Året som gått.. året som kommer nu.

1. Beskriv 2015 med tre ord:
   Sjukdom. Insikter. Kärlek!! 
2. Gjorde du något som du aldrig gjort förut?
3. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
   20 juli - dagen vi bestämde oss för att byta vår bostadsrätt i Borås för en hyreslägenhet i Skephult.
4. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
   Vi flyttade till första plan. :-)
5. Vilket var ditt största misstag?
   Att ge människor i min närhet alldeles för mycket av mig själv utan att få något tillbaka.
6. Vem eller vad fick dig att skratta?
   Min man.. som alltid gör sitt bästa för att sätta ett leende på mina läppar! Men även en timme med mina "småbröder" på AG3 där jag skrattade från hjärtat mer än en gång.
7. Vem eller vad fick dig att gråta?
   Saknaden efter en liten kille som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta och många tårar är fällda på grund av situationen med sjukdom och allt där till.
8. Mådde du bättre eller sämre under 2015 än vad du gjort tidigare år?
   Sämre.. dessvärre!
9. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
   Mig själv.
10. Och finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
    Energitjuvar och att oroa mig för framtiden.
11. Vilken är din största insikt under 2016?
    Att jag är starkare än jag vågat tro..
12. Har du blivit bättre på något?
    Ja, jag har blivit bättre på att sätta mig själv i första hand men det är fortfarande en vääääääldigt lång väg att gå
13. Blev du kär?
    Det blir jag varje dag, i samma man.. min man! Men extra kär blev jag någon dag innan min födelsedag när Ch överraskade mig med foton på sig själv, tagna av vår favorit fotograf Anders på studio AG3, såklart! :-)
14. Hatar du någon som du inte hatade förut?
    Hata är ett starkt ord, och kräver en hel del skedar av mig. Men det finns en person som jag skulle kunna hata om jag hade velat lägga onödig energi på det. 
15. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
    Oj.. Ja du! Det är alla de personerna som jag själv valt att umgås med, som visat mig lika mycket kärlek som jag gett dem. 
16. Lärde du känna några nya människor?
    Ja, det som jag hoppats på hände.. En vacker kvinna vid namn Karin fann mig via bloggen och tog kontakt, en kontakt som jag är väldigt glad för ha fått. <3
17. Vem saknade du?
    En liten kille som försvann ut ur mitt liv.. Men också Göran, som nu varit ovanför molnen i två år (1/1). 
18. Vilka låtar och artister kommer få dig att tänka på 2015?
    Ed Sheerans album "One", Magnus Ugglas låt "Min bättre hälft" och Molly Sandén.
19. Vilken var den bästa boken du läst (lyssnat på) under året?
    Twilight-böckerna. :-)
20. Årets favorit film?
    Tror inte jag har någon favoritfilm men däremot så förälskade jag mig fullt ut i tv-serien "Bones".
21. Mest lästa bloggarna under 2015?
    http://juliakrischel.chic.se/, http://medanlivetpagar.blogspot.se/ & http://lindahallberg.se/
22. Vilket var ditt bästa inköp under året?
    Sideboarden till köket? Köksbordet? Förmodligen någon möbel..
23. Vad spenderade du mest pengar på?
    Inredning!
24. Vad står på din shoppinglista till 2016?
    Nya myskläder? Staket? 
25. Om du skulle skaffa dig en ny hobby, vad skulle det bli?
    Mest troligen lära mig att spela ett instrument.
26. Saknade du något under 2015 som du vill ha mer av under 2016?
    Lugn och ro i själen..
27. Genomdrev du någon stor förändring?
    Flytten, minst sagt.
28. Hur kommer nästa år att skilja sig från det som gått?
    Mer insikt och kunskap kring min egen situation. Jag ska spendera mer tid tillsammans med dem som betyder mycket för mig.
29. Vilka mål har du för kommande år?
    Mitt mål är att till sommaren kunna gå ensam, utan stöd, till fotbollsplanen, vilken inte ligger så långt bort för en frisk person, men jag vill kunna vara där och busa med Basli.
30. Om du kunde gå tillbaka till dig själv som liten och ge dig själv ett enda tips för framtiden, vad skulle det vara?
    Jag skulle ge mig själv rådet att inte slösa energi på folk som inte förtjänar den.
31. Och så slutligen; dina planer inför 2016?
    Planen är att under årets om kommer kunna lära både mig och min man hur min kropp fungerar, hur min sjukdom begränsar mig/oss. Jag ska lära mig att gilla läget och inte ställa så fruktansvärt höga krav på mig själv, och främst, ger mig själv tid att vila, att finna en "tillåtelse" hos mig själv där jag inte har dåligt samvete när jag måste låta kroppen vila en stund eller två.

1 januari 2016 börjar jag om..

God morgon.. torsdag, strax innan jul. Många frågor vart jag tagit vägen. Man skulle kunna tro att mina ord och blogginlägg är saknade. Från och med 1 januari så kommer jag börja igen, börja om. Då jag nyligen fick bekräftat av en artikel i Allas faktiskt att skriva är en riktigt bra terapiform så bestämde jag mig för att vad folk än tycker och vad folk än har att säga så ska jag använda mina ord och fortsätta skriva i min blogg. Jag hoppas att folk lär sig att respektera mitt val av terapi och stödjer mitt beslut. :-)

vi ses nästa år!

God Jul & Gott nytt år önskar lilla familjen Backlund från Björkåsen i Skephult

(En av mina favoritmålningar från Ch's gudfar Jan Bergerlind!) 

Jag skall resa mig..

Skyarna gråter. Jag fångar tår-dropparna i mina handflator.
Det är alldeles tyst. Bara tystnad.
Som om det redan är över. Som om jag aldrig ens hade en chans.
Måste du göra så det känns som det inte finns något kvar av mig?

Du kan ta allt jag har. Du kan bryta ner mig helt.
Som om jag var gjord av glas, som om jag vore gjord av papper.
Så försök bryta ner mig.
Jag kommer att stiga ifrån marken, som en skyskrapa!

Jag vaknar och inser att jag måste ta mig ur ditt grepp.
Skulle det få dig att må bättre om jag låg här och blödde?
Jag är trasig men jag står på mina fötter. Fortfarande trasig.
Men du får mig aldrig, jag ger mig aldrig.

Gå. Trilla. Gå. Trilla.
Jag ser dig bara vagt nu.
Gå. Trilla. Gå. Trillar..
Det är en lång väg upp.
Jag simmar uppåt, jag ser solens strålar brytas emot vattenytan.

Du kan ta allt jag har. Du kan bryta ner mig helt.
Som om jag var gjord av glas, som om jag vore gjord av papper.
Så försök att bryta ner mig. Jag kommer att stiga ifrån marken,
som en skyskrapa emot molnen!

Skyarna gråter och jag kan känna dess tår-droppar emot min kind.
Jag andas in tystnaden och känner mina egna tårar blandas med himlens.
En vacker dag kommer jag resa mig och le emot världen igen.

Min sjukdom skall inte få äta upp mig helt.

Lite för mycket..

Vem är hon som möter min blick i spegeln? Vem är hon som gång på gång uppbringar mod och styrka som ingen visste att hon hade..? Jag frågar mig själv ofta varför jag aldrig bara ger upp. Men det alternativet finns inte. Vad som än kommer i min väg så ska jag klara av det. Men just nu är det lite för mycket på en gång. Det är alldeles för mycket som kräver min fulla närvaro och ork.

Rehab.. där kunskapen om ME inte är hög men de olika personerna försöker på sitt vis att hjälpa till. Om det verkligen hjälper? Det vet jag inte. Om jag är rädd? Ja, det är jag. En kontinuerlig överansträngning är det som medverkat till den botten där jag är idag. Så riskerna är stora, väldigt stora med det som sker dessa veckor.

En ansökan om aktivitetsersättning är inskickad. För den som inte är insatt så är det en "yngre" version av sjukersättning/sjukpension. Ett brev från Försäkringskassan där min utförsäkring kom svart på vitt. Den 4 januari är min dagar slut helt och hållet. Ett beslut måste fattas och det är precis som ovan är ett spel med tärningar. Telefonen ringde igår när vi satt och åt, jag missade tyvärr samtalet. "Knivhugget", vilket det kändes som i  magen när jag såg vem som ringt var outhärdligt smärtsamt. Pulsen gick från låg till hög på några sekunder. Min handläggare hade lämnat ett meddelande. När Ch va ute med Basli tog jag mod till mig och lyssnade av "röstbrevlådan". Mer utredningar krävs, snarast möjligt. Så mitt i allt med rehab skall jag nu lyckas med även detta i samma veva.

Det känns som om lycka, sorg och panik blandas i en enda stor kladdig smet just nu. Lyckan består utav att vi om en månad ska flytta. Sorgen består av insikten, eller egentligen insikterna som slår mig varje dag och till sist.. paniken? Ja, den kommer av att allt som sagt händer på en gång. Här läggs inget åt slumpen och inget portioneras ut. Jag vet inte vart energin ska komma ifrån men jag vet att jag har mitt stöd, Mina änglar bestående av bästa vännerna (av den absolut bästa sorten!!), min underbara make och familjemedlemmar som bär mig varje dag..

Så förlåt om jag är frånvarande socialt. Förlåt om jag inte orkar höra av mig. Just nu finns det bara inget utrymme för den typ av "aktivitet". Spenderar 98% av min tid i sängen där jag vilar, lyssnar på ljudbok alternativt försöker koncentrera mig på någon film. Men troligen skulle jag kunna sätta samma kapitel/film på repeat för ingenting går in. Koncentrationen funkar inte. Hjärnan är ur funktion och att vila är till och med en kraftansträngning just nu, aldrig varit bra på att enbart koppla av.. Som sagt, förlåt. Det blir en tid nu som jag måste spara precis varje sekund av ork, mod, styrka, koncentration och medveten närvaro. Sen kommer jag tillbaka igen när allting är "löst"..

Nu är det nog.

Från att ha en stor glädje med skrivandet till att helt tappat lusten (som ni kanske märkt..) Önskar jag rakt av kunde sätta ord på det men vissa omständigheter gör att jag tappar bort mig i röran på biblioteket (min hjärna med andra ord). Det är lite tråkigt, för att sätta fingrarna vid tangenterna har väl visst tagit sin skörd av min lilla nästan obefintliga energi, men mentalt har det hjälpt mig igenom många kriser av olika slag.

Jag kan tänka på en sak tusen gånger om men det är först när jag läser vad jag skriver som jag får ordning och reda på tankarna.

Det gör mig såklart väldigt upprörd när personer som läser mina inlägg missuppfattar och skriver om mina ord i sina egna hjärnor och de blev helt fel faktiskt. Jag har kanske ett sätt att skriva på som är lätt att missförstå? Kanske låter det på ett annat vis när någon annan kopplar ihop orden? Jag har ingen aning, men en sak är säker, alla dessa missförstånd har stulit min glädje i att skriva. Visst är det tråkigt med att komma dragande med "tråkig", rent av negativ information om min situation. Men min sjukdom är ingen dans på rosor, det är inga hopp och skutt på rosa fluffiga moln, så varför ska jag försköna det? Varför ska jag sitta och skriva om saker som inte gäller mig? Alltså om ett annat ämne.. Om man inte "klarar av" att läsa sanningen/verkligheten och ta det som de är, varför ska man fortsätta läsa? Det är ju knappast någon som tvingar dig? Eller?

Jag känner mig ledsen och nedstämd. Jag trodde min ilska och mitt hat emot sjukdomen hade nått sin gräns men jag var aldrig ens i närheten av så hatisk som jag kunnat bli vissa stunder den senaste tiden. Att ta itu med att det här? Alla dessa känslor och förändringar? Ja, det går inte på någon månad eller två direkt.. Det finns dem som levt med den här sjukdomen i 20 år och som fortfarande har stunder med rent hat och ilska. Är det fel? Är det konstigt? Nej verkligen inte!! Den här sjukdomen förändrar precis allt i livet.

Varenda gång jag blir misstrodd/ifrågasatt eller folk helt enkelt inte kan ta lite hänsyn till mig alls? Ja, då knäcks jag på mitten, varje gång. Jag har inte valt det här, och hade jag fått en chans att börja om? Ja, då hade jag kanske inte varit så satans envis, och KANSKE inte suttit där jag sitter idag. Men vem vet de?? Vem vet hur mitt liv ser ut som 5 år? Jag kanske kan jobba lite igen!! Vet vet om 6 år så kanske man kommit längre i forskningen och ger personer med ME en helt ny chans!?

Min dröm med skrivandet här på bloggen va att kanske hitta personer som var i samma sits som jag var 2012 när jag inte hade en aning om vad som var fel på mig.. Precis som Karin, som faktiskt fann mig här via bloggen, och som idag ligger mig varmt om hjärtat. Min dröm var att någon kanske skulle söka och trilla in här på min blogg. Min förhoppning var enkel och en ny dröm sådde sitt frö hos mig när sjukdomen åt upp min energi och några ansträngande aktivitet inte var att tänka på. Att sitta framför datorn och skriva kostar mig energi som man kan tycka att jag ska spara till annat, men om jag mår bra mentalt av att skriva, vem ska då ta det ifrån mig? Omedvetet eller medvetet, det spelar egentligen ingen roll.

Min plan var att omvandla bloggen till en hemsida där jag kunde ha kvar bloggen och skrivandet, men även fylla på med information i olika flikar, alla sådana där funktioner som hör en hemsida till. Fylla på om forskning, möjligen ha en insamling till forskningen av något slag. Men viljan har svalnat.. Projektet startades aldrig och nu har jag tröttnat på att tiga. När orken och viljan kommer tillbaka ska jag lyckas skapa min dröm och få det att fungera på något vis.

En blogg är en dagbok som andra kan läsa. Vem som helst, när som helst, hur som helst. Jag skriver inget jag inte kan stå för, inget jag absolut inte vill att någon ska veta om. Jag skriver för min egen skull men även för att andra ska veta vad mitt liv handlar om och innebär. Så visst, det här är en öppen dagbok som man väljer att läsa eller inte.

Tack till er som stöttar mig i mitt fortsatta skrivande och som saknar mina inlägg. Ni är guld värda för mig.

Fotografering hos AG3

För ett litet tag sen besökte jag Anders och hans studio i Kinna/Kinnasten. Precis som sist (vernissagen) blev jag tagen av själva lokalen. Hade mer än gärna bott där.. Det är verkligen vackert och möjligheterna för fotona bara växte och växte. Variationerna är oändliga! :-)

Först kände jag mig väldigt obekväm. Jag menar, jag brukar ju stå bakom kameran och inte framför. Dock var ju det just därför jag åkte dit. Jag ville ha kort där jag blev objektet. OCH VILKA KORT JAG FICK!

Anders var som alltid samma underbara person. Förstående och mer hänsynsfull emot mina gränser än vad jag själv var. Just den dagen ville jag vara frisk, trots konsekvenserna som uppstod efteråt..

Timmarna i studion bestod av skratt, allvar och på gränsen till tårar. Sessionen med min vän blev lite av ett psykologsamtal under tiden han knäppte bild efter bild. Svårt att förklara men jag mådde faktiskt riktigt riktigt bra av att stå i fokus.. av en annan anledning än min sjukdom.

Resultatet? Jag delar med mig av några foton. :-)

Tack Anders för en underbar "självförtroende-boost". 

Jag, eller ja, VI återkommer snart. 

Du kom till mig i en dröm..

Du kom och hälsade på mig i natt. I min dröm vaknade jag av att du satte dig på sängkanten och frågade om jag var vaken. Jag mumlade till svar.. Då knuffade du till mig! Jag öppnade ögon, skakade på huvudet, stängde ögonen hårt och öppnade dem igen. Du satt där, på riktigt. 

Vi pratade en stund. Du frågade mig varför jag inte besökt dig ännu och jag fann inte orden. För det finns ingen ursäkt bara en förklaring, jag är rädd för att se det som gör allt definitivt för mig. Men jag lovade dig att komma snart.

Du hjälpte mig alla gånger jag tvivlade på min styrka. Du stöttade mig alla gånger jag ville ge upp. Många gånger behövde vi inte ens prata med varandra utan minnet av gamla samtal gjorde att jag reste mig och fortsatte gå.

I natt satt du där vid min sida och när jag vaknade, på riktigt, vid 4 så grät jag stilla och tyst.

Du finns i mina tankar. När jag ser på korten du tagit så minns jag vad som sades just där och då. Alla skratten! Alla galna idéer vi hade. Ett exempel är ju att vi tänkte smutsa ner både mig och brudklänningen för att få läckra och unika kort.. Du ville göra en "trasch-the-dress"-fotografering och jag ställde mer än gärna upp. En vacker dag ska jag göra just de, för att hedra dig.

Jag kunde inte lura dig, inte på de vis som jag lurar mig själv och många andra.

Jag är stolt och glad över den tid jag fick dela med dig och din värld. Man säger att människor är unika, men du va så mycket mer än de. Jag hoppas att du sitter på ett stort fluffigt moln tillsammans med Bosse. Ni har ju varandra där uppe. Tack Mari för att du kom till mig i min dröm och påminde mig när jag behövde det som mest att jag besitter en styrka som jag själv inte förstår.