Där kom den.. Och jag som hoppades på mirakel.
Sedan i slutet av förra veckan har jag gått på högvarv och adrenalin. Det har varit extremt mycket på jobbet som krävt min uppmärksamhet och tid. Stress, min akilleshäl har slagit till igen. När jag idag vid 11 tiden insåg att jag faktiskt var klar så brast allt. Huvudet känns som något elakt migrän-anfall, illamåendet kväver mig nästan, denna rygg också alltså, ja, fast nu går det ner i benen, armarna och axlarna, till och med händer och fötter är värre än någonsin. Händerna är iskalla, spelar ingen roll hur många tekoppar jag hållit i och försökt värma dem, samma med fötterna, men lovar jag har inte försökt hålla några tekoppar med dem. Skämtåsido. :-)
Så dagens krasch leder in på något som är på tapeten just nu kring min diagnos. Just det här med GET (Graded Exercise Therapy=gradvis utökad träning), alltså motsatsen till pacing. RME, riksföreningen för ME/CFS-sjuka, vill understryka vikter av att man som sjuk bör vara mycket försiktig med ovanstående. Erfarenheterna av det är tydligt negativa..
Sjukvård handlar om att ta hand om sjuka människor på bästa möjliga sätt. Kunskaperna har utökat, man har förankrat dem i i forskning och därmed förmått att hjälpa allt fler, och dessutom hjälpa dig bättre. Men kunskap blir aldrig perfekt, och det man inte förstår ska man vara försiktig med. Sen att ME/CFS är ett svårt tillstånd att förstå. Ingen vet egentligen om det är en sjukdom, eller en olycklig kombination av flera. Det är inget påhitt.. Forskning pågår men under tiden finns vi sjuka, vi letar förtvivlat efter bot eller åtminstone lindring..
Läkarna hänvisar till sjukgymnastik och psykvård. Läkare, psykologer, psykiatriker, arbetsterapeuter, sjukgymnaster.. alla har de fått lära sig att motion är bra för nästan alla former av sjukdomstillstånd. Men den seriösa forskning om ME/CFS som finns, tyder på att motion tvärtom är farligt för de drabbade. Om inte bara fysisk träning, utan all slags ansträngning. Det tydligaste kriteriet för ME/CFS-diagnos är just PEM (Post-Exertional Malaise), vilket betyder ansträngningsutlöst försämring av symptomen. Patienternas egna erfarenheter visar ännu tydligare resultat än forskning lyckats med hittills.
Om man vilar mycket och ofta och länge, kan man med lite tur leva ett acceptabelt liv, om än begränsat. Men om man överskrider sina gränser (som nästa alla gör, för man vill såg gärna leva), då blir man sämre. ME/CFS slår obönhörligt till. Utkräver böter som vissa kallar det, själv vill jag nog säga krasch. Men diagnosen är en grym och nitisk övervakare. Försämringen kan vara tillfällig, ett par dagar kanske, eller så kan de vara i veckor, månader.. i värsta fall kan den bli permanent.
Många, kanske de flesta, vilket jag hoppas på att jag lära mig, är att bortse från omgivningens tjat om motion och misstänksamma miner. De lär sig likaså, efter några försämringsperioder, att faktiskt bortse från sjukvårdens råd.
Det är inte lätt, man känner sig ensam och utsatt. Men ja, vila är det enda som hjälper, även om både du och jag har enormt svårt för att förstå det, än mer acceptera detta faktum. Effekterna av övertrasseringar är så tydliga och så fysiskt och psykiskt smärtsamma att de väger tyngre än allt annat..
Så, jag har kraschat. Hoppas på en kortvarig. Men något jobb imorgon? Njae.. Det kan jag nog bara drömma om. Så läggdags tidigt, hoppas på att få somna, trots, smärtan/värken, och sen sova heeeela natten lång tills typ 12 imorgon tack. Blir lika besviken varje gång jag får resultatet av min egen ansvarslöshet.
En blogg om livet som kroniskt sjuk. Inlägg med glimten i ögat blandas med ren information om diagnoserna ME/CFS & fibromyalgi. - Och vem är skribenten? Mimmi. Född på 80-talet. Gift med min drömprins Ch och tillsammans har vi hjältehunden Basil Mouse (Basli). I januari 2013 fick jag diagnoserna ovan på Gottfries kliniken. I maj 2015 fick vi besked om att jag är multi-intolerant. Helt enkelt, en blogg om sjukdom, lycka och kärlek.
onsdag 12 mars 2014
Even an angel..
Even an angel can end up falling. Don't you cry because you're crawling. Start again, it's a beautiful morning for satellites. Well, they said it was time for changing. Rise and shine, everbody's making it but you.
And they told you to trust your dreaming. But it's hard to believe a feeling that you just don't know. Even an angel can end up falling. Don't you cry because you're crawling, start again, it's a beautiful morning for satellites. Even an angel can end up falling. Don't you cry because you're crawling. Start again, it's a beautiful morning.
You've been trying to walk on water, in the end everybody walked all over you. Now you don't like the sight of mirrors, cause' you're scared that the face you'll see will look just like before. Even an angel can end up falling. Don't you cry because you're crawling, start again, it's a beautiful morning for satellites. All I want is you. Let me take you back where you once belonged. Alll I want is you. It will be alright if you come aling, you were never gone. Even an angel can end up falling.
And they told you to trust your dreaming. But it's hard to believe a feeling that you just don't know. Even an angel can end up falling. Don't you cry because you're crawling, start again, it's a beautiful morning for satellites. Even an angel can end up falling. Don't you cry because you're crawling. Start again, it's a beautiful morning.
You've been trying to walk on water, in the end everybody walked all over you. Now you don't like the sight of mirrors, cause' you're scared that the face you'll see will look just like before. Even an angel can end up falling. Don't you cry because you're crawling, start again, it's a beautiful morning for satellites. All I want is you. Let me take you back where you once belonged. Alll I want is you. It will be alright if you come aling, you were never gone. Even an angel can end up falling.
Personlighet i färger.
Det är konstigt egentligen, ibland kliver det in en ny person i ens liv som det känns som om man känt i evigheter. Allt bara stämmer. Ingen pinsam tystnad, den där första sekunden när man precis ses, den är just de, bara en sekund, sen känns det som om man är vänner.
Igår träffade jag en person som på många sätt är lite mig själv. En person som klev in och hade en sån underbar energi. Normalt blir jag så uppåt väggarna av nervositet att jag har svårt att hålla min egen energi i schack, men här, den här kvinnan, hon gav mig sån positiv energi. En lugn, trygg men ändå energisk energi som jag bara njöt av att känna. Men hur kommer det sig? Hur kan vissa människor ge dig fel sorts energi och känsla, medan en helt annan person kan ge dig rätt? Det här med energier är ett otroligt spännande kapitel.
Så, frågan står säkert nu, vem var hon? Jo, tack vare en man vid namn Hasse som är tillsammans med min, ja, vad tusan ska man säga, låtsasfaster(?), hm.. I alla fall Bettan. Hasse är en man som både håller på med musik, men samtidigt föreläser en hel del. Väldigt va jag glider iväg på andra spår idag. Men Doris, kvinnan, fick jag kontakt med via Hasse efter att jag ställt frågan, "känner du någon som kan hjälpa mig med att lära mig sjunga?" och pang. Doris skall främst hjälpa mig med självförtroendet, eller nej fel, hon ska hjälpa mig med min självkänsla, och det är ju något som varit på tapeten för mig ett tag. Både hemma, på jobbet men främst hos terapeuten. Så en till person som skall knuffa mig i rätt riktning? Hur kan jag ha den tur att träffa alla dessa underbara människor just nu? Eller är det jag som öppnat ögonen och ser hur man kan vara olika men ändå så lika? Tusen frågor om och om igen. :-)
Det finns personer som har lätt för att visa ilska (jag är nog inte en av dem..) De anser att man inte alltid behöver ta så mycket hänsyn, en rak dialog är det bästa, och till viss del håller jag med. "Om jag är arg har jag rätt till att visa det, du får skylla dig själv om du blir ledsen eller sårad. Det är väl ändå vuxna människor vi talar med?"
Samma person tycker själva väldigt illa om när personer kommer till dem med inlindad feedback. Det är ett tecken på svaghet, att inte våga säga rakt ut vad man vill, eller står för det man tycker.
I samma grupp kan det finnas personer som anser att det aldrig finns någon anledning till att höja rösten. Allting går bra att lösa i en normal samtalston (och det är så jag känner). Människor som skriker, gapar och inte beter sig bättre än en femåring är bara oförskämda och dåligt uppfostrade (?) och förtjänar knappast någon respekt. En del blir dessutom låsta och skrämda av arga rösten, och har svårt för att lyssna när någon brusar upp (sådan har jag varit sedan, ja, så länge jag kan minnas). Det kan till och med vara så att man helt "stänger av" och inte hör ett ord när någon är allt för direkt eller högljudd. Hur ska då dessa två personer kunna prata med varandra och ge varandra feedback? Ibland verkar förutsättningarna för att kunna nå fram till varandra rent hopplösa. Finns det verkligen ingenting vi kan göra för nå fram till varandra?
Men tack och lov för att vi alla är olika. På samma sätt som det finns regler kring hur man ger kritik så måste vi också tänka på att olika människor föredrar att både ge och få kritik på olika sätt. Beroende på vem man är som person så väljer vi ofta att framföra kritiken på det sätt som vi själva skulle vilja ha den levererad. Men om vi istället är medvetna om våra olikheter och tar detta i aspekt, och anpassar vårt sätt att prata med varandra så ökar våra chanser dramatiskt att kunna göra guld av situationen. Att tänka på;
Behandla inte människor som DU vill bli behandla. Behandla dem som DE vill bli behandlade.
Man skulle kunna säga att vi är olika färger. Man brukar tala om röd, blå, gul och grön personlighet. Det är inte någon färg som är bättre än någon annan. Vi är bara olika! Alla färger och kombinationer av olika färger har lika mycket styrkor eller svagheter.
En röd personlighet är en person som gärna tar kommandot och har svårt att sitta still. De vill att saker ska hända snabbt. De är målinriktade, beslutsamma och kan bli mycket irriterade på tafatta, långsamma och omständiga människor. Handelskraftig, initiativrik och fattar gärna snabba beslut på egen hand. Rak och direkt i sin kommunikation. Gillar att ha makt över situationen, att ha handelsfrihet, testa nya saker och pressa gränserna. Vill se resultat! Och ogillar som sagt långsamhet. Men även att ta order, att bli styrd, att inte ha kontroll och att misslyckas med mål som den har satt upp. Andra kan uppfatta en röd personlighet som orädd, modig, snabb och strategisk. Men av andra som inte är röda kan denna person vara alltför snabb, befallande, egoistisk, maktlysten och krävande. Så, för att matcha en röd person skall man utmana, bjuda på motstånd, ifrågasätta och fokusera på väsentligheter genom att vara kort och koncis. För att nå fram med sitt budskap skall man låta bli att vara allt för personlig, och vara tydlig med vad man förväntar sig. Lite komisk fakta är att en röd person skakar hand bestämt och rätt så hårt.
Nästa personlighet? Jo, vi kan gå över på blå. Dessa personer är väldigt analytiska och objektiva. De har höga mål och sätter en hel del press på sig själva. Det tar mycket längre tid för en person med blå personlighet att bli nöjd med en uppgift än vad de tar för andra. Dessa personer är väldigt noggranna, kvalitetsmedvetna och ser lätt sprickor i både förslag och resonemang. Så, blå personer är systematiska, metodiska och logiska. De gillar reglar och noggranna med dessa. Fattar sin beslut och ger svar som bygger på fakta och inte känslomässiga grunder. Som sagt, noga med detaljer och många specialister är blå. Logik, fakta och saklighet är saker som denna personlighet gillar och trivs med. Klara förutsättningar och säkra metoder som prövats tidigare. Men de ogillar känslomässiga konflikter, beslut utan faktagrund och irrationella person och pressade situationer. Av andra kan en sådan här person uppfattas som behärskad, saklig och analyserande, men också som defensiv, petig, känslokall och konflikträdd. Så, för att matcha dem gäller det att vara saklig och logisk i en diskussion. Gå på fakta och inte känslor. Kom överens om regler och riktlinjer, och ge denna person tid för kontroll av fakta och detaljer. För att följa den röda tråden måste jag även här kommentera att en blå person skakar hand korrekt men lite avståndstagande.
Nästa? Vi tar gul. :-)
Dessa personer har mycket energi, älskar att prata, påverka och låta sig påverkas. De är ofta väldigt underhållande och charmerande. De trivs med uppmärksamhet och en gul person tycker om att ha roligt och att synas. Människor med gul energi har lätt för att ta kontakt, ger ofta ett öppet, glatt och vänligt intryck. De är oftast kreativa och nytänkande, spontana och vill gärna göra saker på eget sätt och i sin ordning. Så, gula personer har en positiv livssyn, är flexibla, nyfikna och lösningsorienterade. Ofta är det dem som nickar engagerat när någon annan pratar (men det betyder inte att den håller med) utan att den lyssnar uppmärksamt. Idéspruta! Tar till sig positiv energi ifrån möten med andra personer. De är bra på att se och bekräfta andra och brinner ofta för sin sak. En gul personlighet är positiv, bekräftande, vänlig och har lätt för att samarbeta med andra. Men ogillar tysta och slutna miljöer. Rutiner, ovänlighet och detaljrika arbetsuppgifter. Dessa personer uppfattas som dynamiska, engagerade, optimistiska och öppna. Men också som något egenkära, ytliga, snackiga och känslosvallande. Så hur matchar man en gul person? Jo, man ger feedback, visar intresse och nyfikenhet. Håller tempot uppe, tillåter idéerna sväva ut och "brainstorma". Dessa personers styrka är glöden för arbete, men den slocknar om han/hon blir ifrågasatt för ofta. Röda tråden igen; en gul skakar hand genom att hjärtligt "pumpa" handen.
Till sist har vi dessa gröna personer. Människor med mycket grön energi uppskattar en vänlig och harmonisk atmosfär. Det är mycket måna om andras känslor och reaktioner. Lyhörda för vad andra tycker och vill bli uppskattade efter förtjänst. En grön person är omtänksam och skapar ofta en varm atmosfär omkring sig. De är skickliga på att lyssna och tar alltid hänsyn till andra människors önskemål och behov. "Serviceminded", empatisk, lojal och pålitlig. Dessa gröna människorna har tålamod och vill gärna hjälpa andra, säger sällan nej till ett uppdrag och sätter heder i att slutföra sina jobb. Tänker först och pratar sen. Denna typ av person trivs bäst med planering, stabilitet och struktur. Vill gärna ha framförhållning och att få känna sig delaktig. Behöver få tid på sig att avsluta sina uppgifter. Och ogillar snabba förändringar och att inte bli lyssnad på. Vill också bli informerad i tid och ogillar otrygga arbetsförhållanden. Åter till uppfattning, hur uppfattas oftast en grön person? Jo.. De kan uppfattas som lagspelare, som sagt lojala, men också uthålliga och grundliga. "Tyvärr" kan dessa också vara väldigt långsinta, lättsårade, ha svårt för att ta egna beslut och förändringsobenägen. För att matcha dessa gröna så ska man inte tvinga fram snabba beslut, utan låta en dem få tid på sig att tänka efter. Informera om förändringar i god tid, prata hellre om förbättringar än att använda ordet förändringar. Ge dem tid och möjlighet till att pricka av och avsluta. Så hur skakar dem hand, jo, de har ett väldigt vänligt handslag.
Vem är du? Gul? Blå? Grön? Röd? Jag har inte den blekaste vem jag är. Vet du kanske vilken av dem jag är? Det är svårt, känns som om jag är en färgkompott. Lite av varje, beroende på vad för färg som står mitt emot mig eller är i min närvaro. Vissa blir jag nog väldigt grön med, medan jag ibland är ganska så röd.
Det viktigaste är egentligen att vi accepterar varandras olikheter. För vi är olika, vissa mer än andra. Men det betyder inte att vi inte kan komma överens, eller trivas ihop. Ibland behöver man ta fram den där skålen och kasta i alltihop, röra om, och få en fantastisk vänskap, exempelvis.
Inte för att det handlar om färger, men det här testet brukar slå ganska så rätt. 41 frågor om din personlighetstyp. Pröva gärna här. Mitt svar blev nog så nära sanningen man kan komma.
"Din personlighetstyp:
Kraftgulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade av andra."
Komiska är att man även får exempel på karriärer som skulle kunna passa, följande fick jag som rekommendation: "Personalvetare, juristassistent, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktor, psykolog, skribent, musiker, artist, fotograf, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarie, marknadsförare, forskare eller socialarbetare."
Tänkvärt.
Igår träffade jag en person som på många sätt är lite mig själv. En person som klev in och hade en sån underbar energi. Normalt blir jag så uppåt väggarna av nervositet att jag har svårt att hålla min egen energi i schack, men här, den här kvinnan, hon gav mig sån positiv energi. En lugn, trygg men ändå energisk energi som jag bara njöt av att känna. Men hur kommer det sig? Hur kan vissa människor ge dig fel sorts energi och känsla, medan en helt annan person kan ge dig rätt? Det här med energier är ett otroligt spännande kapitel.
Så, frågan står säkert nu, vem var hon? Jo, tack vare en man vid namn Hasse som är tillsammans med min, ja, vad tusan ska man säga, låtsasfaster(?), hm.. I alla fall Bettan. Hasse är en man som både håller på med musik, men samtidigt föreläser en hel del. Väldigt va jag glider iväg på andra spår idag. Men Doris, kvinnan, fick jag kontakt med via Hasse efter att jag ställt frågan, "känner du någon som kan hjälpa mig med att lära mig sjunga?" och pang. Doris skall främst hjälpa mig med självförtroendet, eller nej fel, hon ska hjälpa mig med min självkänsla, och det är ju något som varit på tapeten för mig ett tag. Både hemma, på jobbet men främst hos terapeuten. Så en till person som skall knuffa mig i rätt riktning? Hur kan jag ha den tur att träffa alla dessa underbara människor just nu? Eller är det jag som öppnat ögonen och ser hur man kan vara olika men ändå så lika? Tusen frågor om och om igen. :-)
Det finns personer som har lätt för att visa ilska (jag är nog inte en av dem..) De anser att man inte alltid behöver ta så mycket hänsyn, en rak dialog är det bästa, och till viss del håller jag med. "Om jag är arg har jag rätt till att visa det, du får skylla dig själv om du blir ledsen eller sårad. Det är väl ändå vuxna människor vi talar med?"
Samma person tycker själva väldigt illa om när personer kommer till dem med inlindad feedback. Det är ett tecken på svaghet, att inte våga säga rakt ut vad man vill, eller står för det man tycker.
I samma grupp kan det finnas personer som anser att det aldrig finns någon anledning till att höja rösten. Allting går bra att lösa i en normal samtalston (och det är så jag känner). Människor som skriker, gapar och inte beter sig bättre än en femåring är bara oförskämda och dåligt uppfostrade (?) och förtjänar knappast någon respekt. En del blir dessutom låsta och skrämda av arga rösten, och har svårt för att lyssna när någon brusar upp (sådan har jag varit sedan, ja, så länge jag kan minnas). Det kan till och med vara så att man helt "stänger av" och inte hör ett ord när någon är allt för direkt eller högljudd. Hur ska då dessa två personer kunna prata med varandra och ge varandra feedback? Ibland verkar förutsättningarna för att kunna nå fram till varandra rent hopplösa. Finns det verkligen ingenting vi kan göra för nå fram till varandra?
Men tack och lov för att vi alla är olika. På samma sätt som det finns regler kring hur man ger kritik så måste vi också tänka på att olika människor föredrar att både ge och få kritik på olika sätt. Beroende på vem man är som person så väljer vi ofta att framföra kritiken på det sätt som vi själva skulle vilja ha den levererad. Men om vi istället är medvetna om våra olikheter och tar detta i aspekt, och anpassar vårt sätt att prata med varandra så ökar våra chanser dramatiskt att kunna göra guld av situationen. Att tänka på;
Behandla inte människor som DU vill bli behandla. Behandla dem som DE vill bli behandlade.
Man skulle kunna säga att vi är olika färger. Man brukar tala om röd, blå, gul och grön personlighet. Det är inte någon färg som är bättre än någon annan. Vi är bara olika! Alla färger och kombinationer av olika färger har lika mycket styrkor eller svagheter.
En röd personlighet är en person som gärna tar kommandot och har svårt att sitta still. De vill att saker ska hända snabbt. De är målinriktade, beslutsamma och kan bli mycket irriterade på tafatta, långsamma och omständiga människor. Handelskraftig, initiativrik och fattar gärna snabba beslut på egen hand. Rak och direkt i sin kommunikation. Gillar att ha makt över situationen, att ha handelsfrihet, testa nya saker och pressa gränserna. Vill se resultat! Och ogillar som sagt långsamhet. Men även att ta order, att bli styrd, att inte ha kontroll och att misslyckas med mål som den har satt upp. Andra kan uppfatta en röd personlighet som orädd, modig, snabb och strategisk. Men av andra som inte är röda kan denna person vara alltför snabb, befallande, egoistisk, maktlysten och krävande. Så, för att matcha en röd person skall man utmana, bjuda på motstånd, ifrågasätta och fokusera på väsentligheter genom att vara kort och koncis. För att nå fram med sitt budskap skall man låta bli att vara allt för personlig, och vara tydlig med vad man förväntar sig. Lite komisk fakta är att en röd person skakar hand bestämt och rätt så hårt.
Nästa personlighet? Jo, vi kan gå över på blå. Dessa personer är väldigt analytiska och objektiva. De har höga mål och sätter en hel del press på sig själva. Det tar mycket längre tid för en person med blå personlighet att bli nöjd med en uppgift än vad de tar för andra. Dessa personer är väldigt noggranna, kvalitetsmedvetna och ser lätt sprickor i både förslag och resonemang. Så, blå personer är systematiska, metodiska och logiska. De gillar reglar och noggranna med dessa. Fattar sin beslut och ger svar som bygger på fakta och inte känslomässiga grunder. Som sagt, noga med detaljer och många specialister är blå. Logik, fakta och saklighet är saker som denna personlighet gillar och trivs med. Klara förutsättningar och säkra metoder som prövats tidigare. Men de ogillar känslomässiga konflikter, beslut utan faktagrund och irrationella person och pressade situationer. Av andra kan en sådan här person uppfattas som behärskad, saklig och analyserande, men också som defensiv, petig, känslokall och konflikträdd. Så, för att matcha dem gäller det att vara saklig och logisk i en diskussion. Gå på fakta och inte känslor. Kom överens om regler och riktlinjer, och ge denna person tid för kontroll av fakta och detaljer. För att följa den röda tråden måste jag även här kommentera att en blå person skakar hand korrekt men lite avståndstagande.
Nästa? Vi tar gul. :-)
Dessa personer har mycket energi, älskar att prata, påverka och låta sig påverkas. De är ofta väldigt underhållande och charmerande. De trivs med uppmärksamhet och en gul person tycker om att ha roligt och att synas. Människor med gul energi har lätt för att ta kontakt, ger ofta ett öppet, glatt och vänligt intryck. De är oftast kreativa och nytänkande, spontana och vill gärna göra saker på eget sätt och i sin ordning. Så, gula personer har en positiv livssyn, är flexibla, nyfikna och lösningsorienterade. Ofta är det dem som nickar engagerat när någon annan pratar (men det betyder inte att den håller med) utan att den lyssnar uppmärksamt. Idéspruta! Tar till sig positiv energi ifrån möten med andra personer. De är bra på att se och bekräfta andra och brinner ofta för sin sak. En gul personlighet är positiv, bekräftande, vänlig och har lätt för att samarbeta med andra. Men ogillar tysta och slutna miljöer. Rutiner, ovänlighet och detaljrika arbetsuppgifter. Dessa personer uppfattas som dynamiska, engagerade, optimistiska och öppna. Men också som något egenkära, ytliga, snackiga och känslosvallande. Så hur matchar man en gul person? Jo, man ger feedback, visar intresse och nyfikenhet. Håller tempot uppe, tillåter idéerna sväva ut och "brainstorma". Dessa personers styrka är glöden för arbete, men den slocknar om han/hon blir ifrågasatt för ofta. Röda tråden igen; en gul skakar hand genom att hjärtligt "pumpa" handen.
Till sist har vi dessa gröna personer. Människor med mycket grön energi uppskattar en vänlig och harmonisk atmosfär. Det är mycket måna om andras känslor och reaktioner. Lyhörda för vad andra tycker och vill bli uppskattade efter förtjänst. En grön person är omtänksam och skapar ofta en varm atmosfär omkring sig. De är skickliga på att lyssna och tar alltid hänsyn till andra människors önskemål och behov. "Serviceminded", empatisk, lojal och pålitlig. Dessa gröna människorna har tålamod och vill gärna hjälpa andra, säger sällan nej till ett uppdrag och sätter heder i att slutföra sina jobb. Tänker först och pratar sen. Denna typ av person trivs bäst med planering, stabilitet och struktur. Vill gärna ha framförhållning och att få känna sig delaktig. Behöver få tid på sig att avsluta sina uppgifter. Och ogillar snabba förändringar och att inte bli lyssnad på. Vill också bli informerad i tid och ogillar otrygga arbetsförhållanden. Åter till uppfattning, hur uppfattas oftast en grön person? Jo.. De kan uppfattas som lagspelare, som sagt lojala, men också uthålliga och grundliga. "Tyvärr" kan dessa också vara väldigt långsinta, lättsårade, ha svårt för att ta egna beslut och förändringsobenägen. För att matcha dessa gröna så ska man inte tvinga fram snabba beslut, utan låta en dem få tid på sig att tänka efter. Informera om förändringar i god tid, prata hellre om förbättringar än att använda ordet förändringar. Ge dem tid och möjlighet till att pricka av och avsluta. Så hur skakar dem hand, jo, de har ett väldigt vänligt handslag.
Vem är du? Gul? Blå? Grön? Röd? Jag har inte den blekaste vem jag är. Vet du kanske vilken av dem jag är? Det är svårt, känns som om jag är en färgkompott. Lite av varje, beroende på vad för färg som står mitt emot mig eller är i min närvaro. Vissa blir jag nog väldigt grön med, medan jag ibland är ganska så röd.
Det viktigaste är egentligen att vi accepterar varandras olikheter. För vi är olika, vissa mer än andra. Men det betyder inte att vi inte kan komma överens, eller trivas ihop. Ibland behöver man ta fram den där skålen och kasta i alltihop, röra om, och få en fantastisk vänskap, exempelvis.
Inte för att det handlar om färger, men det här testet brukar slå ganska så rätt. 41 frågor om din personlighetstyp. Pröva gärna här. Mitt svar blev nog så nära sanningen man kan komma.
"Din personlighetstyp:
Kraftgulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade av andra."
Komiska är att man även får exempel på karriärer som skulle kunna passa, följande fick jag som rekommendation: "Personalvetare, juristassistent, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktor, psykolog, skribent, musiker, artist, fotograf, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarie, marknadsförare, forskare eller socialarbetare."
Tänkvärt.
tisdag 11 mars 2014
Warning ;-) (skämtåsido!)
För dem som vill läsa på svenska istället så ser översättningen ungefär ut enligt följande:
Varning!!!
Jag har "kronisk trötthets syndrom" och om jag hör en person säga:
Jag har "kronisk trötthets syndrom" och om jag hör en person säga:
- men du ser ju inte sjuk ut
- alla är blir trötta
- du håller på att bli äldre/gammal
- om du ändå skulle gå ut mer
- det kan inte vara så illa
- allt sitter i ditt huvud
- du är bara deprimerad. (lycklig person)
- det finns människor som har det sämre än du
- du behöver bara hålla ut
- du behöver bara en positiv attityd
- även det här kommer att passera
- om du skulle få mer motion
- eller erbjuda mig oombedda medicinska råd, om vad som helst
Så kommer jag inte vara ansvarig för mina handlingar...
Pacing? Aktivitetsdagbok?
Hjälp. Jag börjar att skriva men så blir jag trött på mig själv och raderar alltihop igen. Jag kämpar med tankar om isolering och upprepningen av förlorade förmåner i livet. Jag tog allt föregivet förr. Det var så självklart. Som att gå utanför dörren på egen hand, att ta en 40-50 minuters lång promenad i vårvädret med Basli Bus, att köra bil på egen hand utan större problem.. Men jag vill inte vara negativ så att skriva ett pessimistiskt inlägg om hur förtvivlad jag emellanåt är, det känns inte välkommet alls.
Försöker fokusera på det som faktiskt är bra. Se fram emot småsaker, skapa enkla mål och sakta men säkert koncentrera mig på den verklighet jag lever i och inte maniskt göra mig själv med ledsen om att tänka "om jag bara varit frisk så hade jag kunnat..." för ursch, fy och blä, vad den sortens tankar trycker ner mig och börjar gräva gropen djupare och djupare och längre ner ska jag inte. Jag ska upp, på vilket vis jag än nu menar, så ska jag uppåt.
Så läser lite om pacing, det tar dock tid med tanke på att jag får ofta läsa samma mening om och om igen för att jag inte kommer ihåg vad jag precis läste, men va tusan, när det väl fastnar så sitter de la kvar som tuggummi under skolbänkarna i högstadiet (skämtåsido!) På tal om skolbänkar, dags för lite skola i pacing, tror varenda människa skulle må bra att till viss del tillämpa lite pacing i livet. :-)
Pacing, eller pace som betyder takt eller hastighet. Pacing är en metod för att lära sig att hushålla med sin begränsade energi, så att man undviker att pendla mellan överansträngning och perioder av bakslag/försämring, den destruktiva så kallade "push-crash-cycle" som många ME/CFS-sjuka lätt hamnar i. Jag har en förmåga att hamna i denna cirkel, eller ja, jag är i den cirkeln eftersom jag inte accepterar fullt ut att jag inte klarar samma som innan. Jag är emot att lyssna på min kroppen, ser inte tecknen (eller så blundar jag..)
Att man skulle kunna bli frisk av pacing, eller ja, många tror att det är de pacing är.. Man blandar ofta ihop "gradvis utökning av sin aktivitetsnivå", men detta är en helt annan femma. Så nej, "graded exercise therapy", skall inte förväxlas med pacing. GET (förkortning av föregående) bygger på en teori om att ME/CFS-sjuka är fysiskt friska, men lider av någon slags "aktivitetsfobi", som kan botas om aktivitetsnivån gradvis utökas och den symptomökning detta utlöser skall ignoreras, vilket är HELT felaktigt. Anhängarna stödjer sig på att metoden har varit framgångsrik vid långvarig trötthet av oklara orsaker, men den har också visat sig kunna göra ME/CFS-sjuka direkt sämre. Denna teori kan vi ta mer om en annan dag..
Pacing däremot, det bygger på vetskapen om att ME/CFS är en kronisk, fysisk sjukdom som inte kan tränas, vilas eller tänkas bort. Målet med pacing är inte att utöka sin aktivitetsnivå utan att lära sig att hushålla med den begränsade energi man har för att skapa en maximalt utrymme i vardagen, eftersom sjukdomen kraftigt reducerat funktionsförmågan. Många, men inte alla säger att de upplever att deras tillstånd stabiliserats och därefter förbättrats sedan de börjat tillämpa pacing (och just av den anledning börjar detta med pacing locka och intressera mig mer och mer, såklart). Finns även dem som säger att när de blivit bättre, har vissa även kunnat utöka aktivitetsnivån försiktigt i små steg, vilket är ett väldigt positivt resultat, och jag skulle självfallet uppskattat det. Dock är det individuellt precis som sjukdomen i sig.
Men självklart tänker jag på en sak, som jag ofta gör när det gäller främmande saker, och min rädsla för att bli sämre.. Kan pacing göra mig sämre? Men grunden på pacing handlar om just det som jag har svårt för, att lyssna på kroppen och respektera dess signaler, och INTE gör mer än din kropp orkar. Jag har ju inte hittat gränserna än, jag kan inte min kropp tillräckligt för att veta när gränsen är nära, eller ens när den är nådd. Ibland lever jag på adrenalin som gör att jag inte upptäcker överansträngningen innan det är långt över försent. Pacing är en copingstrategi, alltså ingen "träningsmetod" för att tänja på mina gränser eller något sånt. En rätt utförd pacing ska inte kunna göra mig sämre enligt den information som jag hittat. Däremot har jag möjligheten, och chanserna ser goda ut för att mitt tillstånd skulle kunna åtminstone stabiliseras. Och det hade jag inte tackat nej till i dagsläget.
Så, hur kommer jag igång? Bra fråga.. Försökt hitta ett bra svar på den frågan och då är rekommendation att börja med att kartlägga min nuvarande aktivitetsnivå, grattis, den blir lätt. Alltså bör jag ta ett papper, skriva alla veckans dagar vågrätt i överkant, och rita in lodräta kolumner under respektive dag, där jag kan anteckna dagen, från morgon till kväll under en vecka. Jag skall också anteckna tid när jag började och när jag slutade, hur jag mår med exempelvis ett "S" som i symptom och använda en skala från 1 till 10. Hmm. Hur ska jag komma ihåg att göra det när jag har allvarliga problem med att ens komma ihåg att anteckna hur jag jobbar? Men.. Jag borde prioritera. När jag fyllt i hela veckan så har jag en överblick över vad jag gjort, hur jag mådde och så kan jag dra slutsatser av det. Helt enkelt, hur såg veckan ut? Mådde jag sämre vissa bestämda tider varje dag? Borde jag ha vilat vid dessa tider istället? Hade jag en för hög aktivitetsnivå? (den frågan finns det redan ett svar på...) Eller höll jag på för länge med någon aktivitet? Utlöste en viss typ av aktivitet ett bakslag? Enligt texten står det av "Om dina symptom åkte berg-och-dalbana under veckan, eller du mådde pyton hela tiden, gjorde du troligtvis för mycket."
Det är typiskt för min diagnos ME/CFS att bakslag/försämring efter överansträngning kommer med fördröjning, med andra ord, jag kan få symptom direkt, eller så kan det dröja flera dagar. Så, texten vill markera att om jag exempelvis mådde sämre än vanligt hela torsdagen kanske det beror på att jag ansträngde mig för mycket på måndagen eller tisdagen. Så, vad man ska försöka komma fram till är att ta reda på vilka aktiviteter som jag klarar av, hur länge jag kan hålla på med dem utan att bli sämre, samtidigt kan jag analysera om jag blir sämre av att göra något vissa tider på dagen.. De rekommenderar även att man ska se över om man skall dela upp aktiviteterna i mindre delar med pauser emellan. Så efter en vecka med aktivitetsdagbok, som vi kan kalla den, så justerar man och börjar om från början, eller ja, börjar om på måndagen igen.
Frågan är om man verkligen skulle ge detta ett ärligt försök. Tåls att tänkas på. Men min aktivitet just nu skall gå över till att vila huvudet på en kudde här i soffan och kika på Ch och Johan när de spelar sitt nyinförskaffade NHL 2014. (suckar djupt)
Försöker fokusera på det som faktiskt är bra. Se fram emot småsaker, skapa enkla mål och sakta men säkert koncentrera mig på den verklighet jag lever i och inte maniskt göra mig själv med ledsen om att tänka "om jag bara varit frisk så hade jag kunnat..." för ursch, fy och blä, vad den sortens tankar trycker ner mig och börjar gräva gropen djupare och djupare och längre ner ska jag inte. Jag ska upp, på vilket vis jag än nu menar, så ska jag uppåt.
Så läser lite om pacing, det tar dock tid med tanke på att jag får ofta läsa samma mening om och om igen för att jag inte kommer ihåg vad jag precis läste, men va tusan, när det väl fastnar så sitter de la kvar som tuggummi under skolbänkarna i högstadiet (skämtåsido!) På tal om skolbänkar, dags för lite skola i pacing, tror varenda människa skulle må bra att till viss del tillämpa lite pacing i livet. :-)
Pacing, eller pace som betyder takt eller hastighet. Pacing är en metod för att lära sig att hushålla med sin begränsade energi, så att man undviker att pendla mellan överansträngning och perioder av bakslag/försämring, den destruktiva så kallade "push-crash-cycle" som många ME/CFS-sjuka lätt hamnar i. Jag har en förmåga att hamna i denna cirkel, eller ja, jag är i den cirkeln eftersom jag inte accepterar fullt ut att jag inte klarar samma som innan. Jag är emot att lyssna på min kroppen, ser inte tecknen (eller så blundar jag..)
Att man skulle kunna bli frisk av pacing, eller ja, många tror att det är de pacing är.. Man blandar ofta ihop "gradvis utökning av sin aktivitetsnivå", men detta är en helt annan femma. Så nej, "graded exercise therapy", skall inte förväxlas med pacing. GET (förkortning av föregående) bygger på en teori om att ME/CFS-sjuka är fysiskt friska, men lider av någon slags "aktivitetsfobi", som kan botas om aktivitetsnivån gradvis utökas och den symptomökning detta utlöser skall ignoreras, vilket är HELT felaktigt. Anhängarna stödjer sig på att metoden har varit framgångsrik vid långvarig trötthet av oklara orsaker, men den har också visat sig kunna göra ME/CFS-sjuka direkt sämre. Denna teori kan vi ta mer om en annan dag..
Pacing däremot, det bygger på vetskapen om att ME/CFS är en kronisk, fysisk sjukdom som inte kan tränas, vilas eller tänkas bort. Målet med pacing är inte att utöka sin aktivitetsnivå utan att lära sig att hushålla med den begränsade energi man har för att skapa en maximalt utrymme i vardagen, eftersom sjukdomen kraftigt reducerat funktionsförmågan. Många, men inte alla säger att de upplever att deras tillstånd stabiliserats och därefter förbättrats sedan de börjat tillämpa pacing (och just av den anledning börjar detta med pacing locka och intressera mig mer och mer, såklart). Finns även dem som säger att när de blivit bättre, har vissa även kunnat utöka aktivitetsnivån försiktigt i små steg, vilket är ett väldigt positivt resultat, och jag skulle självfallet uppskattat det. Dock är det individuellt precis som sjukdomen i sig.
Men självklart tänker jag på en sak, som jag ofta gör när det gäller främmande saker, och min rädsla för att bli sämre.. Kan pacing göra mig sämre? Men grunden på pacing handlar om just det som jag har svårt för, att lyssna på kroppen och respektera dess signaler, och INTE gör mer än din kropp orkar. Jag har ju inte hittat gränserna än, jag kan inte min kropp tillräckligt för att veta när gränsen är nära, eller ens när den är nådd. Ibland lever jag på adrenalin som gör att jag inte upptäcker överansträngningen innan det är långt över försent. Pacing är en copingstrategi, alltså ingen "träningsmetod" för att tänja på mina gränser eller något sånt. En rätt utförd pacing ska inte kunna göra mig sämre enligt den information som jag hittat. Däremot har jag möjligheten, och chanserna ser goda ut för att mitt tillstånd skulle kunna åtminstone stabiliseras. Och det hade jag inte tackat nej till i dagsläget.
Så, hur kommer jag igång? Bra fråga.. Försökt hitta ett bra svar på den frågan och då är rekommendation att börja med att kartlägga min nuvarande aktivitetsnivå, grattis, den blir lätt. Alltså bör jag ta ett papper, skriva alla veckans dagar vågrätt i överkant, och rita in lodräta kolumner under respektive dag, där jag kan anteckna dagen, från morgon till kväll under en vecka. Jag skall också anteckna tid när jag började och när jag slutade, hur jag mår med exempelvis ett "S" som i symptom och använda en skala från 1 till 10. Hmm. Hur ska jag komma ihåg att göra det när jag har allvarliga problem med att ens komma ihåg att anteckna hur jag jobbar? Men.. Jag borde prioritera. När jag fyllt i hela veckan så har jag en överblick över vad jag gjort, hur jag mådde och så kan jag dra slutsatser av det. Helt enkelt, hur såg veckan ut? Mådde jag sämre vissa bestämda tider varje dag? Borde jag ha vilat vid dessa tider istället? Hade jag en för hög aktivitetsnivå? (den frågan finns det redan ett svar på...) Eller höll jag på för länge med någon aktivitet? Utlöste en viss typ av aktivitet ett bakslag? Enligt texten står det av "Om dina symptom åkte berg-och-dalbana under veckan, eller du mådde pyton hela tiden, gjorde du troligtvis för mycket."
Det är typiskt för min diagnos ME/CFS att bakslag/försämring efter överansträngning kommer med fördröjning, med andra ord, jag kan få symptom direkt, eller så kan det dröja flera dagar. Så, texten vill markera att om jag exempelvis mådde sämre än vanligt hela torsdagen kanske det beror på att jag ansträngde mig för mycket på måndagen eller tisdagen. Så, vad man ska försöka komma fram till är att ta reda på vilka aktiviteter som jag klarar av, hur länge jag kan hålla på med dem utan att bli sämre, samtidigt kan jag analysera om jag blir sämre av att göra något vissa tider på dagen.. De rekommenderar även att man ska se över om man skall dela upp aktiviteterna i mindre delar med pauser emellan. Så efter en vecka med aktivitetsdagbok, som vi kan kalla den, så justerar man och börjar om från början, eller ja, börjar om på måndagen igen.
Frågan är om man verkligen skulle ge detta ett ärligt försök. Tåls att tänkas på. Men min aktivitet just nu skall gå över till att vila huvudet på en kudde här i soffan och kika på Ch och Johan när de spelar sitt nyinförskaffade NHL 2014. (suckar djupt)
onsdag 5 mars 2014
Dramaqueen
Jag ska göra ett erkännande som tar emot. Något som jag kanske inte velat se, något som jag faktiskt vägrat att få tillsagt. Förnekat. Förkastat. Och oftast blivit väldigt arg över att någon säger. Jag är en dramaqueen..
Jag har en tendens till att göra en höna av en fjäder. Jag är väldigt duktig på att vara förvirrad, tappa minnet och glömma vad som verkligen var grejen ifrån början. Ibland har jag helt enkelt snurrat ihop allting och saker är verkligen upp och ner. Jag kan vara expert på att övertolka saker, eller tolka saker helt galet. Kan helt totalt gräva ner mig i någonting som början inte hade någon verklig betydelse. Kan glömma bort vad jag sa igår för att en kvart senare komma ihåg precis vad jag sa. Men ibland är jag raka motsatsen.
Det komiska är att jag hatar dramaqueens. Alltid gjort. Men troligen beror detta på att jag är precis likadan själv, så den jag egentligen är arg på, ja, det är mig själv för att jag gör en höna av en fjäder. Jag är alltså raka motsatsen till vad jag vill vara. Beror såklart helt på situationen. Men jag har alltid varit jobbig, anser jag själv. Såhär i efterhand är det lätt att vara klok.
Så länge jag inte kan bli sårad är jag enormt medgörlig och lätt, men så fort de bara finns en chans till att såra mig så backar jag. Ställer till en scen och verkligen stirrar upp mig. Gör nog mest så för att se vad som händer... Stannar dom kvar? Orkar dom verkligen med mig trots att jag är jobbig? Ja, allting bottnar i min otroligt dåliga självkänsla, och även i allt jag varit med om. Jag vet att jag är svår att förstå, och att det till och med kan tolkas som att jag ljuger. Vilket jag kan garantera att detta gör jag väldigt sällan, ljuger alltså. (Vi alla drar en vit-lögn då och då faktiskt..)
Förstår ibland inte hur mina närmaste orkar med mig och mitt otroliga ombytta humör. Som jag har skrikit, varit arg och sedan gråtit. Har svårt att stanna upp när det blir så, och att tänka klart känns omöjligt. För mig rasar hela världen.
Att gå i ovisshet är något av det värsta jag vet, och att inte ha kontroll. Och det händer ju, det händer oss alla. Vi kan inte ha kontroll på allt, även om jag försöker väldigt väl.. Där startar oftast många hönor. Jag oroar mig för framtiden som jag inte kan kontrollera eller styra.
Många tankar flyger runt i skallen idag, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra!? Ibland får man höra saker man inte vill veta, eller man vet inte om man ska tro på det. Har hört de så mycket sista tiden att jag skulle kunna kräkas över alltihop. Jag vet att ingen gör det med mening, men jag är väldigt besviken.
Men åter tillbaka till dramaqueen. Jag gör inte alltid bara en höna av en fjäder, ibland gör jag en hel struts (eller en hel flock dylika). Om minsta sak går fel så förvandlas jag till en hysterika. Jag svär över väder och vind och över saker som inte fungerar som de sak. Beror åter igen på att jag vill ha kontroll över allting. Jag är en planerings- och organisationsfascist av stora mått. Detta har naturligtvis sina fördelar men det är dessvärre nästintill omöjligt att tänka på alla eventualiteter. Den mänskliga faktorn är dock den största boven i dramat. Folk beter sig sällan logiskt. De säger en sak, gör en annan. De ändrar sig, velar hit och dit, tar tillbaka sådant de lovat och vänder kappan efter vind. Ytterst opålitliga element. SLUTA MED DET! Om jag ska slippa gå en tidig död till mötes, kan vi väl enas om att det är jag som bestämmer? :-P Allt och allting. Vore så mycket enklare då. ;-)
Höna av en fjäder, snacka högt vitt och brett om en bagatell, bli hysterisk vid minsta lilla symtom. Jag har sedan lång tid tillbaka gjort väldigt många bagateller till problem av högre rang, jag har blivit sårad och tagit illa upp för saker som andra normalt sett inte skulle reagerat särskilt stort på. Jag har kämpat mycket de sista två åren.. Jag har blivit väldigt sårad av människor som kommit och gått. Dåliga erfarenheter får mig att ta till försvar direkt, men på köpet har jag blivit en dramaqueen..
Vad är det som händer? Varför är jag så osäker? Varför? Jo.. Det har satts upp murar omkring mig som jag sparkar på men någon har murat upp den ordentligt och jag får inte bort dessa begränsningar. Vissa dagar kryper väggarna till och med ännu närmre och då känns det som att jag inte får luft. Jag känner att den enda yta där jag kan andas är i min säng där jag får sova. Jag vet att många tror att jag själv sätter begränsningarna, men snälla kolla en gång till då! Se hur jag kämpar, se hur jag vill, se hur viljan finns men inte orken. Se hur jag varje dag kämpar för att den skall bli bättre, att framtiden skall se ljusare ut. SE! Öppna ögonen. Sure, jag är en dramaqueen, men det finns inget ord för den som blundar för min sits. Det finns egentligen faktiskt inget som sårar mer än när folk tycker att jag ge upp. Eller när folk väljer åt mig! När folk slutar fråga, det är då kämpar glöden sakta slocknar. De finns dem som tycker jag kämpar för mycket och istället försöker hjälpa mig att hålla mig på plats, att hålla mig tillbaka, och de är dessa jag blir frustrerad på, men ärligt, de är väl dem som verkligen bryr sig mig, för de har förstått. De har fattat min situation. Jag sätter inte begränsningarna, MIN SJUKDOM gör det åt mig.
Jag erkänner; jag är en dramaqueen.
Jag har en tendens till att göra en höna av en fjäder. Jag är väldigt duktig på att vara förvirrad, tappa minnet och glömma vad som verkligen var grejen ifrån början. Ibland har jag helt enkelt snurrat ihop allting och saker är verkligen upp och ner. Jag kan vara expert på att övertolka saker, eller tolka saker helt galet. Kan helt totalt gräva ner mig i någonting som början inte hade någon verklig betydelse. Kan glömma bort vad jag sa igår för att en kvart senare komma ihåg precis vad jag sa. Men ibland är jag raka motsatsen.
Det komiska är att jag hatar dramaqueens. Alltid gjort. Men troligen beror detta på att jag är precis likadan själv, så den jag egentligen är arg på, ja, det är mig själv för att jag gör en höna av en fjäder. Jag är alltså raka motsatsen till vad jag vill vara. Beror såklart helt på situationen. Men jag har alltid varit jobbig, anser jag själv. Såhär i efterhand är det lätt att vara klok.
Så länge jag inte kan bli sårad är jag enormt medgörlig och lätt, men så fort de bara finns en chans till att såra mig så backar jag. Ställer till en scen och verkligen stirrar upp mig. Gör nog mest så för att se vad som händer... Stannar dom kvar? Orkar dom verkligen med mig trots att jag är jobbig? Ja, allting bottnar i min otroligt dåliga självkänsla, och även i allt jag varit med om. Jag vet att jag är svår att förstå, och att det till och med kan tolkas som att jag ljuger. Vilket jag kan garantera att detta gör jag väldigt sällan, ljuger alltså. (Vi alla drar en vit-lögn då och då faktiskt..)
Förstår ibland inte hur mina närmaste orkar med mig och mitt otroliga ombytta humör. Som jag har skrikit, varit arg och sedan gråtit. Har svårt att stanna upp när det blir så, och att tänka klart känns omöjligt. För mig rasar hela världen.
Att gå i ovisshet är något av det värsta jag vet, och att inte ha kontroll. Och det händer ju, det händer oss alla. Vi kan inte ha kontroll på allt, även om jag försöker väldigt väl.. Där startar oftast många hönor. Jag oroar mig för framtiden som jag inte kan kontrollera eller styra.
Många tankar flyger runt i skallen idag, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra!? Ibland får man höra saker man inte vill veta, eller man vet inte om man ska tro på det. Har hört de så mycket sista tiden att jag skulle kunna kräkas över alltihop. Jag vet att ingen gör det med mening, men jag är väldigt besviken.
Men åter tillbaka till dramaqueen. Jag gör inte alltid bara en höna av en fjäder, ibland gör jag en hel struts (eller en hel flock dylika). Om minsta sak går fel så förvandlas jag till en hysterika. Jag svär över väder och vind och över saker som inte fungerar som de sak. Beror åter igen på att jag vill ha kontroll över allting. Jag är en planerings- och organisationsfascist av stora mått. Detta har naturligtvis sina fördelar men det är dessvärre nästintill omöjligt att tänka på alla eventualiteter. Den mänskliga faktorn är dock den största boven i dramat. Folk beter sig sällan logiskt. De säger en sak, gör en annan. De ändrar sig, velar hit och dit, tar tillbaka sådant de lovat och vänder kappan efter vind. Ytterst opålitliga element. SLUTA MED DET! Om jag ska slippa gå en tidig död till mötes, kan vi väl enas om att det är jag som bestämmer? :-P Allt och allting. Vore så mycket enklare då. ;-)
Höna av en fjäder, snacka högt vitt och brett om en bagatell, bli hysterisk vid minsta lilla symtom. Jag har sedan lång tid tillbaka gjort väldigt många bagateller till problem av högre rang, jag har blivit sårad och tagit illa upp för saker som andra normalt sett inte skulle reagerat särskilt stort på. Jag har kämpat mycket de sista två åren.. Jag har blivit väldigt sårad av människor som kommit och gått. Dåliga erfarenheter får mig att ta till försvar direkt, men på köpet har jag blivit en dramaqueen..
Vad är det som händer? Varför är jag så osäker? Varför? Jo.. Det har satts upp murar omkring mig som jag sparkar på men någon har murat upp den ordentligt och jag får inte bort dessa begränsningar. Vissa dagar kryper väggarna till och med ännu närmre och då känns det som att jag inte får luft. Jag känner att den enda yta där jag kan andas är i min säng där jag får sova. Jag vet att många tror att jag själv sätter begränsningarna, men snälla kolla en gång till då! Se hur jag kämpar, se hur jag vill, se hur viljan finns men inte orken. Se hur jag varje dag kämpar för att den skall bli bättre, att framtiden skall se ljusare ut. SE! Öppna ögonen. Sure, jag är en dramaqueen, men det finns inget ord för den som blundar för min sits. Det finns egentligen faktiskt inget som sårar mer än när folk tycker att jag ge upp. Eller när folk väljer åt mig! När folk slutar fråga, det är då kämpar glöden sakta slocknar. De finns dem som tycker jag kämpar för mycket och istället försöker hjälpa mig att hålla mig på plats, att hålla mig tillbaka, och de är dessa jag blir frustrerad på, men ärligt, de är väl dem som verkligen bryr sig mig, för de har förstått. De har fattat min situation. Jag sätter inte begränsningarna, MIN SJUKDOM gör det åt mig.
Jag erkänner; jag är en dramaqueen.
Men vad erkänner du?
tisdag 4 mars 2014
Tillit, förtroende, att våga tro..
Förtroende. Smaka på ordet! För-troende, att våga tro. Jag vill tro, och vill lita på dig i förhand.
Varje gång jag sitter hos terapeuten så kommer det, de kommer på tal, min oförmåga att till 100% lita på människor omkring. Medan jag själv talar för att jag för lätt litar på folk, så ser verkligheten annorlunda ut. Jag har stora svårigheter att känna tillit till mina närmaste. Minsta sak kan få mig att tveka, och det är inte deras fel, det är mitt. För de kan visa mig tusen och tusen gånger om att de finns där, men någonstans långt där inne gnager det mig, jag tvekar, jag vågar inte chansa, det är bättre jag fixar det själv, det är bättre jag klarar mig själv, för mig själv borde jag ju kunna lita på? Eller?!
Det här är inte enkelt. Vi är människor med olika erfarenheter, och lika drivkrafter. Vi ser världen olika. Och det är de som är tjusningen med mänskligheten - att vi just är individer. Men då måste vi också lära oss att förhålla oss till spänningar och motsättningar. Vi måste ständigt erövra förtroendet och tilliten till varandra.
Trust, confidence, trovärdighet, tillit.. Vad betyder egentligen de? Tillit, vad är det för dig? För mig är det att lita på någon fullt ut. Tillit är en förutsättning för djup vänskap, bra relationer och bra ledarskap. Tillit till personer. Tillit till processer. Tillit till människor, ja.. Tillit till livet!
När du inte kan se, höra eller veta vad som är sant själv så behöver du tillit. Behöver du själv kolla ut genom rutan när någon säger att det snöar har du inte fullständig tillit till personens utsago, kanske är att dra de i grova drag, men det är ett litet tecken på det. Kanske baserat på att du inte litar, har till tilltro, tillit till den personen. När en person lovar att göra något kan du känna fullständigt lugn inför att det blir gjort? Men med en annan är du tveksam redan ifrån början? "Det tror jag på när jag ser det..." Ha tillit - att tro. Tro på andra, tro på vad dem säger och gör. Tro på deras avsikter och deras förmåga. Tillit är en känsla som påverkar dina egna tankar och ditt beteende. Vi har alla olika "mönster" för hur vi skapar tillit, och inte tillit, till andra människor.
Vad behöver den andra säga eller göra för att du ska känna tillit? Hur lång tid tar de? Fundera lite.. Fundera på en person som du har hög tillit till. Hur kommer det sig? Vad behövde hända? Hur lång tid tog de? Fundera sedan på en person som du har låg, eller lägre, tillit till. Ställ samma frågor till dig själv. Bli inte förvånad om du får olika svar. Två människor kan säga eller göra exakt samma sak, exempelvis någon du ogillar. Den ene accepterar du, den andra förkastar du. "Vad vad det jag sa.." "Inte nu igen.." Det hela handlar om tillit.
Hos mig, och säkerligen hos andra så hänger tilliten ihop med mod, rädsla och om du är introvert eller extrovert. Tillit kan du aldrig beordra, den måste du förtjäna. I ord, i handling. Tillit går åt båda hållen, tilliten finns hos var och en. Bara för att jag litar på dig, behöver inte du ha samma tillit till mig. Behöver nödvändigtvis inte vara så.
Att tro på något, eller något. En känsla. Dubbelriktad. Kräver viss mått av mod. Är olika för olika människor. Finns alltid, men graden av tillit, på en skala 1-10, den varierar.
Så, vad händer om du inte har tillit? Hur mår du? Hur känner du? Känslan av att vilja lita på någon, men inte kunna, den hård, och svår att bemästra. Någon kanske hade din tillit, men svek förtroendet? Kan du gå vidare? Går det att bygga upp förtroendet igen?
Utan ett visst förtroende till andra människor skulle du i viss mån kanske undvika socialt umgänge. Du tar alltså en risk och utgår ifrån att de flesta människor handlar utefter gemensamma moraliska riktlinjer, och därmed inte kommer att svika ditt förtroende.. Hur snart du känner förtroende för någon är framförallt beroende på hur mycket du kan känner att du kan lita på dig själv(!) och din självkännedom samt om du tidigare haft negativa erfarenheter. Där jag har en förmåga att alltid vara rädd för att bli lämnad görs påmind om och om igen med människor.
Småbarn har exempelvis obegränsat förtroende för andra människor, tills de också varit med om negativa erfarenheter. Denna inlärning präglar förtroendet för andra människor långt in i vår vuxna ålder. Om du som barn sällan upplevde tillit, eller att din tillit belönades, ditt förtroende ofta sveks kan det leda till att du i vuxen ålder har svårt för att lita på andra.
Okej, jag är sviken, men vad nu? Om mitt förtroende har svikits eller missbrukats är frågan hur man skall reagera.Det är framförallt viktigt vilken omfattning sveket har. Om det rör sig om ett barn som lovade att komma hem i tid, kan det vara lättare att förlåta än om det rör sig om en partner som krossat ditt hjärta. Fastän det ofta handlar om känslomässigt intensiva situationer så bör du inte stressa fram något beslut. Ofta begår vi misstag oavsiktligt, därför lönar det sig att ta reda på den andras egentliga avsikter. I bästa fall akn tillsammans forska efter anledningen bakom varför ditt förtroende sveks. Du har säkert hört det gamla talesättet "Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta". Att förlåta någon betyder inte automatiskt att ditt förtroende för den andra är återställt. Genom att förlåta kan du däremot befria dig själv från att bli nedtyngd av känslor som exempelvis hämnd, ilska och underliggande förolämpningar som slinker fram när du blir irriterad nästa gång. Det handlar om att ge dig själv tid. Ett svårt svek måste bearbetas. Ge dig själv den tid du behöver för att läka och gå vidare. Låt dig under inga omständigheter stressas av exempelvis en partner som vill bli förlåten. Det är bara du som avgör när du är redo för nästa steg, fas, och huruvida du överhuvudtaget är villig att återigen lita på henne eller honom.
Tillitsstegen.. Tillit - Förtroende - Trovärdighet - Tillförlitlighet.
"Tid kan vara en aspekt som behöver tillfogas. Om det är en gradvis kvalificering behöver man rimligen mer tid för att hyra tillit än att känna förtroende. En annan aspekt är att tillförlitlighet och trovärdighet rör egenskaper som tillskrivs källan/avsändaren", medan förtroende och tillit rör relationen mellan sändaren och mottagaren".
Jag säger alltid att jag är blåögd, att jag först litar på någon tills dess att denne sviker detta förtroende. Men det är lögn. Jag ljuger för mig själv. Jag är nog helt tvärtom tyvärr. Väljer nog att gå in med inställningen att bli sviken. Starka ord som jag fick höra ifrån terapeuten i torsdags är; "Du ger ingen chansen till att förtjäna din tillit, du ger ingen den värdigheten". Och det är hemskt, om det är så. Jag önskar verkligen att jag kunde känna 100% förtroende för dem som står mig nära. Men något bråkar med mig.. Det går nog inte. Inte ÄN!
Varje gång jag sitter hos terapeuten så kommer det, de kommer på tal, min oförmåga att till 100% lita på människor omkring. Medan jag själv talar för att jag för lätt litar på folk, så ser verkligheten annorlunda ut. Jag har stora svårigheter att känna tillit till mina närmaste. Minsta sak kan få mig att tveka, och det är inte deras fel, det är mitt. För de kan visa mig tusen och tusen gånger om att de finns där, men någonstans långt där inne gnager det mig, jag tvekar, jag vågar inte chansa, det är bättre jag fixar det själv, det är bättre jag klarar mig själv, för mig själv borde jag ju kunna lita på? Eller?!
Det här är inte enkelt. Vi är människor med olika erfarenheter, och lika drivkrafter. Vi ser världen olika. Och det är de som är tjusningen med mänskligheten - att vi just är individer. Men då måste vi också lära oss att förhålla oss till spänningar och motsättningar. Vi måste ständigt erövra förtroendet och tilliten till varandra.
Trust, confidence, trovärdighet, tillit.. Vad betyder egentligen de? Tillit, vad är det för dig? För mig är det att lita på någon fullt ut. Tillit är en förutsättning för djup vänskap, bra relationer och bra ledarskap. Tillit till personer. Tillit till processer. Tillit till människor, ja.. Tillit till livet!
När du inte kan se, höra eller veta vad som är sant själv så behöver du tillit. Behöver du själv kolla ut genom rutan när någon säger att det snöar har du inte fullständig tillit till personens utsago, kanske är att dra de i grova drag, men det är ett litet tecken på det. Kanske baserat på att du inte litar, har till tilltro, tillit till den personen. När en person lovar att göra något kan du känna fullständigt lugn inför att det blir gjort? Men med en annan är du tveksam redan ifrån början? "Det tror jag på när jag ser det..." Ha tillit - att tro. Tro på andra, tro på vad dem säger och gör. Tro på deras avsikter och deras förmåga. Tillit är en känsla som påverkar dina egna tankar och ditt beteende. Vi har alla olika "mönster" för hur vi skapar tillit, och inte tillit, till andra människor.
Vad behöver den andra säga eller göra för att du ska känna tillit? Hur lång tid tar de? Fundera lite.. Fundera på en person som du har hög tillit till. Hur kommer det sig? Vad behövde hända? Hur lång tid tog de? Fundera sedan på en person som du har låg, eller lägre, tillit till. Ställ samma frågor till dig själv. Bli inte förvånad om du får olika svar. Två människor kan säga eller göra exakt samma sak, exempelvis någon du ogillar. Den ene accepterar du, den andra förkastar du. "Vad vad det jag sa.." "Inte nu igen.." Det hela handlar om tillit.
Hos mig, och säkerligen hos andra så hänger tilliten ihop med mod, rädsla och om du är introvert eller extrovert. Tillit kan du aldrig beordra, den måste du förtjäna. I ord, i handling. Tillit går åt båda hållen, tilliten finns hos var och en. Bara för att jag litar på dig, behöver inte du ha samma tillit till mig. Behöver nödvändigtvis inte vara så.
Att tro på något, eller något. En känsla. Dubbelriktad. Kräver viss mått av mod. Är olika för olika människor. Finns alltid, men graden av tillit, på en skala 1-10, den varierar.
Så, vad händer om du inte har tillit? Hur mår du? Hur känner du? Känslan av att vilja lita på någon, men inte kunna, den hård, och svår att bemästra. Någon kanske hade din tillit, men svek förtroendet? Kan du gå vidare? Går det att bygga upp förtroendet igen?
Utan ett visst förtroende till andra människor skulle du i viss mån kanske undvika socialt umgänge. Du tar alltså en risk och utgår ifrån att de flesta människor handlar utefter gemensamma moraliska riktlinjer, och därmed inte kommer att svika ditt förtroende.. Hur snart du känner förtroende för någon är framförallt beroende på hur mycket du kan känner att du kan lita på dig själv(!) och din självkännedom samt om du tidigare haft negativa erfarenheter. Där jag har en förmåga att alltid vara rädd för att bli lämnad görs påmind om och om igen med människor.
Småbarn har exempelvis obegränsat förtroende för andra människor, tills de också varit med om negativa erfarenheter. Denna inlärning präglar förtroendet för andra människor långt in i vår vuxna ålder. Om du som barn sällan upplevde tillit, eller att din tillit belönades, ditt förtroende ofta sveks kan det leda till att du i vuxen ålder har svårt för att lita på andra.
Okej, jag är sviken, men vad nu? Om mitt förtroende har svikits eller missbrukats är frågan hur man skall reagera.Det är framförallt viktigt vilken omfattning sveket har. Om det rör sig om ett barn som lovade att komma hem i tid, kan det vara lättare att förlåta än om det rör sig om en partner som krossat ditt hjärta. Fastän det ofta handlar om känslomässigt intensiva situationer så bör du inte stressa fram något beslut. Ofta begår vi misstag oavsiktligt, därför lönar det sig att ta reda på den andras egentliga avsikter. I bästa fall akn tillsammans forska efter anledningen bakom varför ditt förtroende sveks. Du har säkert hört det gamla talesättet "Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta". Att förlåta någon betyder inte automatiskt att ditt förtroende för den andra är återställt. Genom att förlåta kan du däremot befria dig själv från att bli nedtyngd av känslor som exempelvis hämnd, ilska och underliggande förolämpningar som slinker fram när du blir irriterad nästa gång. Det handlar om att ge dig själv tid. Ett svårt svek måste bearbetas. Ge dig själv den tid du behöver för att läka och gå vidare. Låt dig under inga omständigheter stressas av exempelvis en partner som vill bli förlåten. Det är bara du som avgör när du är redo för nästa steg, fas, och huruvida du överhuvudtaget är villig att återigen lita på henne eller honom.
Tillitsstegen.. Tillit - Förtroende - Trovärdighet - Tillförlitlighet.
"Tid kan vara en aspekt som behöver tillfogas. Om det är en gradvis kvalificering behöver man rimligen mer tid för att hyra tillit än att känna förtroende. En annan aspekt är att tillförlitlighet och trovärdighet rör egenskaper som tillskrivs källan/avsändaren", medan förtroende och tillit rör relationen mellan sändaren och mottagaren".
Jag säger alltid att jag är blåögd, att jag först litar på någon tills dess att denne sviker detta förtroende. Men det är lögn. Jag ljuger för mig själv. Jag är nog helt tvärtom tyvärr. Väljer nog att gå in med inställningen att bli sviken. Starka ord som jag fick höra ifrån terapeuten i torsdags är; "Du ger ingen chansen till att förtjäna din tillit, du ger ingen den värdigheten". Och det är hemskt, om det är så. Jag önskar verkligen att jag kunde känna 100% förtroende för dem som står mig nära. Men något bråkar med mig.. Det går nog inte. Inte ÄN!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)