Anslagstavla

Gårdagen. :-)

Igår var en sån där dag. Jag vaknade och såg mig själv i spegeln. Stod där en stund och insåg att även om jag inte ska någonstans så behövde jag för min egen skull orka att kliva in i duschen, föna håret, sminka mig och använda plattången. Vissa dagar kan jag inte gå förbi spegeln och se de mörka ringarna under mina ögon som, ja, som sagt är de ICA-kassar nu för tiden. Ibland vill man inte se den grå huden som får mig att se sjuk ut. Så jag tog en lång varm dusch.. Plockade med mig de jag behöver till köksbordet och sen satt jag där tills kinderna hade fått färg av rouget och ögonen piggnat till med hjälp av lite mascara. När jag sedan hade plattat klart håret så kunde jag le emot mig själv i spegeln. Den tjejen kände jag igen.. Vaken, pigg och fräsch. Ursch va lite smink kan lura en. ;-)

När jag väl var klar kollade jag mobilen och där fanns de en tjej som jag av respekt inte tänker nämna namnet på som behövde stöd. Det kändes så skönt att kunna hjälpa till. Vi satt faktiskt i timmar över en kopp te, ett kollegieblock och såklart en penna och spånade på framtiden. Vände de negativa till positivt och såg till att de som kunde vara en katastrof faktiskt egentligen var det bästa som kunde hända. Ibland  måste man se en stängd dörr som en nystart. "När en dörr stängs, öppnas en annan.." I det här fallet för min vän, öppnades inte bara EN dörr, utan flera stycken. Och jag känner mig stolt och glad över att vi tillsammans igår kunde avsluta ett kapitel och starta ett annat. Bollen är i rullning.

Men visst är det konstigt!?? Vi är nog lite så var och en.. Det är lättare att se på någon annans liv och finna det positiva. Se möjligheterna och inte låsa in oss i det "värsta". I några år nu har jag sett svart, lite grått och ibland enstaka gånger vitt (eller ja, färger..). Jag är PROFFS på att se de negativa, eller egentligen, jag ser det jag INTE kan göra. Jag letar inte efter saker som jag kan, utan jag radar upp alla de aktiviteter som min kropp och jag inte klarar av. Heja Mimmi! :-P   Dock så är det svårt att förändra allting på en gång, det är inte lätt att sluta va pessimist. Tyvärr. Jag gör mitt bästa varje dag, och de ska jag vara stolt över. Punkt slut.

När eftermiddagen kom ringde telefonen.. Dolt nummer? Jag gillar inte dolt nummer. Men när jag svarade så bubblade det i bröstkorgen. Det vara Anna. Några minuter senare satt vi här och åt mellanmål. Vi har inte träffats, inte ens hörts på ett bra tag, men det kändes precis som om det var igår. Det kunde likaväl varit igår vi satt på mitt kontor och åt frukost tillsammans. En fantastisk känsla att träffa min vän igen.

Så igår kväll när jag gick och la mig så kändes det som om någon hade tagit ett baseballträ och slagit mig i huvudet, blandat med kokande kallsvett, men det som var så fantastiskt var att jag log. Ja, jag låg där och log åt att dagen började med en spegelbild jag inte ville se, och slutade med att även om kroppen var mörbultad och arg så fnittrade hjärtat av lycka. Det var skönt! Otroligt skönt.

Ibland är det värt att överanstränga sig när det sätter ett leende på läpparna men speciellt i hjärtat. :-)

Running On Sunshine

Den här låten.. ja, den är bara en sån låt. 

Man bara mår bra av den. 

Lyssna, le och njut!!

Vad hade jag gjort utan er?

Lite förlåtelse..

Vad hände med vår oskuld..? Det var inte svårt att döda förtroendet. Så rädd att det inte ska bli detsamma igen. Så rädd. Jag orkar inte känna efter. Ingen trodde att jag kunde sätta stopp för kaoset, ingen trodde att jag skulle klara av att sätta ner foten. Förrådd av dig, men brutna löften. Det finns överallt i luften som jag andas. Och det tar kål på mig, och det dödar mig. Nu känns allt bortkastat. Alla utsträckta händer känns onödiga. Ligger i dammet. Det finns inget sätt att ändra på de. Tiden har runnit ut. Allt vi behöver är lite förståelse, allt vi behöver är lite förlåtelse. Lite förlåtelse.

Det finns inget som jag inte skulle offra för att ta bort sorgen ifrån mina ögon, för att ta bort smärtan i mitt hjärta. Jag vill bara höra att allt kommer bli bra igen. Men förtroendet är borta, det sanna förtroendet försvann med vinden. Jag försökte hårt hålla kvar det, med hela min kraft.. Jag ville inte vara din fiende. Nej.. Men nu finns det i luften som jag andas. Det tar kål på mig. Sakta dödar det mig.

När allt nu är bortkastat.. Minnen som sakta kommer att suddas ut i sanden. När allt sopas under mattan och skall glömmas bort. Mitt hjärta gick itu.. Det finns inget sätt att ändra på de. Jag vill inte känna. Jag vill inte veta. Men förtroendet är nu borta, borta med vinden.

Jag har så många gånger svalt min stolthet, och låtit saker glida mellan mina fingrar.. Låt gå! Som om det skulle göra någon skillnad. Men nu gör det ont, jag har svårt att andas. Jag vet inte ens vad som är verkligt. Jag skulle svälja min stolthet och låt gå, om jag kan göra skillnad.. Så om allt var bortkastat och alla bara rusade förbi, ditt hjärta ligger trasigt kvar i sanden. Det finns ingen anledning att se tillbaka. Tiden har runnit ut... Allt vi behöver nu är förståelse, lite förlåtelse. Ja.. I dammet går vi vilse och tiden rinner ut. Jag vill inte känna, vill inte veta.

Vad hände med vår oskuld?

Game on b*tch...

"Ögon tömda på tårar. Kinder som har torkat för länge sen. Hoppet som lämnar ännu en gång. Gnistan som minskat och snart inte finns längre..."

Nu får det vara nog. Ja, nu jävlar får det vara nog.

Fram och tillbaka funderar jag på vems fel det är.. Är det kanske fel på mig? Är det jag som skapar situationerna och sätter mig i en sits där jag blir blåst, trampad på, utnyttjad och tagen för given? Eller är det så att jag faktiskt bara är för snäll och hjälpsam...? Försöker jag hjälpa till där inte hjälpen är önskad? Frågetecknen är många men svaren är få.

Varför kan jag inte få den respekt jag faktiskt förtjänar? Hur kommer det sig att jag ofta känner mig överkörd? Eller kan jag som person jämföras med ett gummiband, som folk drar och sliter i åt olika håll men nu så börjar det brista. Gummibandet är skört! Jag känner mig allt oftare förbannad och arg. En känsla som jag aldrig haft speciellt bra kontroll över. Det är tråkigt att känna så. Att inte kunna lägga energi på att vara glad och tacksam, utan att istället lägga energi på att känna mig ledsen och utnyttjad, och på övergångsfas till förbannad. Men på ett vis vet jag ju vadd problemet är, jag måste lära mig att "sätta ner foten", ordentligt... Det har ju aldrig varit min grej egentligen att vara arg. Jag vet ju inte riktigt hur man ska va, eller bete sig när man blir arg. Känner mig som en tecknad figur som blir alldeles röd och det flyger blixtrar omkring mig. Så snälla sluta dra och töj i gummibandet för jag klarar inte av alla känslor som verkligen svallar över nu för tiden. Det har blivit för mycket, och jag vet tyvärr att en vacker dag när det rinner över på riktigt finns risken att ilskan riktas emot helt fel person. Någon som bara är på fel plats vid fel tillfälle. Och jag vägrar delta i de skedet.

Det känns också som om jag hela tiden måste BE OCH BÖNA för förståelse, för acceptans... Och jag orkar inte, och vill inte lägga en massa energi på att orka be mina medmänniskor om att de ska förstå, utan jag vill att det nu efter 2-3 år ska komma naturligt. Funderar lite på att helt enkelt sluta göra allt och strunta i vad som händer. Är jag mesig? För snäll? För mjäkig? För samtidigt så är jag en person som folk uppfattar som bestämd. Och ska jag beskriva den sidan av mig själv så handlar det om att jag vill veta vad som händer, jag vill ha kontroll. Men det skulle onekligen vara väldigt skönt att få slippa, att kunna lita på någon så mycket att man inte behöver tänka eller ifrågasätta om allt är okej.

Jag tror att jag engagerar mig för mycket.. i andras liv, så mycket att jag glömmer bort mig själv. Jag vill inte göra andra besvikna eller arga, vilket resulterar i att jag ofta väljer att vara andra till lags istället för att fråga mig själv vart gränsen egentligen går.. Hur mycket ska man egentligen hjälpa andra? Hur mycket ska man ge av sig själv? Sen att säga nej till någon? en vän exempelvis. Så sätter min livliga fantasi igång ett helt hav av dåliga tankar och resultat av just det ordet "nej". Jag är så rädd för att göra någon arg eller besviken, så att personen kanske lämnar mig. Äh! Jag måste skärpa mig! Ska det vara så himla svårt?

Om jag ändå kunde födas på nytt och med andra gener, annan styrka.. andra......

Känner mig svag. Hatar att känna mig svag! Jag har ju alltid varit stark (och självständig). Eller var det bara på låtsas? Men nu smyger sig svagheten till mig lite då och då, allt oftare. Men det är väl mänskligt. Eller.. Frågan är om jag är på väg att bli mänsklig? Jag borde ju också få visa min känslor istället för att knuffa undan dem. Men samtidigt är jag rädd. Så himla rädd. Rädd för att känna. Inte heller blir det bättre när folk förklarar för mig att jag måste släppa ut de, måste reagera och känna efter, leta i mitt omedvetna. Ibland blir jag nyfiken på vad som finns där. Men oftast blir jag rädd. För gudars skymning! Vad kommer att komma fram? Efter alla dessa år. Kaoset som pågått. Ursch!

Jag vill vara stolt över mig själv. Jag vill lyckas. Jag vill börja sätta min egen lycka i första hand. Stå upp för mig själv och sluta ge ge ge och inte förvänta mig något tillbaka. Jag vill kunna säga ifrån utan att få dåligt samvete.

Jag vill inte sitta här och påstå att mitt liv är eller har varit svårare än någon annans men det har krävts mycket av mig själv för att komma dit jag är idag.

Nu behöver jag klättra ännu högre upp på stegen...  Och jag ska börja behandla folk precis som dom behandlar mig. Jag ska inte ta någon skit. Och om jag känner att det krävs, så kommer jag vara en riktig b*tch, självklart bara emot personer som verkligen förtjänar det.

Samhället har sedan barnsben lärt mig att jag ska vara tyst, uppta så lite plats som möjligt och vara andra till lags. Det har inneburit många negativa konsekvenser för mig.. Men "game on b*tch, nu orkar jag inte med idioter mer.

Kaoset inombords.

När smärtan är så total att du inte kan annat än att ta en extra tablett för att orka, en tablett som gör dig flummig och i andras ögon "rolig", då har livet tagit ett ännu längre steg ner i dalen. När man får plötsliga "tryck" över bröstkorgen och tårarna kommer utan förvarning för att man utan någon egentlig orsak landar i dessa eviga funderingar vad som kommer hända i framtiden. Ligger på soffan med massor av kuddar för att kunna ändra ställning och läge så fort de blir riktigt obekvämt. Gör vad jag kan för att hålla allt i schack. Men det är inte lätt att hänga med i en bergochdalbana som jag inte har någon kontroll över.

Standarden, eller ja, kvalitén på dagarna har blivit om än värre än tidigare. Jag gör mitt bästa för att aktivera mig så gott det går. Och mitt bland all frustration försökte jag använda mig att min gamla teknik för att bli av med jobbiga känslor, med andra ord städa och sortera, slänga och skapa ordning. Köket såg ut som ett bombnedslag.. efter några få minuter började andningen bråka, svetten rann i nacken och på ryggen, till och  med några salta pärlor i pannan. Varenda muskel kämpade för att göra vad hjärnan bad dem om. Upp och ner på stolen för att nå i hyllorna, lyfta tunga påsar med socker och mjöl. Till slut kändes det som min handled skulle gå av när jag lyfte en halvfull bakpulvers-burk. Och i kaoset så vägrade jag att ens tänka på vad som komma skulle efter mitt lilla frustrationsutbrott. Christopher ringde och orkade inte ens diskutera med mig när jag berättade vad jag höll på med. Han visste att det inte va någon idé, det hörde han på min röst och tonläge. Psyket behövde det, men kroppen? Ska jag verkligen svara på det tro..

Resultatet? Ett sjukt mycket renare kök med ordning och reda i skåpen. För det är ju vad folk ser? Det som ögat upptäcker, just de resultatet. Det är fortfarande flera som inte ser vad som händer när jag faktiskt gör det som min kropp, friska kropp, skulle ta som en lätt promenad, inte en rusch på milen.

När jag måste säga nej, och nej och nej hela tiden, så oroar jag mig inte längre för att någon annan ska bli besviken för jag har nog med min egen besvikelse. Besvikelsen över att livet inte blev som de skulle. Och jag har lovat att nu försöka vända saker och ting, försöka och se de positiva i de jag faktiskt kan göra och inte hela tiden se de jag kunde gjort om jag var frisk. Men det är process som tar väldigt lång tid.

Numera lyssnar jag på kvällarna på en bok som handlar om medveten närvaro. En bok som tyvärr gör det svårare att somna, men enbart för att den fångar min uppmärksamhet. Ibland känns det som om den var skriven rakt ur hjärtat till mig personligen. Jag ska satsa stenhårt på mindfullness nu. Försöka på något vis varva ner i mitt inre... För det är ju de som spökar mest just nu. Kaoset inombords!