Besöket på Vuxenpsykiatrin..

Jag var osäker redan när första brevet kom. Min kontakt med vuxen psykiatrin har aldrig gått smärtfritt. Men den här gången kände jag behovet, jag behöver faktiskt hjälp att bearbeta den situation jag hamnat i och står inför. När psykologen på Medicinsk rehab i slutet av förra året bad om att få skicka en remiss för att ge mig den möjligheten så bad jag att få tänka över det, men till slut sa jag "okej, vi prövar.." Nu känns det som största misstaget var inte att tacka ja till remissen utan att tacka ja till att träffa psykologen när jag befann mig på rehab.

I dagsläget vet jag ärligt talat inte vad som står i den remissen men sköterskan jag fick träffa i torsdags krossade, bombade och knycklade ihop var en millimeter av uns hopp jag hade för att faktiskt lycka finna tilltro och förtroende för en psykolog igen efter vissa omständigheter från förr.

Vaknade redan superduper tidigt i torsdags morse och kände att magen lekte centrifug. Orolig var nog bara förnamnet kanske. Jag skulle vilja skriva vartenda enda ord som sades inne i det där rummet men försöker ta det kallt just nu. Han ville stämpla om mig, så skulle jag vilja se det i alla fall. Och nej, jag hade ingen förutbestämd åsikt om hur det skulle gå, hade däremot bestämt mig för att ta den hjälp jag kunde få.

Jag mår fysiskt illa nu när jag tänker tillbaka. Känner mig mörbultad och trampad på. Är det konstigt att folk går runt och mår dåligt när bemötandet på till och med psyk är hemskt?

Det är inte så att jag tror att människor som jobbar inom vården har all tid i världen att pilla sig själva i naveln och läsa Aftonbladet på sin smartphone. Men om de får in en patient med en diagnos som de inte ens hört talas om men som nämns i remissen, bör inte denne ta och kolla upp sjukdomen så det patienten inte behöver förklara detta under besöket? Vore det så mycket begärt?! Och sen att sitta och gräva ut snusprillan från överläppen och lägga in en ny, förlåt, kanske lite väl petig nu, men kan han inte göra det på sin tid emellan patienterna? Ärligt talat är det inget jag vill se även om jag snusar själv.

Jag lovade min man när vi flyttade till Skephult så skulle jag sluta röka, vilket jag gjort med pompa och ståt utan några problem alls. I torsdags bad jag min svägerska om en och jag behövde den verkligen!!! Förstår inte varför men det där med lugnande effekt av cigaretter är rätt otroligt ändå? För efteråt hade jag ingen lust att gå tillbaka in i byggnaden och ställa sköterskan till svars.

Kraschen var väl väntad. Vände magen ut och in när jag väl kom hem. Dagarna och pendlat mellan blä till pest sen dess. Igår föll jag ihop i duschen och idag ligger jag till sängs med långbyxor och långärmat under täcket och fryser. Inget vidare med andra ord.

JAG ÄR ARG! För första gången på länge är jag arg.. men det värsta är nog ändå inte ilskan, det är uppgivenhet som bultar inombords. Jag hoppades på framtida stöd och råd, någon som kunde hjälpa mig att ta det hela ett steg framåt när han valde att tugga och spotta på allt jag sa.

"Varför kommer du hit i rullstol?" Det hade du kanske vetat om du läst remissen och tagit dig tid att förstå innehållet innan jag kom hit. (önskar jag att jag svarat..)

Flickan heter Alice..

Torsdag morgon, för ovanlighetens skull så har jag sminkat mig lite lätt och hoppat i min "fejk" jeans, med andra ord jeggings. ;-) perfekt när vanliga slimjeans faktiskt gör ont(?!). Sitter här och reflekterar över gårdagens händelse... eller det blev egentligen mer än en händelse.

Jag höll på att packa Baslis "åka-bort"-väska med godis och mina skiss-saker. Ch skulle ha månadsmöte och jag orkade/ville inte vara själv från tidigt på morgonen till sent på kvällen så min lilla mor skulle hämta mig efter jobbet. När jag stod där och kikade ut genom fönstret och funderade på om det var något annat jag skulle ta med mig så såg jag två unga tjejer passera för att sedan kliva upp på vår farstu. Knack knack sa det.. Fundersamt öppnade jag dörren och möttes av två leenden. Jag klev ut utanför och stängde dörren bakom mig eftersom min fullkomligt galna lilla vakthund skällde så jag inte hörde va töserna sa.

De började prata om lycka, vad som gör mig lycklig och räckte fram tidningen "Vakna". De som känner mig vet att jag jagar lätt iväg främlingar som knackar på vår dörr, mest för att jag faktiskt inte orkar eller har energin att lägga på vem eller vad som helst.. Men av någon anledning så valde jag den här gången att lyssna och konversera med dem..

Världen är bra liten.. Från lycka till sorg. Där stod en främling och berättade att hennes syster, bara 17 år gammal, nyligen fått diagnosen ME/CFS. Förmodligen har flickan levt med diagnosen sedan grundskolan och nu stod hon där med en diagnos som jag vare sig vill ha själv eller önskar min värsta fiende..

Min energi dalade.. Och efter en stunds samtal tackade de för sig och jag drog igen dörren bakom mig med tidningen "Vakna" i handen. Jag läste titeln om och om igen, blev stående där. Sen slog det mig, här kunde jag nog göra något. I full fart (haltande) fram tog mig till köket, brötade runt i lådorna och hittade ett post-it-block och en penna. Skrev ner hemsidan till RME (www.rme.nu), mitt namn och gruppen på Facebook där vi runt omkring Borås med diagnosen ME samlats för att stötta varandra och hjälpas åt i "kampen". På med ytterkläderna på både mig och Basli, tog kryckan och klev ut på farstun. Såg mig omkring, hade de redan hunnit försvinna? Nej!!! Men då såg jag dem, och ropade allt vad jag kunde "väääääääänta!!!". Jag lämnade över lappen och sa att jag ville att hon skulle ge den till sin lillasyster.

Timmarna gick.. Jag åt pannkakor hos mamma, la mig på soffan. Kollade Facebook om och om igen. La upp ett inlägg om dagens händelse i Borås-gruppen. Timmarna gick och när Ch kom och hämtade oss så hade jag fortfarande inte sett något tecken på att hon hittat till gruppen. I bilen på väg hem kollade jag telefonen IGEN och då stod de att en ny person ansökte om medlemskap i gruppen. En Alice. Jag visste redan då att det var hon! Den Alice. :-)

Förra året lyckades Karin hitta min blogg och jag fann en underbar vän som tyvärr stod inför faktumet att hon led av ME. Igår mötte jag Alice syster och lyckades på så vis leda henne till vår lilla samling..

Internet kanske inte är bra på alla sätt och vis, men när det kommer till att finna nya människor att dela glädje och sorg med så är det en fantastisk källa och mötesplats.

Tack Alice för att du valde att söka rätt på oss. Tack Alice syster för att du valde att knacka på vår dörr och dela din systers situation. Tillsammans är vi starkare! <3

Laminering?

En sömnlös natt där tankarna vandrat både hit och dit. Effekten av dessa nätter, som är rätt så många tyvärr, så är de dagliga symptomen starkare och fler. Idag är det huvudvärken, ljudkänsligheten och illamåendet som varit värst. Första delen av dagen krävdes det krycka inomhus för att ta mig fram där inte väggarna fanns som stöd. Basli vakade över mig, som alltid, men idag vart det en den typen av dag där han helst ska krypa in i mig, ursch, det blev lite fel, men missförstå mig rätt. Han är vääääldigt närgången! 

Hjärnan var helt ur balans.. Allt från att jag råkade släppa ut Basli utan koppel på morgonen (vilket han snällt talade om genom att gå in igen?) till att jag var på väg in i duschen en andra gången bara någon timme efter att jag precis genomfört denna aktivitet. Är det detta som kallas hjärndimma tro?

Försökt drömma lite idag.. vad skulle jag vilja köpa? eller göra? Och komiskt nog är jag så tråkig att det bara fanns två saker som lockade. Ett sängbord för att kunna rita lättare i sängen med energibesparing i tanken och en lamineringsmaskin?! Ja, jag är lite annorlunda. Vad tusan ska jag med en lamineringsmaskin till? Jo.. först att kunna laminera min teckningar så de förblir i gott skick men även för att kunna göra påminnelser till mig själv i snygga teckensnitt. Ett bra exempel idag är väl att ha en påminnelse på ytterdörren att hunden måste ha koppel på sig. ;-)

Denna maskinen är det som lockar: Lamineringsmaskin från Kjell o Co. Men denna från: NetonNet skulle lätt funka också. Får se hur det blir med den saken. En liten idé jag har för mig bara..

Torsdag närmar sig och därmed besöket på Öppenvård Psykmottagningen i Skene. Svägerska Emelie är det den här gången som ställer upp som chaufför (tackar i förväg!). Vad hade jag gjort utan min familj och ja, min ingifta familj. De kör runt på mig och tar hand om mig på alla sätt och vis. <3 Önskar jag slapp den hjälpen men det är fantastiskt att den finns. Besöket på psyk innebär väl egentligen att jag ska träffa dem för att se om en framtida kontakt är att tänka på. Frågan är om de finns möjlighet till hembesök för dem också? Arbetsterapeuten var det ju absolut inga problem med, men inte riktigt samma sak.. Det här med att åka iväg 1 gång i veckan eller varannan vecka är liksom inte riktigt på kartan egentligen eftersom det ställer till det med både skjuts och energi för min del. Får se vad de har att säga helt enkelt. :-)

Sängdags, dubbel dos av natti natti-tabletten ikväll, bara för att få sova ordentligt. Gillar det inte, men kroppen klarar inte av att vara vaken såhär. Inte ens en frisk människa orkar de. 

Så, jag säger godnatt! Och hoppas på att få sova ordentligt i natt.

Över tre år..

Dagarna kommer och går.. Finns inte många "skedar" över till att blogga trots att jag innerst inne är i behov av det. Mycket har hänt, många svajiga stunder men jag försöker mitt bästa, jag gör så gott jag kan, och inget mer än så kan väl krävas av mig?!

Börjar vänja mig vid att bo i Skephult nu, eller ödemarken som jag kallar det. Fördelarna är många men  nackdelarna ligger där och bråkar, tyvärr. Dock vinner fördelarna i slutändan, såklart. :-)

24 januari var det tre år sen, helt sjukt, TRE ÅR sen jag fick en diagnos hos Gottfries kliniken. När jag försöker tänka tillbaka på dessa åren så är allt en enda sörja. Vad hände när? När var det då? Ingen aning. Kaos i hjärnbiblioteket! Men att det redan gått tre år? Var jag med tror du? Deltog jag?

Tänk dig att du står mitt på stadsbiblioteket, runt omkring dig så börjar böckerna trilla ner, och marken rör på sig, du plockar upp en bok och där står de "energibesparing", du plockar upp en till, där står de "mental hälsa", en tredje "träning".. Detta fortsätter, varje bok benämner ett ämne, ett ämne du dagligen behöver bemöta.. Du står alltså bland massa böckerna som flyger all världens väg - jordbävning i hjärnan är det jag försöker förklara. "Man måste börja någonstans.." Ja, det måste man, men när allting hänger ihop? När allt går samman? Vart börjar man då?

Sen vi flyttade till Marks kommun så har jag fått en arbetsterapeut som gör hembesök här hos mig då och då. En kvinna som Basli kärat ner sig och spelar Allan Ballan när hon är här.  Hon har hjälpt mig inse att vara ineffektiv inte är fel utan betyder trots att min hjärna slår bakut att jag får någonting gjort, på egen hand, alldeles själv. Tidigare var effektivitet en viktig del av mitt liv! Så att låta en sak som att byta gardiner ta en och en halv DAG känns helt vrickat och galet, mentalt så blinkar alla röda lampor hysteriskt, men sen inser jag att jag klarade det! Jag gjorde de! Och jag kraschade inte fullständigt. Ja jo, jag blev trött trots min ineffektiva metod, MEN jag blev inte helt super duper kass! Sådana här steg tar vi, jag och min arbetsterapeut. Steg för steg för hon mig att le, och leva upp igen. Även om jag mestadels är sängliggande och spelar min tid med att räkna blommorna i tapeten, så kan jag IBLAND göra saker, normala saker. Wow..

Jag lovar att bli bättre på att blogga igen. Både för min, eller ja, mest för min egen skull faktiskt. Det är en dagbok, en öppen dagbok.. Att skriva har ju alltid fått mig att må bra. :-)

Trevlig måndagskväll till dig och mig.

Internet?!!!

Ja.. Detta faktiska problem sen vi flyttade hit ut till ödemarken. För vissa kan det vara svårt att förstå hur jag kan ha sådan ångest och att jag blir så depp av avsaknaden av vettigt internet. 

Visst visste jag att det inte fanns samma "nivå" av internetuppkoppling här som det fanns i Borås men att det skulle vara så himla svårt att finna ett fungerande, tillräckligt och vettigt prissatt internet, det trodde jag absolut inte.

Bredbandsbolaget skulle kunna leverera hastighet 24, men de visade sig felaktigt och begärde att man skulle betala samma pris som för 24 för 8. Nope! Där drar jag gränsen. För hastighet 100 betalade vi 389 kr i månaden i Borås, här ville de ha samma pris för 8?!!! Nej. Avbeställt.

Nästa veva och MÅNGA telefonsamtal och mail senare så beställde jag hem Net1, ett mobilt bredband utan begränsad mängd för 299 kr i månaden. Dock fungerade detta lite hipp som happ dåligt eller inte alls. Efter tre månader, snart, så har jag gett upp hoppet för att det ska funka med detta i längden.

Så: nu inväntar vi bredband från Telia. Tyvärr bara hastighet 8 vilket känns helt bedrövligt när vi lever på 2016!! Fiber? Nej det tyckte inte fastighetsägaren var någon bra idé, dock är hyresgästerna 50 plus och förmodligen inte lika BEROENDE av bra anslutning som jag är. Urscha.. Önskar detta var en bostadsrätt så vi kunde grävt in fiber på egen bekostnad. Blä blä blä!

Vilket i-landsproblem jag har. ;-)

Äntligen är det över!

Helgern är över.. Och för min del så säger jag tack och lov så överlevde jag julen i år också! ;-) högtider och traditioner, vet de flesta som känner mig, att det inte är något fridfullt och mysigt enligt min mening. Tyvärr.. Avundas faktiskt dessa människor som kan älska julen och njuta av all mat och dryck.

Trettondagen och en ledig dag med maken, eller han hade en ledig dag och jag njöt av att ha honom hemma. :-) det blir liksom ännu mer ensamt när man inte ens har Johan som kommer och tar ut vovven numera. Ett slags avbrott i ensamheten var det när man hörde nyckeln i låset! 

Tur jag har grannar som gärna pratar om jag känner mig alldeles för ensam.

Internet är fortfarande det stora problemet och ångestmomentet här ute i ingenmansland. Fiber? Nej varför ska man gräva in det och ta ett kliv in i 2000-talet? Fastighetsägaren verkar tycka att man inte ska använda sig av sådana  nymodigheter som nätet. Internet är ju en fluga som snart kommer dö ut... :-P

Förkylningen vägrar släppa taget om mig. Feber till och från sen den 26:e december. Hosta, ont i halsen och ja.. + mina ständiga symptom. Men vem klagar? det kunde ju varit värre! 

Så? Väntar du på att jag ska höra av mig? Väntar du på att få åka ut i skogen och hälsa på? Tyvärr.. Då får du vänta ett tag till. Nu sätter jag min egen hälsa i första rum, plus att jag har bokat en sak nästa vecka och sen en jobbig och känslomässigt kaos grej veckan där på. Ha tålamod, okej? :-) jag har inte glömt bort vare sig dig eller dig. 

Året som gått.. året som kommer nu.

1. Beskriv 2015 med tre ord:
   Sjukdom. Insikter. Kärlek!! 
2. Gjorde du något som du aldrig gjort förut?
3. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
   20 juli - dagen vi bestämde oss för att byta vår bostadsrätt i Borås för en hyreslägenhet i Skephult.
4. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
   Vi flyttade till första plan. :-)
5. Vilket var ditt största misstag?
   Att ge människor i min närhet alldeles för mycket av mig själv utan att få något tillbaka.
6. Vem eller vad fick dig att skratta?
   Min man.. som alltid gör sitt bästa för att sätta ett leende på mina läppar! Men även en timme med mina "småbröder" på AG3 där jag skrattade från hjärtat mer än en gång.
7. Vem eller vad fick dig att gråta?
   Saknaden efter en liten kille som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta och många tårar är fällda på grund av situationen med sjukdom och allt där till.
8. Mådde du bättre eller sämre under 2015 än vad du gjort tidigare år?
   Sämre.. dessvärre!
9. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
   Mig själv.
10. Och finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
    Energitjuvar och att oroa mig för framtiden.
11. Vilken är din största insikt under 2016?
    Att jag är starkare än jag vågat tro..
12. Har du blivit bättre på något?
    Ja, jag har blivit bättre på att sätta mig själv i första hand men det är fortfarande en vääääääldigt lång väg att gå
13. Blev du kär?
    Det blir jag varje dag, i samma man.. min man! Men extra kär blev jag någon dag innan min födelsedag när Ch överraskade mig med foton på sig själv, tagna av vår favorit fotograf Anders på studio AG3, såklart! :-)
14. Hatar du någon som du inte hatade förut?
    Hata är ett starkt ord, och kräver en hel del skedar av mig. Men det finns en person som jag skulle kunna hata om jag hade velat lägga onödig energi på det. 
15. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
    Oj.. Ja du! Det är alla de personerna som jag själv valt att umgås med, som visat mig lika mycket kärlek som jag gett dem. 
16. Lärde du känna några nya människor?
    Ja, det som jag hoppats på hände.. En vacker kvinna vid namn Karin fann mig via bloggen och tog kontakt, en kontakt som jag är väldigt glad för ha fått. <3
17. Vem saknade du?
    En liten kille som försvann ut ur mitt liv.. Men också Göran, som nu varit ovanför molnen i två år (1/1). 
18. Vilka låtar och artister kommer få dig att tänka på 2015?
    Ed Sheerans album "One", Magnus Ugglas låt "Min bättre hälft" och Molly Sandén.
19. Vilken var den bästa boken du läst (lyssnat på) under året?
    Twilight-böckerna. :-)
20. Årets favorit film?
    Tror inte jag har någon favoritfilm men däremot så förälskade jag mig fullt ut i tv-serien "Bones".
21. Mest lästa bloggarna under 2015?
    http://juliakrischel.chic.se/, http://medanlivetpagar.blogspot.se/ & http://lindahallberg.se/
22. Vilket var ditt bästa inköp under året?
    Sideboarden till köket? Köksbordet? Förmodligen någon möbel..
23. Vad spenderade du mest pengar på?
    Inredning!
24. Vad står på din shoppinglista till 2016?
    Nya myskläder? Staket? 
25. Om du skulle skaffa dig en ny hobby, vad skulle det bli?
    Mest troligen lära mig att spela ett instrument.
26. Saknade du något under 2015 som du vill ha mer av under 2016?
    Lugn och ro i själen..
27. Genomdrev du någon stor förändring?
    Flytten, minst sagt.
28. Hur kommer nästa år att skilja sig från det som gått?
    Mer insikt och kunskap kring min egen situation. Jag ska spendera mer tid tillsammans med dem som betyder mycket för mig.
29. Vilka mål har du för kommande år?
    Mitt mål är att till sommaren kunna gå ensam, utan stöd, till fotbollsplanen, vilken inte ligger så långt bort för en frisk person, men jag vill kunna vara där och busa med Basli.
30. Om du kunde gå tillbaka till dig själv som liten och ge dig själv ett enda tips för framtiden, vad skulle det vara?
    Jag skulle ge mig själv rådet att inte slösa energi på folk som inte förtjänar den.
31. Och så slutligen; dina planer inför 2016?
    Planen är att under årets om kommer kunna lära både mig och min man hur min kropp fungerar, hur min sjukdom begränsar mig/oss. Jag ska lära mig att gilla läget och inte ställa så fruktansvärt höga krav på mig själv, och främst, ger mig själv tid att vila, att finna en "tillåtelse" hos mig själv där jag inte har dåligt samvete när jag måste låta kroppen vila en stund eller två.