Bröllop

Jag bubblar inombords. Vill flyga, sväva och dansa bland molnen. Datum är satt, kyrkan är bokad. Vi ska gifta oss, men först om ett år. Men det finns så mycket att göra tills dess. Många beslut, mycket att planera, ordna och fixa. En del beslut har redan tagits, som att vi har tänkt att ha ett litet bröllop, där av kommer många vänner, släktingar med mera hamna utanför den radie vi satt upp. Vi vill bjuda alla, vi vill att alla skall få vara med och dela våran dag. Men kalla oss snåla, eller vad det nu är som dyker upp i huvudet, men det här handlar om att vi vill ha ett litet, enkelt, personligt bröllop. Inget stort, pampigt eller påkostat. Det är inte vi..

Vi skall gifta oss. Det är liksom verkligen på riktigt nu. Självklart kommer bloggen bestå av mycket "bröllopspyssel" framöver. Tanken är att vi skall göra mycket själva. Att beställa inbjudningskort? Det är inte riktigt jag. Jag kan själv, treåring i mig sitter fast. :) så bröllopspyssel. Bröllopstankar. Bröllopsplanering. Självklart blandat med min/vår vardag. På något vis skall vi lyckas balansera min diagnos samtidigt som vi ordnar allt. En fin balansgång. Önskar oss lycka till.

Svaret är..

Ja, jag vet, jag är förbaskat tråkig. Men jag visste inte hur jag skulle kläcka ur mig de. Men jag ska släppa svaren på mina otroligt dåliga och nödiga rebusar. :) 

1+1 = 2, hunden ger ett "skall", blixt -xt, det ihopsatta hjärtat skall symbolisera "en". 

Helt enkelt, två skall bli en..

Då skall vi se.. svar på nummer två: vik -k, skalle - e, toxic = gift + a, ost - t + s.. Vad blir det?

Nästa rebus..

Rebus.. (Gissa bomben!)

Minnet..

Jag blir lite ledsen. Tycker att det är läskigt. Jag har faktiskt alltid haft ett ganska bra minne. Komma ihåg siffror, konstiga saker, låttexter och så vidare, det har aldrig varit något problem. Kan komma ihåg detaljer som andra kanske inte ens la märke till. Men nu.. "Shit" liksom. Jag kan säga en sak, glömma av att jag sagt de direkt efteråt. Kan prata med Ch om något, men så nästa morgon har jag ingen aning om de. Det är skrämmande att man kan glömma av både viktiga och mindre viktiga saker.

Tänk, ibland kan man glömma av saker, och när man väl pratar om de kan man komma ihåg, "jamen just de, det här har vi redan pratat om ju". Men när det gäller mig, jag får inte ens den känslan.. Jag är jätte ledsen över det. För mig är det kämpigt att ha det såhär. Jag har alltid varit lite för duktig på att komma ihåg låttexter, de har alltid varit en rolig förmåga att jag kan höra en gammal favorit sen flera år tillbaka och fortfarande komma ihåg hur lyriken går... Numera får jag kämpa, läsa texten? och sen återupprepa låten hur många gånger som helst för att ens komma ihåg en del av den.

Kanske ett mindre problem. Vad vet jag?! Men för mig är det jobbigt. Minnet. Närminnet speciellt. Det bråkar med mig och jag känner en stark ångest. Det är pinsamt. På jobbet är det mest genant. När man hela tiden måste skriva, anteckna och vara medveten om att påminna sig själv genom att lägga in påminnelser i iPaden. Genom att sätta upp ett schema för sig själv, för annars är risken att man tappar bort någon viktig del, någon arbetsuppgift som har starkt värde, och kan ställa till det för andra.

Får försöka hitta något sätt att komma ihåg saker, träna minnet? I dagsläget är jag grymt lycklig över min lilla padda. Den får ställa upp som minne. Skriver upp allt i den, jobb som privat. Bra beslut, även om det var ett dyrt beslut. Ett annat dyrt beslut är bilen. Idag ska jag scanna över ett påskrivet kontrakt till Toveks i Kinna. Sen är det klart. Vi har köpt bil. Lånet är fixat hos banken. Gamla bilen skall lösas ut, nya bilen skall betalas (i alla fall handpenningen). Allt som allt, det känns bra, men samtidigt, ja, JAG HATAR ATT LÅNA. Hatar krediter, hatar lån, men i dagens samhälle kommer man inte så långt utan dem. Spara ihop till en bil på 165 000, jo, det tar några år. Nu är det som det är.

En period med orden, "nu är det som de är", häftigt, stort och arsel. Mmm. Jag har mina perioder med ord och uttryck. Arsel har hängt med ett tag, det är bara fråga Ch och Johan. Alla är arsel på eftermiddagen när jag sitter hemma i soffan. Arsel är nog samma sak som dum?! I alla fall i mitt huvud. Lilla Mimmi liksom. ;)

Kära april-frosten..

I morse vart det 1 minus grad ute, det var sån där bubblig frost på rutan. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag gillade de, april frosten alltså. Det är vår. Med våren kommer värme och jag slipper tänka lika mycket på när var hur och så vidare. Jag kan med glädje gå ut med Basli utan att vara rädd att händerna kommer bli stelfrusna och sedan smärtan som kommer med kylan. Jag har alltid älskat våren, men nu är den ännu mer fantastisk än någonsin. :)

Ibland blir dock händerna kalla utan anledning, trots att resten av kroppen är varm. Då har jag en liten kompis på jobbet som hjälper mig snabbt och enkelt. Han hoppar in i mikrovågsugnen och sen är han varm, luktar gott och ger mina händer en skjuts till rörligheten igen.

Så här ser han ut:

Inköpt vid Groupon för en liten summa, en tillfällighet som gör mina dagar lite lättare.

Igår löste jag problemet med pengarna till den nya bilen. Som det ser ut blir det leasing i alla fall. Trots min moståndskänsla så är det nog ändå en bra idé. :) Skall prata med företaget och se om det går lösa nu när vi redan egentligen ordnat avtalet, men eftersom jag inte skrivit på något så borde det inte vara några som helst problem. Ska bli så underbart att få våran vita pärla nästa vecka. Som ett barn som väntar på julafton.

Redan tisdag..

Det pirrar, kryper och dansar i kroppen. Precis som om den fått för sig att skjuta iväg ett gäng raketer. Det känns som om allt bara kommer bli bra. Allt kommer bli perfekt. Det finns en annan värld utanför allt detta. Tack och lov.

Visst är det svårt att hålla hemligheter när man egentligen vill bara skrika ut det? Man vill att alla skall veta och att man helt enkelt exploderar inombords bara för att man måste vara tyst? Blä. Men den tiden kommer också när jag får skjuta raketer runt omkring mig och inte bara inuti mig. ;)

En sak kan jag "spränga". Igår tog vi ett slutgiltigt beslut kring bilköpet. Ett stort beslut, väldigt dyrt också. Men vi har tänkt, vänt och vridit på varenda sida av myntet. Och till slut insåg vi att innerst inne visste vi båda vad det var vi ville. Så nu har vi beställt den. En vit "Nya" Seat Leon. Om cirka två veckor kommer vi att vara Seat ägare. Tar emot med tanke på att jag dyrt och heligt lovat att aldrig gå på niten och köpa en Seat igen. Men här står vi, en vit metallic pärla med teknikpaketet som man får på köpet under lanseringsåret. En häftig känsla.

Såhär ser pärlan ut:

Så Peugeoten har helt enkelt nåt sitt slut hos oss. Jag har fått inse att Peugeot inte är något för mig/oss. Kombi är onödigt när man har en hund som helt enkelt är LIVRÄDD för bur. När man inte kan ha honom i bagaget utan har får sitta i sin lilla stol i baksätet, så är det definitivt billigare att vara "sedan" ägare. 

Tisdag ja, måndagen bara sprang iväg. Satt i telefon hela dagen känns det som. Försökte lösa upp allt som legat och väntat med tanke på utbildning, sjukdom med mera. Så nu är jag på banan, förutom att det ligger papper precis ÖVERALLT på skrivbordet. Men det ska nog gå och fixa bort på någon dag. Jag mår bra. Det är de viktigaste, som vanligt. Lite sliten i musklerna, men i eftermiddag skall jag till Bianca på Aroma Spa. Var alldeles för länge sen jag var där. Men nu, äntligen.

Jobb jobb jobb, hela dagen lång. Får se vad den här dagen har att erbjuda. Väntar spänt på svar.