Fotografering hos AG3

För ett litet tag sen besökte jag Anders och hans studio i Kinna/Kinnasten. Precis som sist (vernissagen) blev jag tagen av själva lokalen. Hade mer än gärna bott där.. Det är verkligen vackert och möjligheterna för fotona bara växte och växte. Variationerna är oändliga! :-)

Först kände jag mig väldigt obekväm. Jag menar, jag brukar ju stå bakom kameran och inte framför. Dock var ju det just därför jag åkte dit. Jag ville ha kort där jag blev objektet. OCH VILKA KORT JAG FICK!

Anders var som alltid samma underbara person. Förstående och mer hänsynsfull emot mina gränser än vad jag själv var. Just den dagen ville jag vara frisk, trots konsekvenserna som uppstod efteråt..

Timmarna i studion bestod av skratt, allvar och på gränsen till tårar. Sessionen med min vän blev lite av ett psykologsamtal under tiden han knäppte bild efter bild. Svårt att förklara men jag mådde faktiskt riktigt riktigt bra av att stå i fokus.. av en annan anledning än min sjukdom.

Resultatet? Jag delar med mig av några foton. :-)

Tack Anders för en underbar "självförtroende-boost". 

Jag, eller ja, VI återkommer snart. 

Du kom till mig i en dröm..

Du kom och hälsade på mig i natt. I min dröm vaknade jag av att du satte dig på sängkanten och frågade om jag var vaken. Jag mumlade till svar.. Då knuffade du till mig! Jag öppnade ögon, skakade på huvudet, stängde ögonen hårt och öppnade dem igen. Du satt där, på riktigt. 

Vi pratade en stund. Du frågade mig varför jag inte besökt dig ännu och jag fann inte orden. För det finns ingen ursäkt bara en förklaring, jag är rädd för att se det som gör allt definitivt för mig. Men jag lovade dig att komma snart.

Du hjälpte mig alla gånger jag tvivlade på min styrka. Du stöttade mig alla gånger jag ville ge upp. Många gånger behövde vi inte ens prata med varandra utan minnet av gamla samtal gjorde att jag reste mig och fortsatte gå.

I natt satt du där vid min sida och när jag vaknade, på riktigt, vid 4 så grät jag stilla och tyst.

Du finns i mina tankar. När jag ser på korten du tagit så minns jag vad som sades just där och då. Alla skratten! Alla galna idéer vi hade. Ett exempel är ju att vi tänkte smutsa ner både mig och brudklänningen för att få läckra och unika kort.. Du ville göra en "trasch-the-dress"-fotografering och jag ställde mer än gärna upp. En vacker dag ska jag göra just de, för att hedra dig.

Jag kunde inte lura dig, inte på de vis som jag lurar mig själv och många andra.

Jag är stolt och glad över den tid jag fick dela med dig och din värld. Man säger att människor är unika, men du va så mycket mer än de. Jag hoppas att du sitter på ett stort fluffigt moln tillsammans med Bosse. Ni har ju varandra där uppe. Tack Mari för att du kom till mig i min dröm och påminde mig när jag behövde det som mest att jag besitter en styrka som jag själv inte förstår.

Empati..

"Det mest underbara sakerna i världen kan inte ses eller röras. Utan måste kännas i hjärtat!"

Sympati är att vara åskådare.. Empati är att ha på sig matchskorna!

Empati är kärlek, nej, förlåt, det är mer än kärlek. Empati är att känna för och med andra. Att kunna leva sig in i andras känslor av lycka, sorg, smärta eller obehag. Empati är att kunna krypa in i och under ytan på andra och förstå, eller åtminstone försöka förstå hur de känner sig. Empati är att engagera sig i andra... att känna ett behov av att hjälpa andra när de behöver en utsträckt hand.

Empati är något man föds med!

Empati är att ha ett medvetande om andras känslor och att förhålla sig till dem i enlighet med detta. Det vill säga att ta hänsyn och att göra avkall på sina egna behov om de står i strid med andras.

Det finns inga mediciner i världen som man kan ta för att skaffa empati.

Då empatin brister hos många har jag insett att den empatiska förmågan är olika stark hos olika personer. Det är inget jag klandrar dem för, men något som gör mig ledsen.

Telefonsvårigheter..

Jag hatar min telefon, oftast i alla fall. Dock är jag inte ensam om det, har jag nu fått reda på. Personer med fibromyalgi och ME säger att det är svårt att fokusera på ett telefonsamtal. Och varför är det så? Jag vet ju att det är så, men varför? Jo.. När du pratar i telefon så år man inte någon av de "icke-verbala" signalerna som man ser ansikte emot ansikte. Experter på kommunikation är överens om att när man tar bort alla dessa verbala signaler så får din hjärna det svårare och måste arbeta hårdare för att förstå vad som sägs Och när ens hjärna redan är dimmig och rörig så är det inte lätt att uppbåda den nivå av fokus som behövs.

Sen är tillvaron i sig full av distraktioner. Man hör mycket om "multitasking", som egentligen inte alls betyder att hjärnan gör flera saker på en gång utan att hjärnan hoppar mellan den ena uppgiften till den andra. En frisk person kan göra detta utan problem, men personer med diagnoser som mina har ofta svårt med just så kallad "multitasking". Och minsta lilla kan störa min koncentration och plötsligt förlorar jag en del av samtalet eller tappar bort mig vad det va jag höll på att säga.

Men sen är det ju också "språkproblemet" som är ganska vanligt när man har bland annat ME. Alltså förmågan att tappa ord, glömma bort ord, eller att ens minnas vad samtalet egentligen handlade om. Personligen vill jag ju oftast hålla samtalen korta på grund av huvudvärken som förvärras. Därav blir jag också stressad och de gör det hela ännu mer komplicerat. Om jag har problem med att hålla tankegången i ett samtal öga emot öga? Ja, åter igen, komplicerat.

Jag ogillar skarpt att tala med främlingar i telefon, så att ringa "viktiga" samtal som till vårdcentralen, bostadsrättsföreningen eller liknande? Nej tack. Främlingar vet inte, kan inte förstå, och jag orkar/vill inte förklara alternativt göra ett långt utlägg om min situation. Jag är rädd för att uppfattas som dum, förvirrad eller helt enkelt korkad. När jag pratar med någon jag känner kan jag skratta bort det, eller lätt förklara, eller så förstår personen direkt vad det handlar om.

Men sen tar ju all social interaktion min energi. Det är något man som frisk kanske inte inser men nu vet jag det, alldeles för väl. De dagar jag har riktigt dålig energi? Ja, då undviker jag telefonen i allra högsta grad.

I alla lägen har jag ju inte mitt headset i närheten, vilket hjälper mig att slippa undan den obekväma och smärtsamma vinkeln att hålla telefonen emot örat. Ibland är det ju jobbigt att ens lyfta armen ovanför midjehöjd och att hålla en telefon ända uppe vid örat? I flera minuter? Behöver jag ens kommentera..?

Så vad jag vill säga är att jag helt enkelt är mer bekväm med e-post, chatt eller sms. När jag får ett skriftligt meddelande så kan jag läsa detta flera gånger för att uppfatta det korrekt. Jag kan även spara de och ha möjligheten att läsa de senare för att påminnas om samtalet. Men framförallt; jag kan läsa vad jag själv skriver flera gånger innan jag klickar på skicka. Trots detta så blir det ofta fel i skriftlig form. :-P

Punch line: Svarar jag inte när du  ringer? Skicka ett sms eller mail istället. Just nu funderar jag på om Skype via datorn vore en bra idé? :-)

Att ha modet att våga..

Om någon hade sagt till för ungefär 5 år sen att jag idag skulle vara sambo och gift, att jag skulle vara trygg och lycklig i hjärtat? Ja, då hade jag förmodligen skrattat åt denna fåniga person. För jag hade bestämt mig för att jag skulle bli en karriärkvinna. Jag tröttnat på ett krossat hjärta eller mitt egna veliga sinne. 

Men du fanns där och väntade på mig och utanför den lokal vi sedan höll vår bröllopsfest i mötte jag din blick och du vann mitt hjärta för evigt.

Jag förstår fortfarande inte hur man kan älska en annan människa så mycket som jag älskar dig. 

Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle få uppleva den rena, äkta och sanna kärleken. Att jag skulle få känna mig nära en person på riktigt, att känna full tillit och trygghet. Men det hade nog alltid bara med mig själv att göra, för när jag började älska mig själv så fick jag kraften och modet att våga älska någon på riktigt. 

Du kom in och svepte med dig allt jag hade byggt upp, alla dessa murar, alla känslor jag för länge sen hade stoppat undan och grävt ner för att inte behöva känna. Du tog med mig ut ur kylan och gav mig din trygga varma famn att låta mig fångas in i. Hos dig kan jag vila.. hos dig fick jag frid för första gången i mitt liv. Jag har sedan första gången älskat att ligga med mig huvud emot din bröstkorg och höra ditt hjärta slå, det är som musik för mig, som den bassträng du drog på när jag såg dig på scenen.
Flykt skulle varit enklare att göra precis som många gånger förr.. Men jag valde den gången att stanna precis som du valde att stanna och föreviga vårt liv när jag bad dig att gå när sorgen fann oss.

Mitt sanna jag fick äntligen ta plats och rum, jag kan tillåta mig själv att bara vara. Du tillät mig att blomma som den vackraste blomma som länge legat som ett litet frö i marken och varit för rädd för att komma upp. Än idag växer jag vid din sida. 

Jag hade föreställt mig dig, jag hade drömt om dig men kunde aldrig ana att det kunde vara på riktigt, så fantastiskt. Att du skulle överträffa alla mina förväntningar. Det spelar ingen roll hur andra ser dig för jag vet att du med mig är varsam, ödmjuk, omtänksam och ger mig trygghet, du finns alltid där och stöttar mig vad som än kommer i vår väg och jag vet att tiden som gått bara är ett förspel på vad som komma ska.

Idag är vi varit tillsammans i fyra år. Jag älskar dig Christopher Backlund.

Påbörjat förklaringen av min dag..

"Bara för att jag gör vad jag måste göra betyder inte de att jag inte betalar ett pris för det. Bara för att smärtan det kostar mig inte lyser i neon för dig så betyder inte de att den inte finns. Bara för att jag lider i tysthet gör det den inte mindre. Vad det däremot betyder är att jag är en krigare eftersom jag aldrig slutar att slåss, och du är helt enkelt okunnig för att du dömer mig."

Jag ska va ärlig. Jag är för rädd för att för alltid vara inlåst här. Dessa 40 kvm vilka det va ifrån början.. och den krymper, lägenheten alltså. Speciellt de dagar då det är fint väder ute.

Det jag kan se som är positivt just nu är att jag verkar ha landat. Jag blir vare sig bättre eller sämre. Visst, jag har skov då jag blir sämre. Som dessa 10 dagar (på ett ungefär) som återkommer varje månad. Då blir många symptom väldigt mycket sämre. Sen tillbaka till min balansgång där jag försiktigt vandrar.

Frågan hur jag mår är svår. De flesta i min närhet vill ha ett helt ärligt svar utan mina förskönande försök att förminska mina besvär, vilket jag helst gör. Ibland känns det som om jag borde skaffa mig någon slags tabell där jag kan kryssa? färglägga? eller på något annat vis visa dagens skick. Så när frågan kommer kan jag ha en klar "uppsättning". Skämtåsido. Det hade aldrig funkat med tanke på att symptomen åker bergodalbana hela dagarna och sedan tillkommer eller försvinner vissa timme för timme. Krångligt? Ja, det är inte lätt att hänga med i svängarna trots att det är min egen kropp.

En dag i mitt liv? Kortfattat? Hmm. Att hantera sjukdomarna som drabbat mig är inte "bara" ett heltidsarbete  utan är en helt livsstil. Maten, aktiviteterna, umgänget.. Jag har gjort förändringar i varje aspekt, nästan. Några mindre och några större, i syfte att anpassa mig till mina symptom och minimera de saker som förvärrar dem. Det är inte lätt att ge en bra inblick av mina dagar och va det innebär att anpassa sitt liv efter ME/CFS, fibromyalgi tillsammans med alla dessa matintoleranser.

Att förklara en typisk dag? Känns nästan omöjligt då varje dag ser olika ut, men ändå inte. Det som skiljer är symptomen och dess styrka, alltså dagens skick när jag vaknar skriver agendan. Jag ställer sällan något alarm. Om jag får sova länge är jag bara glad. Oftast öppnar jag ögonen i ottan, kring 4-5 tiden. Men ibland får jag sova ända till 8-9, då är jag väldigt lycklig. När jag vaknar på morgonen gör jag en mental bedömning av kroppen. Benen är alltid svaga och skakiga första gången de når golvet. Kroppen är stel och öm. Mina händer är iskalla men samtidigt är lakanen klibbiga efter en natt där jag kallsvettats. Sätter mig låååångsamt upp för att inte bli yr, eller ja, mer yr.

Släpar med mig kuddarna från sängen till soffan. Drar ner filten som Christopher vikt ihop och hängt upp på soffkanten, vilket han gör varje kväll efter att jag gått och lagt mig. Bäddar in mig och Basli kommer springande, kryper in under filten, gosar ihop sig i mitt knäveck UNDER filten, såklart. ;-)

Det här är verkligen en stor livsstilsförändring som jag fått göra på grund av sjukdomarna. Från att aldrig vila och ta det lugnt känns de som om det är de enda jag gör. Innan hade jag alltid fullt upp, tusen bollar i luften samtidigt och klarade en hög stress nivå. Idag klarar jag inte minsta förändring i agendan utan att det blir kaos i huvudet. Från ett heltidsjobb är mitt arbete numera att lära mig att leva med den nya versionen av min energinivå och jobba för att sakta bli bättre (förhoppningsvis!)

Livet är satt på väntläge. 

Energitjuvar..?

Det är den värsta sortens tjuvar! Alla har vi väl råkat ut för dem någon gång? Man kan själva vara en energitjuv tillfälligt. Huvudsaken är att man inte bara tar, utan också ger.

Relationer i alla dess slag, vänskap, familj som kärlek, handlar om att ge och ta. Ibland har den andra personen i relationen mer energi och kan dela med sig. Ibland är man själv den som bidrar med energi. Men om en person hela tiden tar och inget ger? Ja, till slut töms man själv på energi. Din vän får en energikick och du blir trött och nedstämd. Man kan inte hjälpa någon som inte vill, du har ingen skuld i det, ingen alls.

Känner du dig alltid trött eller illa till mods när du träffat en viss person? Då kan denna person tyvärr vara en energitjuv som suger åt sig din uppmärksamhet utan att ge något tillbaka. När du blir medveten om vilka varningssignaler du ska se upp med kan du också lära dig att förhålla dig på ett annat sätt. Dock är det väldigt förvirrande.. Energitjuvens metoder är subtila och manipulerande. De är ofta charmiga på ytan, men innanför det trevliga skalet finns stora brister i inlevelseförmågan. Det som förenar alla energitjuvar är att de aldrig kan erkänna, ens för sig själva, att något någonsin är deras fel. De bara pyser ut sin inre frustration på andra och skapar konflikter, men vägrar ta ansvar för hur de beter sig.

Det fanns en tid då jag alltid, alltid ville peppa alla i min vardag, rädda mina vänner som såg allting negativt och kasta lite ljus på allt som omgav dem men som de helt enkelt inte såg. Jag peppade, ställde upp, kom med råd och stöttning, men fick jag något tillbaka för mitt engagemang?!

Åren gick och det spelade verkligen ingen roll vad man sa eller gjorde, personen lyckades ändå så en möjlig regnprognos trots att solen strålade den dagen. SUCK!

Till slut beslöt jag mig för att sluta kasta pärlor till svinen. Oavsett hur snäll och välmenande svinet är så orkar jag inte investera min dyrbara energi på folk som är kroniskt negativa eller som ständigt skapar drama omkring sig. Dessa personer behöver inte mig! De behöver en psykolog. Hur gärna jag än vill hjälpa så kan jag inte, men det kan däremot en psykolog. Någonstans rann det bara över.. det bara slog mig att nu får det vara nog, jag orkar inte längre.

När folk har problem? Ja, då lyssnar jag mer än gärna, kommer med tips eller råd. Men nu tänker jag sluta med att vara projektledare i andras liv. Ja, jag har fått nog. Personer som dränerar mig på energi? Nej tack. Livet är för kort och åter igen, min energi är så dyrbar. Vi har bara ett liv och vi kan inte fixa andras liv om dessa inte är villiga att göra något åt situationen själva.

Alltså, jag säger inte att man inte får vara negativ, för det är alla ibland, personligen är jag nog det ganska ofta. Men jag har blivit lite smått allergisk emot passiva personer, den typen som stirrar sig blinda, låter sig förbittras av problem utan att göra något åt de? Jag förstår helt enkelt inte.

Vad det än är som du vill med det här livet, du har bara ett, så är det BARA du som kan göra något åt saken. För att ge dig själv en chans; rensa ditt liv och ta bort allt onödigt som bara tar din energi. Man måste våga chansa för att vinna.