En kamp.

Varför kan inte allt bara vara enkelt istället? Varför skall allt vara så svårt? Sedan beskedet av diagnosen så har jag kämpat i ett. Först kämpat för att kunna jobba 100%, sen accepterat att de fick bli 75%.. Nu sitter jag här med en sjukskrivning på 50% och känner mig utmattad av att bara behöva acceptera läget. Men sen ska man kämpa, emot vården, emot försäkringskassan, emot alla som man faktiskt behöver hjälp av..

Jag är arg, jag är ledsen, nej, jag är mest besviken..

Igår eftermiddag fick jag ett samtal ifrån min handläggare på försäkringskassan, det tog bara ett halvår för mig att få en sådan. Grattis! Men bättre sent än aldrig. Tack och lov är det en trevlig kvinna, förstående och hjälpsam. Men det är jobbigt än då. Allt är så mycket krångligare än vad jag hade trott. Som sagt, man måste vara frisk för att orka vara sjuk.

Orolig.. Hur kommer det här sluta? Det är ju liksom ingen som vet det idag. Jag har fått reda på att de kan bli sämre än vad det är idag. Inte för att jag säger att det kommer bli det. Men jag måste nog ha det i bakhuvudet. Sorgligt. Det enda jag ville vara att få jobba, jobba och ta vara på tiden med sambo och hund. Idag ska jag vara glad om jag orkar en promenad med Basli i veckan. Jag skall vara glad om jag orkar vara vaken tills Christopher kommer hem efter träningen, och att jag orkar föra en konversation som hänger ihop. Detta blir allt svårare på kvällarna. Tankarna hoppar fram och tillbaka så jag har svårt att hålla mig till ett enda ämne. Koncentrationsförmågan är låg, orken lägre. Utmattningen börjar bli en vana. Smärtan går ofta över till avdomning. Speciellt i benen. Ryggen har sedan i helgen gjort att jag har svårt att gå, jag för mig framåt likt "Ringaren i Notre Dame". Haltar.. Biter ihop tänderna hårt, väldigt hårt för att inte skrika när jag ska resa mig upp ur soffan.

Idag ska jag ta en kamp med Försäkringskassan. Vet inte varför jag får upp en bild av två superhjältar, typ Stålmannen och Spindelmannen som slåss emot varandra just nu. Livlig fantasi mitt i tröttheten. Ja, jag är trött. Vill sova.. Men nej, jag måste kämpa vidare.

Gott folk..

Rasister, hycklare, hatare och pratare. Tyckare, gnatare, gycklare och snattare. Riktiga saker, finns viktiga ting. Grejer som händer så se dig omkring. Ge mig någonting för jag kippar för luften. Förvirring och kaos, nu skippar vi bluffen. Många är hungriga, många dom dör, hur kan man leva som somliga gör? Och dom går mitt itu med det, eller tar itu med de. Räta på ryggen och höj på ditt huvud. Polisen skjuter, det blev kravaller. Mediaskvaller och tårar faller. Dränkt i bruset eller sänkt i ruset. Hatet och pratet stannar längst i huset. Folk är så rädda och människor är så kalla. Är folk då beredda när känslorna svallar? 

Jag säger, om vi bättre umgås, bättre förstår. Ju bättre det går desto bättre vi mår. Om vi bättre gror och bättre tänker, bättre jag tror vi blir, bättre människor. Om vi bättre umgås, bättre förstår. Ju bättre det går, desto bättre vi mår. Om vi bättre gror och bättre tänker. Bättre jag tror vi blir, bättre människor.

Grattis Lucas, min Lucas.

Det finns en kille vid namn Lucas. Ett riktigt busfrö med mycket energi.
Alltid något på gång, men den här killen, han är aldrig aldrig elak.
Han är världens omtänksammaste storebror och värnar
om sin familj trots att den här killen bara är 5 år gammal idag.
Hans skratt känns i magen, hans vackra ögon är som två
brunnar som man vill hoppa ner i för att ta reda på vad som
finns där inne.

Jag kommer aldrig glömma när jag träffade Emma och Lucas första gången.
Den dagen fick jag in två personer i mitt liv som jag aldrig vill släppa.
Detta är tredje födelsedagen med Lucas som jag får ta del av.
Idag är han 5 år gammal, en stor kille.

Lucas, gudmor älskar dig djupt av hela sitt hjärta.
Vad du än behöver så finns jag här för dig.

Om jag inte har dig..

Vissa människor lever för lyckan, bara för berömmelse, för makten eller bara för att spela spelet. Vissa människor tror att de fysiska sakerna definierar vad som finns inom. Och visst, jag var är förut, och det livet är bara tråkigt, så fullt av ytlighet. Vissa människor vill ha allt, men jag vill inte ha någonting alls om jag inte har dig älskling.. Vissa människor vill ha diamantringar, vill bara ha allt, men allting betyder ingenting om jag inte har dig. 

Vissa människor söker efter en fontän som lovar en evig ungdom. Vissa människor behöver minst tre dussin rosor och det är det enda sättet att bevisa att du älskar dem. Ge mig världen på ett silverfat, och vad skulle det vara, eller betyda, om jag inte har någon att dela det med, ingen som verkligen bryr sig om mig. Vissa människor vill ha allt, men jag vill inte ha någonting alls om jag har inte har dig älskling. Om jag inte har dig här med mig, om du inte fanns vid min sida, skulle ingenting i den här vida världen betyder någonting alls. Om jag inte har dig älskling så skulle jag inte vilja ha någonting alls. 

Två kalas på en dag.

Jag gjorde som jag blivit tillsagd, helt enkelt så lät jag bli att tänka på morgondagen. När jag och Christopher hade lämnat av Basli i Fritsla och var på emot Kinna så bubblade det i magen. Det var alldeles för länge sen jag träffade syskonbarnen. Axel som nu blivit 4 år, stor kille, skulle ha kalas. Vi kom inte mycket mer än in i hallen där vi fastnade på golvet tillsammans med killen som var dagens mittpunkt. Han öppnade paketen, som jag har för mig var cirka 8 stycken. Någon stor, och massa små. Det är ju själva öppnandet som är skoj när man är i den åldern, att det ligger något där i är bara ett plus i kanten.

Anton hängde kring min hals som en igel och jag njöt i fulla drag när han kramade mig och kröp upp i mitt knä. En ny vaken Anton, myspys. Sen, när paketen väl var öppnade så drog tempot igång, och jäklar va energi som krävdes. Vissa stunder trodde jag att jag skulle stupa, men varenda minut var så värt det. 

I två timmar underhöll vi pojkarna så Henke fick chansen att pyssla inför kalaset. I slutet av detta två timmars pass ;-) med de båda busfröna så gav mina ben upp. Kraften rann ur.. Paniken sprang i hela kroppen. Kalaset hade ju inte ens börjat, och där satt jag i soffan med Anton i knät och funderade hur jag skulle kunna resa mig upp ens. Men energin hamnade på nödläge och jag lyckades delta i kalaset till viss mån. Något frånvarande vill jag väl påstå att jag var några stunder.

Kalas-kille nummer två bodde också i Kinna. Vår gudson Lucas fyller 5 år på tisdag. Så med ännu ett paket i handen knackade vi på dörren till familjen Klasson-Friberg. En lycklig Lucas sken som en sol och jag kände mig nöjd som orkat ändå hit. Emma och jag tog ett glas vin och slog oss ner i soffan, medan grabbarna spelade spelet som Lucas fick av oss i present. Efter en stund tröttnade dem på spelet och Lucas kom med en bok och kröp upp bredvid mig. Fröken Andréasson läste med stor inlevelse boken, som jag idag inte kommer ihåg vad den heter, minns dock något om nåt godismonster?!

Två kalas på en dag, resulterar i en sak. Söndagen blir en rejäl krasch. Benen skakar så fort jag försöker stå upp, att resa sig från soffan är rent hopplöst vissa gånger. Ryggen gör så ont att jag känner mig bedövad. Fick sällskap av Basli som vanligt när jag fick sitta med huvudet i toaletten. Strax efter att jag gjort min runda där, så kräktes min lilla bebis också, och av den lukten så hamnade jag med huvudet före i samma toalettstol igen. Ungefär som när någon gäspar, då gäspar snart alla andra. Min hund och jag kör en annan variant av den helt enkelt

Dock kan jag idag säga att det var värt det. Två, eller ja, fyra glada barn som fick mig att orka lite mer än jag kanske borde. Att jag måste lära mig att säga nej när barn vill bli burna kommer dock bli en pärs, det är ju sååå mysigt. :-( då vill man ju inte neka dem!

Så, idag gör jag minsta lilla. Christopher har bytt till vinterdäck ute hos pappa. Jag har tyvärr inte kunnat sova även om jag absolut ville det. Smärtan var för mycket. Men istället har jag och Basli Bus legat och kollat på Pippi Långstrump, serien som gick för fleeeera massa jätte många år sen.

Nu blir det soffläge så att sängen hinner svalkas ner igen tills det är dags att sova för natten. Avskyr att gå och lägga mig i en varm säng. Har dock funderingar på om vi skall köpa oss flera lakan och kunna byta ännu oftare med tanke på att mina nätter, eller ja, mornar alltid börjar i blöt pöl i sängen, i morse var värre än på länge, det rann svett ner för ryggen. Riktigt äckligt... suck. En biverkning på alla förbannade mediciner. 

Vi hörs imorgon! Natti natti

En ond cirkel..

Hopplösheten ligger som ett svart tungt täcke över mig idag. Negativa besked verkar ha blivit en trend det senaste och jag faller för vartenda en av dem. Först var det besöket på vårdcentralen förra fredagen som kastade runt mig och fick mig att inse att det här kommer bli en tuff match.. Läkarna på vårdcentralen har inte alls den förståelse eller längtan efter att hjälpa när de inte kan något om problemet. Och när det sen heller inte finns någon riktig lösning utan man måste pröva sig fram, då är det en lång kamp att genomgå.

Efter läkarbesöket den 1 november bestämde jag och Christopher oss för att ge specialisterna ett försök till. Det kändes som om de är de enda som kan hjälpa. Jag ringde och fick en återbudstid hos en av de andra läkarna på kliniken. Förhoppningen bubblade lite svagt inom mig. Kanske, bara kanske kunde ha ge mig ett knuff i rätt riktning och ge mig ett svar på vart jag skall börja. Samtalet med sköterskan avslutades med en förklaring om att de endast erbjuder cirka tre besök sen får man själv söka upp en läkare inom primärvården som man kan skapa en allians med.

Anna, pärlan, min ständiga styrka just nu, hon kastade runt sina möten och tog mig i handen och följde med mig. Vi satt sida vid sida i bilen och hoppades nog båda på något slags svar..

Besöket var en besvikelse på många sätt. En upprepning av sköterskans ord gjordes flera gånger. Kliniken har bara avtal att göra ett första besök och sedan cirka två återbesök för att svara på vissa frågor. Att denna läkare sedan slingrade sig, inte svarade direkt på någon fråga och la över ansvaret på sin kollega som jag tidigare träffat, det gjorde mig bara förbannad. Under timmen i Mölndal så föll energin, men även förhoppningarna krossades till spillror. Låter kanske drastiskt och väldigt "drama queen", men känslan är individens och dessvärre kan vi inte göra så mycket åt våra känslor..

Hela tisdagen fanns Anna vid min sida tills dess att Christopher kom hem och vi förde ett samtal kring dagens läkarbesök. Christopher skämdes, men helt utan anledning enligt mig, han var den puschande i detta beslut. Men inget jag tänker lägga på hans ansvar. Han ville få en andra åsikt och jag var helt med på detta. Men alla läkarbesök tar på energin, alla besök där man sitter i ett rum och måste förklara hur man mår, och att man måste ha hjälp, dessa tar energi som inte finns och jag faller in i en influensa, utmattnings och fallande situation som är fruktansvärt tråkigt och onödigt i detta enskilda fall åtminstone..

Visst, läkarbesöket gav något. Det visade tydligt för oss att vi måste leta själva, att vi inte kan få mer stöd ifrån dessa som kan något alls om diagnosen. Men nu gäller det att inte ge upp. Även om hoppet är väldigt långt borta just för denna tid. Alla har dåliga perioder, jag har en nu.

Nästa dåliga besked var ifrån försäkringskassan. Det visade sig att läkaren har gjort ett misstag när hon sjukskrev mig. Det fattas cirka två veckor. Ringde upp vårdcentralen och de la över ärendet på en annan läkare, som förhoppningsvis kan rätta till detta och problemet inte blir större än att det bara är att skriva dessa dagar också.

Sen, igår.. ursch! Jag grät, jag insåg att jag ibland är lite för spontan i huvudet och springer iväg lite lätt för fort vissa gånger. Den här gången tyckte jag att jag hade tänkt igenom allting, men jag missade en liten liten sak. Banken kan säga stopp i galoppen. Och det var precis vad som hände. Planerna på att komma bort ifrån trapporna, ge mig en möjlighet till att inte varar fången i mitt eget hem, ge mig rätten till att ut och gå med min egen hund utan att känna panik och ångest över frågan om jag kommer upp för de förbaskade trapporna igen. Helt enkelt, vad som sades var att vi måste sälja före de kan ens ge oss ett lånelöfte. Självklart, det är rätt logiskt i dagsläget. Marknaden för bostäder kanske är stor, men bankerna drar även fingrarna åt sig, och för oss tog de hela handen.. Att sälja före vi köper är inget alternativ i dagsläget, jag har tillräckligt med stress i mitt liv, jag har redan många kamper som jag måste vinna, och fixa en lägenhet inom cirka 2-3 månader känns som en otroligt stort stressmoment. Så nej tack. Vi får tänka om. Se över möjligheterna igen. Trapporna? Fan. Får la kämpa vidare. Ett år eller så. Sen får vi se. Vi får lägga manken till att göra ordning på lägenheten som den är idag. Slänga upp en ny fläkt, lägga golv i vardagsrummet, fixa köksbänken.. Det finns en del att göra, och det gör vi istället, vi försöker börja trivas igen. Trapporna får vara vår match varje dag, jag måste fixa det. Jag bara måste.

Känner ofta nu för tiden att jag är en börda. Att jag bara är i vägen. Att alla får kämpa åt mig och göra saker för mig. Jag hatar det så sjukt mycket. Är så arg inombords. Vem sa att jag skulle få den här skiten? Den personen skulle jag vilja ta ett rejält snack med. För det här är inte rättvist, nej, det är inte rättvist. Folk tittar på mig och säger; du bara ger upp, du har ju redan lagt dig ner..

Men NEJ! Jag kämpar varenda eviga dag. Jag vill inget hellre än jobba, heltid. Jag vill ha fritid. Jag vill ut och gå med min hund. Men hur i hela friden skall de fungera när jag vid minsta överansträngning får feber, känner mig som om jag fått en rejäl influensa eller bakfylla. När kroppen säger ifrån och jag måste backa. Jag har INTE gett upp. Tro vad du vill! Men vad du än gör, tro inte att jag är ute efter du skall tycka synd om mig, för det vill jag inte ha. Din omtanke, ja gärna. Men nej, sluta tro att jag vill att folk skall gå runt och tycka synd om mig. Det är inte det jag är ute efter. Jag vill bara leva ett vanligt liv. Vill bara få leva och inte vara fången i en ond cirkel.

Så kan du stötta mig? Orkar du stå kvar? Orkar du försöka förstå? Kan du acceptera min brister? Ja, kan du försöka respektera att ibland orkar jag inte. Jag säger inte nej för att jag vill, jag säger nej emot min egen önskan och vilja. Jag vill inte missa ditt kalas, eller din fest, eller fikan som vi planerat sen länge. Jag vill leva.

Christopher, han är min styrka, min pärla, min älskling och allt som jag drömt om och lite till. Han är verkligen helt otrolig som alla säger. Om folk såg precis allt han gör för mig så hade de svimmat. Han är fantastisk. Jag älskar dig av hela mitt hjärta min underbara fästman.

"Alla andra i rummet kan se det, alla andra, men inte du. Älskling, du lyser upp min värld som ingen annan. Det sätt du ser på mig får mig överväldigad, men när du ler och ser ner i marken, det är svårt beskriva.. Du vet inte om du vacker du är. Om du bara såg vad jag kan se! Önskar att du förstod varför jag är så desperat att ha dig kvar. När jag tittar på dig, jag kan knappt tro det, du är så vacker för mig. Du är allt man kan önska sig och lite till."

Plötsligt inbokat besök..

Det har varit ett par röriga dagar. Mycket har hänt och jag har absolut blivit en erfarenhet rikare. I söndags, igår, var vi och kollade på första huset i troligen en rad av många fler. Ett gulligt litet hus från 30-talet, som tyvärr innebär alldeles för mycket renovering och extra kostnader som vi inte var intresserade av.

Istället skall vi nu lägga ut vår lägenhet på preliminär försäljning. Sen har vi cirka ett halvår på oss att hitta någon annanstans att bo, på ett höft sådär. Kikade med ett halvt öga på Lyckebo Sjöstad som skall? håller på? att byggas ute i Sjömarken. För mig är Sjömarken alldeles för långt bort, men samtidigt vill vi ju inte bo i stan. Får samtala vidare om detta och invänta svar ifrån ansvarig mäklare. Annars har vi ju den andra Anna, med andra ord inte min Anna, eller ja, Anna K och Anna G kallar vi dem. Anna G har lovat att hjälpa oss att hitta något bra till rätt pris. Känns spännande, stort och oroligt. Allt på en gång! Men bort ifrån trapporna måste vi, punkt slut.

Jag har flera gånger försökt få tag i kliniken i Mölndal, men det har mestadels har det varit upptaget och jag har sedan inte haft tid till att fortsätta ringa. Men idag tog jag mig tiden till det igen och de gav resultat eller vad man nu ska kalla det. Helt plötsligt från ingenstans får jag frågan om jag kan ta återbudstiden som de fått in vid 10.00, tisdag. Imorgon alltså..!! Tack och lov så ställer Anna upp som aldrig förr och kastar saker och ting omkring sig för att åka med. Skämtåsido. Hon var snäll och ordna så hon kunde följa med som stöd, mun och tankeverksamhet. Ibland räcker inte orden till att förklara, då är det bra att ha med Anna som läser av mig och kan översätta mig till ord.

Helt enkelt, specialistkliniken imorgon för att försöka ordna upp lite saker. Behöver se över ett par frågor och få en sista spark ut bland primärvårdens läkare. Hittills har jag inte hittat någon som förstår, tar till sig eller ens vill veta vad sjukdomen handlar om och då blir man ganska ensam. Kämpa emot försäkringskassan, vården, försäkringsbolag, sig själv, diagnosen och den återkommande känslan av att få en spark i magen. Att vara sjuk är ett rent h*lvete.

Återkommer med lite kort information efter besöket imorgon. Troligen inte innan på onsdag med tanke på att skedarna inte är så många efter läkarbesöket. Energinivån har redan sjunkit under "normal för att vara Mimmi". Kan ha med gårdagens gråtattack att göra. Fick ett frispel och grät så jag skakade igår eftermiddag. Satt med ansiktet emot soffryggen och kippade efter luft. Paniken tog verkligen ett starkt grepp om mig. Attacken pågick omkring en timma. Ch kunde inte mer än plågsamt se på. Efter gråtattacken var kroppen helt slut och det lilla jag hade fått i mig de två senaste dagarna kom upp igen, så satt med huvudet i toaletten en bra stund och kroppen orkade knappt kräkas för att jag var så utmattad ända ner i lilltån. På något vis lyckades jag få i mig lite fisk och ris som Christopher snällt lagade till, men senare fick jag inte behålla detta heller. Basli satt vid min sida och pussade min kind och krånglade sig upp i knät på mig där jag satt på knä på det kalla badrumsgolvet.

En trött och förvirrad Mimmi kröp upp i soffan.. Utmattad, ledsen.. Tack och lov fick jag en hel nattsömn utan någon vaken tid innan klockan ringde. Är väl okej idag, men känner mig som ett spöke varje gång jag går förbi en spegel. Hade kunnat gå på Halloween-fest utan att behöva göra någonting mer än gå som mig själv. ;-)

Önskar jag kunde nå ut, förklara, få folk att förstå, det här är allvar, det är såhär, jag kan bara lära mig att leva med det. Detsamma gäller nära och kära. Jag är trött, jag är utmattad, jag har ont. Jag har bra och dåliga dagar precis som alla andra, bara att mina bra och dåliga dagar betyder något annat...