skull. Jag är inte själv. Önskar dock att orden Göran sa till mig inte var de sista som sades mellan oss. Samvetet äter upp mig. Han bad mig komma ner och hälsa på, men tiden fanns inte, jag prioriterade inte det efter att jag blivit sjuk, och nu är det försent. Jag får leva med de. Klart, jag kunde inte vetat. Varför trycker man ner sig själv även om man vet att de är onödigt, fel, och ändå inte hjälper något alls? Människan är komplex.
I eftermiddag blir det terapeuten. Kommer bli skönt att prata av sig lite. Allt händer så fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar