Drömmar..

Klockan är snart halv nio, och jag har varit vaken sen 4 ungefär.. De senaste nätterna har jag drömt saker som kan ses ur en miljon olika vinklar, men efter dålig/för lite sömn så ser de just nu ganska gråa ut. Drömmer om saker jag gjort förr, saker som var normalt och självklart då. Ena natten är jag tillbaka på dansgolvet tillsammans med vänner och dansar så att svetten rinner, nästa natt.. Ja, då går jag ut med ån tillsammans med Basli, precis som vi brukade. Tredje natten står jag på håll och ser Christopher spela bas på scen och jag drar ett djupt andetag och ler för mig själv tittar på klockan och hon närmar sig ett, på natten. Det var då, nu är nu.

Jag får så ofta höra "ingen förstår nog egentligen hur det är.." Och det är nog en fullkomligt korrekt tanke. För jag tror knappt själv att jag förstår. Jag ber om ett mirakel, om ett botemedel, om något som bara kan vända tillbaka allt.

Ofta kommer tankarna "varför kämpade jag i två år? varför har jag en skuld på väldigt mycket pengar för studier som jag kanske aldrig kommer få dra nytta av igen?" Det gör så ont att mycket av de jag lärde mig under de två åren börjar bli suddigt. Hittade mina betyg igår och det var som att sätta en kniv i ryggen. Vad har jag för nytta av dem när jag vissa dagar knappt kommer ihåg va jag gjorde 10 minuter tidigare?

Det är väldigt lätt att gräva ner sig i ett mörkt hål när man sitter själv hemma och inte vet vad man ska göra, eller vad man kan göra utan att riskera att bli liggande. Jag vet att det är lätt att stå vid sidan av och tala om för mig att jag måste ändra mitt tankesätt, att jag ska se saker och ting ur ett annat perspektiv, att det är jag som gräver min egen grav.. Jag har hört allt det där tusen gånger. Det jag hatar att höra är när folk som står bredvid kan berätta för mig att jag har gett upp...? Om jag hade gett upp, då hade jag nog inte gråtit fortfarande. Då hade jag nog inte känt ilskan jag gör. Men vissa dagar, vissa stunder så känner jag mig tom, men när den känslan sedan byts ut emot ilska, ja, då vet jag att det fortfarande finns en glöd kvar hos mig. Jag har inte gett upp, inte idag och inte imorgon.

En vecka vid kusten kan inte komma lägligare. En vecka bara vi tre. Christopher påminde mig om att komma ihåg att ta med en filt till mina ben. Vi ska vara ute så mycket som vädret bara tillåter och rullstolen skall med. (Det är lätt att jag börjar frysa om benen när man sitter där still, därav påminnelsen om filt.)

Jag ser fram emot att kunna ta en stol och sätta mig gräsmattan och kasta en boll till Basli, att kunna låta Christopher ta sovmorgon medan jag låter Basli kissa på åkern bakom stugan, för dit orkar jag gå. Längtar efter att känna den där salta luften, att kunna ta ett steg utanför dörren och andas friskluft istället för att behöva ta mig tre våningar ner.. Det är mycket en veckas ledighet tillsammans med min älskade make kan ge, speciellt på kusten, på markplan framförallt. Och den här veckan får vi njuta för de kan vara en vecka som dröjer väldigt väldigt länge innan det sker igen.