Warning ;-) (skämtåsido!)

För dem som vill läsa på svenska istället så ser översättningen ungefär ut enligt följande:

Varning!!!

Jag har "kronisk trötthets syndrom" och om jag hör en person säga:

- men du ser ju inte sjuk ut

- alla är blir trötta

- du håller på att bli äldre/gammal

- om du ändå skulle gå ut mer

- det kan inte vara så illa

- allt sitter i ditt huvud

- du är bara deprimerad. (lycklig person)

- det finns människor som har det sämre än du

- du behöver bara hålla ut

- du behöver bara en positiv attityd

- även det här kommer att passera

- om du skulle få mer motion

- eller erbjuda mig oombedda medicinska råd, om vad som helst

Så kommer jag inte vara ansvarig för mina handlingar...

Pacing? Aktivitetsdagbok?

Hjälp. Jag börjar att skriva men så blir jag trött på mig själv och raderar alltihop igen. Jag kämpar med tankar om isolering och upprepningen av förlorade förmåner i livet. Jag tog allt föregivet förr. Det var så självklart. Som att gå utanför dörren på egen hand, att ta en 40-50 minuters lång promenad i vårvädret med Basli Bus, att köra bil på egen hand utan större problem.. Men jag vill inte vara negativ så att skriva ett pessimistiskt inlägg om hur förtvivlad jag emellanåt är, det känns inte välkommet alls.

Försöker fokusera på det som faktiskt är bra. Se fram emot småsaker, skapa enkla mål och sakta men säkert koncentrera mig på den verklighet jag lever i och inte maniskt göra mig själv med ledsen om att tänka "om jag bara varit frisk så hade jag kunnat..." för ursch, fy och blä, vad den sortens tankar trycker ner mig och börjar gräva gropen djupare och djupare och längre ner ska jag inte. Jag ska upp, på vilket vis jag än nu menar, så ska jag uppåt.

Så läser lite om pacing, det tar dock tid med tanke på att jag får ofta läsa samma mening om och om igen för att jag inte kommer ihåg vad jag precis läste, men va tusan, när det väl fastnar så sitter de la kvar som tuggummi under skolbänkarna i högstadiet (skämtåsido!) På tal om skolbänkar, dags för lite skola i pacing, tror varenda människa skulle må bra att till viss del tillämpa lite pacing i livet. :-)

Pacing, eller pace som betyder takt eller hastighet. Pacing är en metod för att lära sig att hushålla med sin begränsade energi, så att man undviker att pendla mellan överansträngning och perioder av bakslag/försämring, den destruktiva så kallade "push-crash-cycle" som många ME/CFS-sjuka lätt hamnar i. Jag har en förmåga att hamna i denna cirkel, eller ja, jag är i den cirkeln eftersom jag inte accepterar fullt ut att jag inte klarar samma som innan. Jag är emot att lyssna på min kroppen, ser inte tecknen (eller så blundar jag..)

Att man skulle kunna bli frisk av pacing, eller ja, många tror att det är de pacing är.. Man blandar ofta ihop "gradvis utökning av sin aktivitetsnivå", men detta är en helt annan femma. Så nej, "graded exercise therapy", skall inte förväxlas med pacing. GET (förkortning av föregående) bygger på en teori om att ME/CFS-sjuka är fysiskt friska, men lider av någon slags "aktivitetsfobi", som kan botas om aktivitetsnivån gradvis utökas och den symptomökning detta utlöser skall ignoreras, vilket är HELT felaktigt. Anhängarna stödjer sig på att metoden har varit framgångsrik vid långvarig trötthet av oklara orsaker, men den har också visat sig kunna göra ME/CFS-sjuka direkt sämre. Denna teori kan vi ta mer om en annan dag..

Pacing däremot, det bygger på vetskapen om att ME/CFS är en kronisk, fysisk sjukdom som inte kan tränas, vilas eller tänkas bort. Målet med pacing är inte att utöka sin aktivitetsnivå utan att lära sig att hushålla med den begränsade energi man har för att skapa en maximalt utrymme i vardagen, eftersom sjukdomen kraftigt reducerat funktionsförmågan. Många, men inte alla säger att de upplever att deras tillstånd stabiliserats och därefter förbättrats sedan de börjat tillämpa pacing (och just av den anledning börjar detta med pacing locka och intressera mig mer och mer, såklart). Finns även dem som säger att när de blivit bättre, har vissa även kunnat utöka aktivitetsnivån försiktigt i små steg, vilket är ett väldigt positivt resultat, och jag skulle självfallet uppskattat det. Dock är det individuellt precis som sjukdomen i sig.

Men självklart tänker jag på en sak, som jag ofta gör när det gäller främmande saker, och min rädsla för att bli sämre.. Kan pacing göra mig sämre? Men grunden på pacing handlar om just det som jag har svårt för, att lyssna på kroppen och respektera dess signaler, och INTE gör mer än din kropp orkar. Jag har ju inte hittat gränserna än, jag kan inte min kropp tillräckligt för att veta när gränsen är nära, eller ens när den är nådd. Ibland lever jag på adrenalin som gör att jag inte upptäcker överansträngningen innan det är långt över försent. Pacing är en copingstrategi, alltså ingen "träningsmetod" för att tänja på mina gränser eller något sånt. En rätt utförd pacing ska inte kunna göra mig sämre enligt den information som jag hittat. Däremot har jag möjligheten, och chanserna ser goda ut för att mitt tillstånd skulle kunna åtminstone stabiliseras. Och det hade jag inte tackat nej till i dagsläget.

Så, hur kommer jag igång? Bra fråga.. Försökt hitta ett bra svar på den frågan och då är rekommendation att börja med att kartlägga min nuvarande aktivitetsnivå, grattis, den blir lätt. Alltså bör jag ta ett papper, skriva alla veckans dagar vågrätt i överkant, och rita in lodräta kolumner under respektive dag, där jag kan anteckna dagen, från morgon till kväll under en vecka. Jag skall också anteckna tid när jag började och när jag slutade, hur jag mår med exempelvis ett "S" som i symptom och använda en skala från 1 till 10.  Hmm. Hur ska jag komma ihåg att göra det när jag har allvarliga problem med att ens komma ihåg att anteckna hur jag jobbar? Men.. Jag borde prioritera. När jag fyllt i hela veckan så har jag en överblick över vad jag gjort, hur jag mådde och så kan jag dra slutsatser av det. Helt enkelt, hur såg veckan ut? Mådde jag sämre vissa bestämda tider varje dag? Borde jag ha vilat vid dessa tider istället? Hade jag en för hög aktivitetsnivå? (den frågan finns det redan ett svar på...) Eller höll jag på för länge med någon aktivitet? Utlöste en viss typ av aktivitet ett bakslag? Enligt texten står det av "Om dina symptom åkte berg-och-dalbana under veckan, eller du mådde pyton hela tiden, gjorde du troligtvis för mycket."

Det är typiskt för min diagnos ME/CFS att bakslag/försämring efter överansträngning kommer med fördröjning, med andra ord, jag kan få symptom direkt, eller så kan det dröja flera dagar. Så, texten vill markera att om jag exempelvis mådde sämre än vanligt hela torsdagen kanske det beror på att jag ansträngde mig för mycket på måndagen eller tisdagen. Så, vad man ska försöka komma fram till är att ta reda på vilka aktiviteter som jag klarar av, hur länge jag kan hålla på med dem utan att bli sämre, samtidigt kan jag analysera om jag blir sämre av att göra något vissa tider på dagen.. De rekommenderar även att man ska se över om man skall dela upp aktiviteterna i mindre delar med pauser emellan. Så efter en vecka med aktivitetsdagbok, som vi kan kalla den, så justerar man och börjar om från början, eller ja, börjar om på måndagen igen.

Frågan är om man verkligen skulle ge detta ett ärligt försök. Tåls att tänkas på. Men min aktivitet just nu skall gå över till att vila huvudet på en kudde här i soffan och kika på Ch och Johan när de spelar sitt nyinförskaffade NHL 2014. (suckar djupt)

Dramaqueen

Jag ska göra ett erkännande som tar emot. Något som jag kanske inte velat se, något som jag faktiskt vägrat att få tillsagt. Förnekat. Förkastat. Och oftast blivit väldigt arg över att någon säger. Jag är en dramaqueen..

Jag har en tendens till att göra en höna av en fjäder. Jag är väldigt duktig på att vara förvirrad, tappa minnet och glömma vad som verkligen var grejen ifrån början. Ibland har jag helt enkelt snurrat ihop allting och saker är verkligen upp och ner. Jag kan vara expert på att övertolka saker, eller tolka saker helt galet. Kan helt totalt gräva ner mig i någonting som början inte hade någon verklig betydelse. Kan glömma bort vad jag sa igår för att en kvart senare komma ihåg precis vad jag sa. Men ibland är jag raka motsatsen.

Det komiska är att jag hatar dramaqueens. Alltid gjort. Men troligen beror detta på att jag är precis likadan själv, så den jag egentligen är arg på, ja, det är mig själv för att jag gör en höna av en fjäder. Jag är alltså raka motsatsen till vad jag vill vara. Beror såklart helt på situationen. Men jag har alltid varit jobbig, anser jag själv. Såhär i efterhand är det lätt att vara klok.

Så länge jag inte kan bli sårad är jag enormt medgörlig och lätt, men så fort de bara finns en chans till att såra mig så backar jag. Ställer till en scen och verkligen stirrar upp mig. Gör nog mest så för att se vad som händer... Stannar dom kvar? Orkar dom verkligen med mig trots att jag är jobbig? Ja, allting bottnar i min otroligt dåliga självkänsla, och även i allt jag varit med om. Jag vet att jag är svår att förstå, och att det till och med kan tolkas som att jag ljuger. Vilket jag kan garantera att detta gör jag väldigt sällan, ljuger alltså. (Vi alla drar en vit-lögn då och då faktiskt..)

Förstår ibland inte hur mina närmaste orkar med mig och mitt otroliga ombytta humör. Som jag har skrikit, varit arg och sedan gråtit. Har svårt att stanna upp när det blir så, och att tänka klart känns omöjligt. För mig rasar hela världen.

Att gå i ovisshet är något av det värsta jag vet, och att inte ha kontroll. Och det händer ju, det händer oss alla. Vi kan inte ha kontroll på allt, även om jag försöker väldigt väl.. Där startar oftast många hönor. Jag oroar mig för framtiden som jag inte kan kontrollera eller styra.

Många tankar flyger runt i skallen idag, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra!?  Ibland får man höra saker man inte vill veta, eller man vet inte om man ska tro på det. Har hört de så mycket sista tiden att jag skulle kunna kräkas över alltihop. Jag vet att ingen gör det med mening, men jag är väldigt besviken.

Men åter tillbaka till dramaqueen. Jag gör inte alltid bara en höna av en fjäder, ibland gör jag en hel struts (eller en hel flock dylika). Om minsta sak går fel så förvandlas jag till en hysterika. Jag svär över väder och vind och över saker som inte fungerar som de sak. Beror åter igen på att jag vill ha kontroll över allting. Jag är en planerings- och organisationsfascist av stora mått. Detta har naturligtvis sina fördelar men det är dessvärre nästintill omöjligt att tänka på alla eventualiteter. Den mänskliga faktorn är dock den största boven i dramat. Folk beter sig sällan logiskt. De säger en sak, gör en annan. De ändrar sig, velar hit och dit, tar tillbaka sådant de lovat och vänder kappan efter vind. Ytterst opålitliga element. SLUTA MED DET! Om jag ska slippa gå en tidig död till mötes, kan vi väl enas om att det är jag som bestämmer? :-P Allt och allting. Vore så mycket enklare då. ;-)

Höna av en fjäder, snacka högt vitt och brett om en bagatell, bli hysterisk vid minsta lilla symtom. Jag har sedan lång tid tillbaka gjort väldigt många bagateller till problem av högre rang, jag har blivit sårad och tagit illa upp för saker som andra normalt sett inte skulle reagerat särskilt stort på. Jag har kämpat mycket de sista två åren.. Jag har blivit väldigt sårad av människor som kommit och gått. Dåliga erfarenheter får mig att ta till försvar direkt, men på köpet har jag blivit en dramaqueen..

Vad är det som händer? Varför är jag så osäker? Varför? Jo.. Det har satts upp murar omkring mig som jag sparkar på men någon har murat upp den ordentligt och jag får inte bort dessa begränsningar. Vissa dagar kryper väggarna till och med ännu närmre och då känns det som att jag inte får luft. Jag känner att den enda yta där jag kan andas är i min säng där jag får sova. Jag vet att många tror att jag själv sätter begränsningarna, men snälla kolla en gång till då! Se hur jag kämpar, se hur jag vill, se hur viljan finns men inte orken. Se hur jag varje dag kämpar för att den skall bli bättre, att framtiden skall se ljusare ut. SE! Öppna ögonen. Sure, jag är en dramaqueen, men det finns inget ord för den som blundar för min sits. Det finns egentligen faktiskt inget som sårar mer än när folk tycker att jag ge upp. Eller när folk väljer åt mig! När folk slutar fråga, det är då kämpar glöden sakta slocknar. De finns dem som tycker jag kämpar för mycket och istället försöker hjälpa mig att hålla mig på plats, att hålla mig tillbaka, och de är dessa jag blir frustrerad på, men ärligt, de är väl dem som verkligen bryr sig mig, för de har förstått. De har fattat min situation. Jag sätter inte begränsningarna, MIN SJUKDOM gör det åt mig.

Jag erkänner; jag är en dramaqueen.

Men vad erkänner du?

Tillit, förtroende, att våga tro..

Förtroende. Smaka på ordet! För-troende, att våga tro. Jag vill tro, och vill lita på dig i förhand.

Varje gång jag sitter hos terapeuten så kommer det, de kommer på tal, min oförmåga att till 100% lita på människor omkring. Medan jag själv talar för att jag för lätt litar på folk, så ser verkligheten annorlunda ut. Jag har stora svårigheter att känna tillit till mina närmaste. Minsta sak kan få mig att tveka, och det är inte deras fel, det är mitt. För de kan visa mig tusen och tusen gånger om att de finns där, men någonstans långt där inne gnager det mig, jag tvekar, jag vågar inte chansa, det är bättre jag fixar det själv, det är bättre jag klarar mig själv, för mig själv borde jag ju kunna lita på? Eller?!

Det här är inte enkelt. Vi är människor med olika erfarenheter, och lika drivkrafter. Vi ser världen olika. Och det är de som är tjusningen med mänskligheten - att vi just är individer. Men då måste vi också lära oss att förhålla oss till spänningar och motsättningar. Vi måste ständigt erövra förtroendet och tilliten till varandra.

Trust, confidence, trovärdighet, tillit.. Vad betyder egentligen de? Tillit, vad är det för dig? För mig är det att lita på någon fullt ut. Tillit är en förutsättning för djup vänskap, bra relationer och bra ledarskap. Tillit till personer. Tillit till processer. Tillit till människor, ja.. Tillit till livet!

När du inte kan se, höra eller veta vad som är sant själv så behöver du tillit. Behöver du själv kolla ut genom rutan när någon säger att det snöar har du inte fullständig tillit till personens utsago, kanske är att dra de i grova drag, men det är ett litet tecken på det. Kanske baserat på att du inte litar, har till tilltro, tillit till den personen. När en person lovar att göra något kan du känna fullständigt lugn inför att det blir gjort? Men med en annan är du tveksam redan ifrån början? "Det tror jag på när jag ser det..."  Ha tillit - att tro. Tro på andra, tro på vad dem säger och gör. Tro på deras avsikter och deras förmåga. Tillit är en känsla som påverkar dina egna tankar och ditt beteende. Vi har alla olika "mönster" för hur vi skapar tillit, och inte tillit, till andra människor.

Vad behöver den andra säga eller göra för att du ska känna tillit? Hur lång tid tar de? Fundera lite.. Fundera på en person som du har hög tillit till. Hur kommer det sig? Vad behövde hända? Hur lång tid tog de? Fundera sedan på en person som du har låg, eller lägre, tillit till. Ställ samma frågor till dig själv. Bli inte förvånad om du får olika svar. Två människor kan säga eller göra exakt samma sak, exempelvis någon du ogillar. Den ene accepterar du, den andra förkastar du. "Vad vad det jag sa.." "Inte nu igen.." Det hela handlar om tillit.

Hos mig, och säkerligen hos andra så hänger tilliten ihop med mod, rädsla och om du är introvert eller extrovert. Tillit kan du aldrig beordra, den måste du förtjäna. I ord, i handling. Tillit går åt båda hållen, tilliten finns hos var och en. Bara för att jag litar på dig, behöver inte du ha samma tillit till mig. Behöver nödvändigtvis inte vara så.

Att tro på något, eller något. En känsla. Dubbelriktad. Kräver viss mått av mod. Är olika för olika människor. Finns alltid, men graden av tillit, på en skala 1-10, den varierar.

Så, vad händer om du inte har tillit? Hur mår du? Hur känner du? Känslan av att vilja lita på någon, men inte kunna, den hård, och svår att bemästra. Någon kanske hade din tillit, men svek förtroendet? Kan du gå vidare? Går det att bygga upp förtroendet igen?

Utan ett visst förtroende till andra människor skulle du i viss mån kanske undvika socialt umgänge. Du tar alltså en risk och utgår ifrån att de flesta människor handlar utefter gemensamma moraliska riktlinjer, och därmed inte kommer att svika ditt förtroende.. Hur snart du känner förtroende för någon är framförallt beroende på hur mycket du kan känner att du kan lita på dig själv(!) och din självkännedom samt om du tidigare haft negativa erfarenheter. Där jag har en förmåga att alltid vara rädd för att bli lämnad görs påmind om och om igen med människor.

Småbarn har exempelvis obegränsat förtroende för andra människor, tills de också varit med om negativa erfarenheter. Denna inlärning präglar förtroendet för andra människor långt in i vår vuxna ålder. Om du som barn sällan upplevde tillit, eller att din tillit belönades, ditt förtroende ofta sveks kan det leda till att du i vuxen ålder har svårt för att lita på andra.

Okej, jag är sviken, men vad nu? Om mitt förtroende har svikits eller missbrukats är frågan hur man skall reagera.Det är framförallt viktigt vilken omfattning sveket har. Om det rör sig om ett barn som lovade att komma hem i tid, kan det vara lättare att förlåta än om det rör sig om en partner som krossat ditt hjärta. Fastän det ofta handlar om känslomässigt intensiva situationer så bör du inte stressa fram något beslut. Ofta begår vi misstag oavsiktligt, därför lönar det sig att ta reda på den andras egentliga avsikter. I bästa fall akn tillsammans forska efter anledningen bakom varför ditt förtroende sveks. Du har säkert hört det gamla talesättet "Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta". Att förlåta någon betyder inte automatiskt att ditt förtroende för den andra är återställt. Genom att förlåta kan du däremot befria dig själv från att bli nedtyngd av känslor som exempelvis hämnd, ilska och underliggande förolämpningar som slinker fram när du blir irriterad nästa gång. Det handlar om att ge dig själv tid. Ett svårt svek måste bearbetas. Ge dig själv den tid du behöver för att läka och gå vidare. Låt dig under inga omständigheter stressas av exempelvis en partner som vill bli förlåten. Det är bara du som avgör när du är redo för nästa steg, fas, och huruvida du överhuvudtaget är villig att återigen lita på henne eller honom.

Tillitsstegen.. Tillit - Förtroende - Trovärdighet - Tillförlitlighet.

"Tid kan vara en aspekt som behöver tillfogas. Om det är en gradvis kvalificering behöver man rimligen mer tid för att hyra tillit än att känna förtroende. En annan aspekt är att tillförlitlighet och trovärdighet rör egenskaper som tillskrivs källan/avsändaren", medan förtroende och tillit rör relationen mellan sändaren och mottagaren".

Jag säger alltid att jag är blåögd, att jag först litar på någon tills dess att denne sviker detta förtroende. Men det är lögn. Jag ljuger för mig själv. Jag är nog helt tvärtom tyvärr. Väljer nog att gå in med inställningen att bli sviken. Starka ord som jag fick höra ifrån terapeuten i torsdags är; "Du ger ingen chansen till att förtjäna din tillit, du ger ingen den värdigheten". Och det är hemskt, om det är så. Jag önskar verkligen att jag kunde känna 100% förtroende för dem som står mig nära. Men något bråkar med mig.. Det går nog inte. Inte ÄN!

8 stadier, egots utveckling.

En man vid namn Erik H Erikson ansåg att varje människa går via ett antal stadier i livet för att uppnå full utveckling. Enligt hans teori går människan igenom 8 stadier. I likhet med andra ego-psykologer betonar han egots utveckling och menar att ego kan studeras oberoende av "ld" och "superego".

Till skillnad från den klassiska "freudianismen", tillmäter Erikson de sociala och kulturella faktorerna större betydelse. I övrigt är Erikson en ordotox freudianist i den meningen att han inte förnekar att psyket består av "ld", "ego" och "superego", och inte heller har han några invändningar mot Freuds påstående att sexuell driftsenergi spelar stor roll som förklaringsfaktor i mänskligt beteende och utveckling.

Så, till teorin om människans identitetsutveckling. :-) Eriksons teori omfattar människans hela liv. Erikson menar att de olika stadierna sker i förutbestämd ordning som är gemensam för alla människor. Individen måste vara redo för nästa fas för att kunna ta sig genom den på ett önskvärt sätt, det vill säga möta de nya villkor som är förknippade med den. En sådan teori kallas för "epigenetisk".

Individen identitet utvecklas enligt Erikson genom ett samspel mellan biologiska, sociala och kulturella inflytelser. Utvecklingen är dock konfliktfylld och sker genom en serie kriser som individen måste ta sig genom. Konflikterna är nödvändiga för att individens mognad skall utvecklas normalt. Varje skede i utvecklingen kan mynna ut i en positiv attityd (om konflikten löser på ett lyckosamt sätt) eller i negativ attityd (om konfliktlösandet misslyckas). Ett lyckligt lösande av konflikten grundlägger också en central mänsklig dygd i individens karaktär.

Alltså, vi börjar med fas 1, den grundläggande tilliten kontra grundläggande misstro. Denna första fasen sammanfaller med den orala fasen hos "Freuds psykosexuella utveckling". Barnet är under den här fasen beroende av modern som källa till lustupplevelse. Enligt Erikson är det viktigt att modern under den här första fasen förmedlar barnet en känsla av pålitlighet och konsistens i tillvaron. Barnet lär sig inte bara att modern är en trygg och pålitlig del i tillvaron utan också att lita på sig själv och på den egna kroppens förmåga att handskas med kraven som kommer inifrån. På så sätt utvecklar det början till en inre identitet.

Beroende på erfarenheterna under den här perioden kan barnet antingen utveckla en grundläggande känsla av tillit till själva tillvaron eller en känsla av grundläggande misstro. Den karaktärsmoral som framväxer ur en framgångsrik konfliktlösning under denna första fas är hopp. Samhällsinstitutionen som Erikson kopplar till den här fasen är religion.

Nästa fas, alltså fas 2, är självständighet kontra blygsel och tvivel.  Under denna fasen börjar ett barn bli självständigt. Föräldrarna måste under den här perioden se till att barnet både får struktur och regler men även frihet att klara av saker och ting på egen hand. Blygsel och tvivel på den egna förmågan till självständighet under denna fas kan leda till allvarliga störningar i individens personlighet, som till exempel tvångsneurotiska tendenser till kontroll och upprepning av paranoida misstankar om att ständigt vara förmeål för kritisk bedömning. Ett lyckosamt lösande av konflikten under denna fas leder till en grundläggande självständighet och tilltro till den egna förmågan. Viljestyrka är den karaktärsmoral som föds därur, enligt Erikson. På samhällsplan har denna fas sin motsvarighet i "rättens och ordningens princip".

Till nästa fas, initiativ kontra skuldkänsla, vilket är den tredje fasen som sammanfaller med den oidipala krisen. Pojken har ett behov av att erövra och angripa, medan flickan kan exempelvis målmedvetet manipulera sin omgivning genom att göra sig tilldragande.

Under den här fasen ökar barnets förmåga till målinriktat beteende. Det är nu betydelsefullt att föräldrarna uppmuntrar och stödjer barnets nyvunna "initiativförmåga" och inte hämmar dess nyfikenhet och aptit på tillvaron. Lösningen av denna oidipala konflikten kan leda till nedvärdering av den egna personen. Barnet måste lära sig att acceptera att dess möjlighet att uppnå eftersträvansvärda mål är begränsande, med utan att initiativförmågan knäcks och skuld och resignation (undergivenhet) tar överhanden. Ett framgångsrikt utvecklande av initiativförmåga tillsammans med en tilltagande moralisk ansvarskänsla, grundlägger moralen för målmedvetenhet. På samhällsnivå knyter Erikson den här fasen till det ekonomiska systemet.

Fas 4; Arbetsflit kontra underlägsenhetskänslor.. Den här fasen motsvarar latensperioden i Freuds psykosexuella utvecklingsteori. Barnet kommer nu att bli föremål för en social formningsprocess som ska förbereda det för inträdet i arbetslivet. Nu skall samhällsnormerna och värderingarna läras in. Skolningen i att kunna samarbeta med andra är en viktig del i denna process. Barnet lär sig också att flit och prestationer uppmuntras och att dess förmåga i dessa avseenden avgör hur det värderas av omgivningen.

Risken är att barnet utvecklar en känsla av underlägsenhet och otillräcklighet. Oidipuskomplexets nederlag har lärt barnet att söka sig till andra människor utanför familjen. Arbetsgemenskapen och identifikation med andra människor och olika yrkesroller blir viktiga mål nu. Om underlägsenhetskänslor tar överhanden riskerar barnet att gå tillbaka till oidipuskomplexets relationer. Om arbetsfliten blir den dominerande attityden utvecklas moralen duglighet. På samhällsnivå motsvaras denna utvecklingsfas av arbetsfördelningen bland annat.

Femte fasen; Identitet kontra splittring i rollerna. Den snabba fysiska mognaden tillsammans med glappet mellan rollerna som barn och vuxen, leder till att identitets- och kontinuitetsproblem blir framträdande. Om den unge på ett lyckosamt sätt lyckats lösa konflikterna i de tidigare stadierna och utvecklat en grundläggande känsla av inre sammanhang och identitet, är förutsättningarna goda att klara av ungdomstidens motstridiga krav och osäkerhet om framtiden. :-) Den unge blir under den här fasen upptagen med att ta reda på vem han egentligen är, liksom av hur han blir uppfattad av andra i jämförelse med hur han uppfattar sig själv. Osäkerheten blir extra stor om det rör sig om sexuell inriktning. Hur barnet löser den oidipala konflikten är enligt Erikson avgörande i identitetsutvecklingen.

Den unge söker under den här perioden även sig till olika grupper med olika normer och värderingar. Oftast byter denna grupp flera gånger och omfamnar den nya gruppens ideal och värderingar med lika stor entusiasm varje gång. Osäkerhet kring mot vilka ideal och värderingar man bör orientera sig kan öka kraftigt om det omgivande samhället befinner sig i en tid av snabb omvandling. En lycklig utgång blir en fast upplevelse av inre sammanhang och kontinuitet. Misslyckas detta kan resultat bli rollsplittring och identitetskriser. Moralen som utvecklas är trohet. På en samhällelig nivå handlar det om att en ideologi som förstärker identitetskänslan och övertygar individen om rättvisa i den makt- och ansvarsfördelning som råder.

Då är vi inne på sjätte fasen; närhet kontra isolering. När identiteten hos individen blivit tillräcklig starkt befäst är individen mogen för att temporärt ge upp sin individualitet. Detta innebär att utveckla förmågan till intimitet, att komma nära andra personer i sexualitet och kärlek, i vänskap och samarbete mot gemensamma mål. Först när identiteten är stabilt formerad kan föreningen med en annan människa ske utan att rädslan för att "förlora sig själv" blir överväldigande. Motsatsen blir isolering och avståndstagande. Om närhets-isolerings-konflikten löses på ett bra sätt framträder kärleken. Detta stadium motsvaras på samhällelig nivå etiken.

Nästa fas, 7, är generalitetet kontra stagnation. Denna fas omfattar större delen av det vuxna livet. fokus för individens intressen flyttas nu från den egna personen till dem som kommer efter och gör framtiden till. Att åstadkomma goda villkor för den nya generationen, att lära och förmedla till denna det som är centralt och viktigt i livet, blir samhällets framsteg och kulturella utveckling till förmån för nya generationer står i främst rummet. I olyckliga fall kan individen inte uppnå den här mognaden och stagnerar istället och stannar kvar i intresset för den egna personen, i ständig strävan efter att tillfredsställa de egna behoven. Sådana individer lyckats inte utveckla berikande relationer och finner inte sin plats gemenskapen.  Moralen här är omsorg. Till denna fas knyts alla instruktioner som "befäster"och understödjer framväxten av nya generationen.

Till sista fasen, sen är vi klara, fas 8; Integritet kontra förtvivlan.. Hos den åldrande människan som utvecklat ansvar och sorg för andra människor, kan livets slutskede präglas av integritet. Integritet framväxer ur förmågan att blicka tillbaka, värdera och summera sitt liv och finns sitt livslopp meningsfullt. Om integritetskänslan saknas, lever den åldrande människan i förtvivlan och desperation.

Moralen som människan utvecklar i lyckade fall är vishet...

Avstämningsmöte

I onsdags var "domedagen", skämtåsido, det var dags för mitt första avstämningsmöte med Försäkringskassan, läkaren och mina chefer. Ursch va nervös jag var. Varenda muskel gjorde ont, ögonen ville knappt hålla sig upp. All energi rann ur mig som sand mellan fingrarna. Det fanns så mycket jag var rädd för, mycket för att man lyssnat på skräckhistorier, andra som helt enkelt fått be och böna i min sits men ändå slutat upp som ett rättegångsfall. Och rättegång är inget jag önskar.

Men det gick bra. Overkligt bra. Jag fick en sjukskrivning på 50% fram tills sista augusti. Fick förståelse ifrån både Försäkringskassan och chefer. Det är väl visserligen lite tack vare min personalchef som saker och ting verkligen gick åt rätt håll för hon "slog näven i bordet", muntligt talat, och allting blev så mycket lättare.

Så, ja, jag är lättad. Det är en "befrielse" att slippa springa till läkaren en gång i månaden för att få en ny sjukskrivning skickad till Försäkringskassan. Det underlättar allt, speciellt eftersom jag slipper att bli dålig minst en dag på grund av läkarbesöket.

I förrgår körde Christopher huvudet i toaletten, med de menar jag att han började kräkas. Så igår ligger han nerbäddad i soffan och sover. Jag fick själv ta bilen till jobbet, gjorde det mest akuta och begav mig sedan hem. Ville inte riskera att köra när jag va trött, och som det kändes vid 11 tiden när jag skulle åkt hem, så hade jag inte klarat de. Det hade varit svårt för Johan att hämta både mig och bilen. Men man vet aldrig, han kanske hade lyckats. Idag ligger han hemma för säkerhets skull, och jag lät bli att väcka honom och åkte tidigt till jobbet för att precis som igår lösa det viktigaste för att sedan lämna över styret till min kollega som stöttar upp min tjänst medan jag är sjukskriven. En del saker har jag inte hunnit med att lära honom fullt ut, därav har jag några måsten kvar. Stressmoment tyvärr.

Så jobba jobba jobba. :-)

Mötet med prästen..

God morgon! Redan tisdag.. "Syter" inför morgondagen. Avstämningsmöte med försäkringskassan, läkaren och min chef. Det känns nervöst och tungt.. Gäller att försöka hoppas på det bästa, eller kanske de värsta så blir man glad hur det än blir? Vet inte varför jag är så rädd för försäkringskassan...? Orsaken finns nog i alla hemska versioner man hört på senaste. Förmodligen.

Men på tal om något roligare. Igår träffade vi prästen som skall viga oss. Och URSCH va nervös jag var. Jag har en förmåga att använda hela lexikonet med svordomar när jag träffar "religiösa" personer, och då sitter präster högst upp på den listan. Igår var såklart inget undantag, men de som känner mig vet att jag hellre berättar än håller saker inom mig, det liksom bubblar ur mig. Så, självfallet, kunde jag inte låta bli att bubbla ur mig det här också, medan Christopher ville krypa ur skinnet och sjunka genom golvet så avfirade jag världens charmigaste leende och vet ni va? Jag fick ett minst lika stort leende tillbaka. "Ja, men det behöver du inte tänka på, svär hur mycket du vill.." (skratt)

Mannen som skall viga oss är störtskön. Han är jordnära, skämtsam, glad och enormt tillmötesgående. Inget var något problem. Verkligen allt hade en lösning på direkten. Sånt älskar ju jag. :-)

Så, de kan inte blivit bättre. Så tack kära prästen Lars för att du lugnade nerverna och visade oss en helt ny sida av nervositeten. Du är en pärla!