Tystnad.

Finner inte orden längre så tystnaden kvarstår. Vill prata om det som komma ska, men det går inte. Måste ta itu med det först. Efter måndag kanske jag kan delge vad som kommit till ett beslut.

Ingen vet hur det känns. Vingklippt, ja, där har ni ett ord som förmodligen förklarar en hel del. Men allt kommer bli bra, någon gång, hur jäkla förminskad och illa till mods jag än är så vet jag, allt kommer sluta bra. Höll huvudet högt.

Du gamla, fria nord..

Dom tog det sista fyllot på den sista permissionen. Dom beslagtog hans sista ägodel och släpade honom hårdhänt sen ner till stationen. Dom sa; okej stan är lugn nu. Nu kan ni låta era söta, vita barn springa omkring. Och dom kom ut ur sina gömmor och dom såg sig runt, men dom såg ingenting. Du gamla, fria nord. Här på bästa sändningstid får vi ett välserverat styckmord. Varför inte stänga av solen fort? För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig, rätta till allting dom gjort mot dig.

Högt ovanför gatorna i stan delas piller ut mot flunsan medan nya planer smids. Ja, dom stora männen har en ny plan. Det är att kriminalisera symptomen medan sjukdomen sprids. Och när jag vaknar ömmar mina käkar och min pappa svettas kallt. Jag försöker hålla hårt i nåt, men jorden vill springa, det är lava överallt. Du gamla fria nord. Här direktsänds varje våldtäkt, varje razzia, varje självmord. Varför inte stänga av solen fort? För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig, rätta till allting dom gjort mot dig. 

Ja, dom tog det sista fyllot på sin flygfärd på väg över plast och neon. Dom släpade honom ner till stationen och sa: Du borde fatta bättre än att försöka rymma härifrån. Själv åker jag ut på turné, och drömmer om pojken med guldbyxorna men det är inte samma sak nu när alla sitter bakom lås utom knivarna och yxorna. Du gamla, fria nord. Här på bästa sändningstid får vi ett välserverat styckmord. Varför inte stänga av solen fort? För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig, rätta till allting dom gjort mot dig.

Ett guldkorn..

Ett problem som krånglar till det en hel del, speciellt sen jag blev sjuk, är min obalans i humöret. Jag har helt enkelt väldigt svårt att hålla tillbaka känslorna som dyker upp utan förvarning. Ilska, sorg, glädje, vad det än är så blir det alltid lite för mycket av känslan..

En person förutom min älskade make såklart, som ofta får stå ut med detta är vår kära granne och vän Johan. Visst, det är Christopher och Johan som mer eller mindre är som bröder men när det kommer till syskonrelation så är jag och Johan inte speciellt långt borta. För det finns ingen som retar mig mer, eller jag retar mig på, han kan verkligen få mig att vända på en handvändning i humöret. Det är säkert minst en gång i veckan som jag vill strypa honom, men...

..det finns ingen vän som han. Snällare än snällast! (som sagt, även om jag vill strypa honom då och då..) Men han ställer alltid upp. Se bara vad han gör för mig 4-5 dagar i veckan, hämtar eller kör mig dit jag behöver ta mig. Eller se bara hur han ställer upp med Basli, har honom så fort vi behöver hjälp. Stöttar och finns där när livet är lite extra tufft. 

Så att den killen står ut med mig, och mina utskällningar då och då, trots att han inte är tvungen, vilket Christopher numera på sätt och vis är ;-) det förstår jag inte alltid. Han kanske hatar mig för ett ögonblick men nästa ja, då har han suddat ut minnet av de och är där och petar mig i sidan för att få mig på bättre humör. Den killen kan verkligen göra vad som helst för att mana fram ett leende hos mig.

Sen jag blev sjuk så har vi lutat oss tillbaka på många  personer. Det är flera personer i vår umgängeskrets som har gjort och gör fortfarande allt för att bara få vår vardag att gå runt lite lättare tills vi har hittat en balans i allt det här. Men Johan, du är ett guldkorn i sanden i Sahara öknen! Jag är enormt glad att Christopher har dig, men även att du finns där för mig.

Men vissa dagar vill jag strypa dig, faktiskt! Det visste du dock redan. 

Vi älskar dig vännen. Glöm aldrig de!

Hävt köp

Efter besiktningen så blev jag tveksam till huset. Försökte intala mig själv att de bara vara mitt dåliga hjärta som och otroliga "nojighet" som bråkade men idag har vi tagit beslutet att häva köpet.

Klartext: Det blir inget hus den här gången..

Anledningen förklarar jag mer utförligt en annan dag. Men det fanns för mycket felaktigheter som inte borde funnits OM det varit utfört korrekt ifrån början.

Jag vet att vi tagit rätt beslut även om det gör väldigt ont just för tillfället. Men på något vis är jag ändå lättad. Kändes som luften gick ur mig när vi till slut sa "nej, vi vill inte det här mer!". Förmodligen har jag gått och spänt mig sen i måndags typ.

Det kommer fler hus (alternativt lägenheter).

Klassåterträff...?!

Kom förresten häromdagen att tänka på att det är 10 år sen man slutade högstadiet och lämnade Fritsla skolan bakom sig för att börja på gymnasiet. De flesta av mina gamla klasskamrater valde Kunskapens hus, med andra ord Marks Kommuns gymnasium, medan jag valde Borås och Almås gymnasiet. Flera gånger har tanken slagit mig att egentligen borde man kanske ha någon slags klassåterträff.

Jag, personligen, umgås inte med någon från den tiden av mitt liv, av flera olika orsaker, så en återträff känns väl egentligen inte allt för lockande. Risken att man faller in i gamla spår och kliver in i den roll man hade då finns överhängande. Men hade de inte varit kul att se vart alla tagit vägen? Vet inte.. Kanske bättre att vänta till 2017 och ha en 10-års återträff med klasskamraterna från gymnasiet? Dock klev jag ganska osynligt igenom den tiden också, de var däremot självvalt.

Visst är det konstigt hur vi kan minnas samma tidsperiod olika beroende vem vi var då? Jag minns grundskolan som en slags bana att ta sig igenom utan att få allt för många smällar. Lite som gladiatorerna!? Höll näsan precis ovanför vattenytan men mer än en gång kände jag mig dränkt av hårda ord eller handlingar. En kurator som bara gjorde allt värre. En idrottslärare som var den som höll mig levande. En fritidsgårdsledare som stöttade under så väl rast som skolk. För skolka det gjorde jag! Alldeles för mycket... Det är tio år sen jag en vacker dag i juni lämnade skolgården för sista gången som elev där, och jag skulle aldrig vilja göra om den tiden. Visst, den har jag gjort mig till den jag är idag. Men än idag tror jag gott om alla människor, precis som jag gjorde då, så just de där lärde jag mig aldrig, tydligen.

En del personer minns jag tydligare än andra. Namn, handlingar, ord som aldrig försvinner. Saker som ansågs oskyldiga men skapade kaos för mig. Gav upp handbollen bland annat, som jag ångrade djupt, dock fann jag hästarna istället, så med något ont kom något gott.

Undrar så om någon av mina plågoandar minns tiden likadant som jag?

Så en klassåterträff? Om vi säger såhär, jag tänker inte planera den. Skulle jag bli bjuden? Ja, vem vet, kanske skulle gå. Men tror jag mår bäst av att låta bli och istället njuta av att allt blev bra till slut.

Svart och grått.

Orden spinner runt runt i tiden och luften blev plötsligt kall. Solen skiner fortfarande men allt känns som regn. Om jag fick en önskning så skulle det vara att se dig igen. Ingenting är rättvist när vi förlorar, utan en sekund till att säga adjö. Hur kommer det sig att världen inte slutar snurra, nu när allt är svart och grått? Jag vet att varje ände har en början.. Men det här är helt fel, så fel, så fel.. Fångad i mitten, fel plats, fel tid.. Och det är hopplöst hur stor saknaden faktiskt är, det kan jag inte sluta förneka.

Ingenting är rättvist längre och jag vet att det finns en bättre plats, och jag kommer aldrig sluta att drömma om den. Hur kan årstiderna fortsätta att ändras efter det att allt försvann..? Rann mig mellan fingrarna. Hur kommer det sig att tiden fortsätter att gå när salta tårar fälls. Denna smärta som lägger sig till vila. Det är svårt att låta det passera men jag håller på att gå vidare, på en plats där jag inte hör hemma.

Bedövningspil.

Mycket tankar som springer runt innanför skallbenet på mig just nu. Allt från huset, som numera har blivit en konversation mellan oss, mäklaren och säljaren. Efter många om och  men beslutade vi oss för att göra en besiktning med en utbildad besiktningsman istället för på egen hand (vilket visat sig vara det enda rätta.) Då det uppdagade sig en hel del fel som kunde kostat oss skjortan i slutändan om de upptäckts för sent. Så jag erkänner, ibland tar jag mig vatten ovanför huvudet. Men det gör vi väl alla någon gång då och då. Tur man har fantastiska vänner som får in oss på rätt spår. :-)

Tankarna vandrar ofta iväg till sjukdomen, framtiden och allt där till. Jag vill inte bli min sjukdom men ibland känner jag mig så ensam i allt det här att de äter upp mig. Även om jag vet att de finns folk omkring mig så knaprar diagnosen på mina ben och ätit upp mig en bit ovanför knäna. Vet inte hur man får sjukdomen att bli en del av mig och inte allt när man hela tiden måste tänka "orkar jag? bör jag? får inte glömma att imorgon måste jag orka..?" Frågetecken finns det många, varje dag. Och hur många personer som än påtalar att de finns där så andas, äter och lever jag med sjukdomen, varje timme, minut och sekund av resten av livet. Livet blev helt plötsligt en enda kamp emot min egen kropp..

Så? Vad gör Mimmi när saker och ting blir för tufft? Jo.. hon shoppar! Men den här månaden kämpar jag emot den lusten, viljan och behovet. Måste sluta med denna idioti. Saker löser väl ingenting? Kläder, smink, prylar, inredning, ja, "you name it".. det gör inte livet lättare! Även om de känns så för en stund. DOCK, har jag nu beställt ett par höstskor, och de unnar jag mig med tanke på att hösten verkar vara runt knuten. Behovet av en höstjacka finns också... Men jag överlever? Ni ser, det är lätt att hitta på "ursäkter"/"förklaringar" till att inhandla nya ting för att bedöva smärtan i kropp och själ.

Här är den senaste bedövningspilen..