Ett steg på månen..

Måndag morgon, och mitt huvud är som en karusell. Känns som om jag tar mina första steg på månen. Går in i dörrposterna, måste sätta mig ner ofta och är helt genomblöt av svett. Mysigt, jo jag vet. Men tyvärr är det sanningen.

Läkaren rekommenderade en veckas sjukskrivning till. Jo, och kalla mig dum, men det går bara inte. Jag kan bara inte.. Måste till jobbet. Orkar inte ligga hemma mer, i min egna rörliga värld.

Får ta små steg hela dagen, försöka att arbeta i den takt det går. Passa mig för att anstränga mig, och absolut inte hoppa runt i korridoren. Skämtosido. Men får nog låta bli några utsvävningar idag.

På tal om något helt annat så fick jag besked att Baslis nya kläder ifrån Poshpooches kommer om cirka 10 dagar. Direkt ifrån USA. Ska bli skoj. Men dyrt blev det. Förhoppningsvis så växer inte lillkillen mer nu, då får han bannemej gå i för små kläder. Hans attiraljer är dyrare än vad mina är. Om man jämför med storleken och mängden tyg är det otroligt barnsliga priser. Overkliga. Men med tanke på hur mycket pill och detaljer kan man på sätt och vis ändå förstå.

Idag ska jag konstigt nog, efter att ha legat sjuk, lämna in en ledighetsansökan. På grund av vattenläckan i köket så kom aldrig Ch, jag och Basli ner till stugan i somras så vi tänkte ta oss en lång helg i oktober istället. Bara va, ut och gå massor och andas havsluften. Längtar!

Nej, dags att hoppa i kläder, dra upp Ch ur sängen och göra i ordning frukost. Ha en härlig dag!

Underbara fästman..

Bakslag.

Grattis! Trodde en dusch, lite smink och något annat förutom myskläder skulle få mig att piggna till..

Men icke så nicke.. Yrsel slog till med en rak höger. Illamåendet stod på kö. Jäkla skit! Blä.. Vill inte mer nu. Vill bara bli av med det här. Vill kunna göra något..

Myskläder på. Soffläge. Så blev det men de försöket.. :(

Komiskt!

Läkarna på vårdcentralen är tamejfan hopplösa. Äntligen fick jag ett svar. Och det var inte ifrån läkaren som undersökte mig utan min psykiatriker.

Att jag inte misstänkte det själv tidigare är en annan komisk grej.

Men välkommen tillbaka balansinflammation. Du var inte efterlängtad!!

Bläää!

Ursch.. Tycker verkligen inte om läkaren jag blev tilldelad på vårdcentralen igår. Saknar min "vanliga". Men ja, svaren är vaga, flummiga och helt enkelt har jag inget att gå på.

Det är något virus i kroppen som bråkar. Jag hängde inte med ett dugg när han babblade. Men tydligen så har de här troligen legat och väntat på att få slå ut.

Nu gör det de med råge..

Stackars Ch fick lämna en lipsill i sängen i morse. Inte för att jag minns något själv, men tårarna hade sprutat och jag var inte alls redo att låta honom lämna mig själv. Ynklig? Bara förnamnet..

Länge sen jag va såhär dålig.

Har nu fått behålla pannkakorna min mor så snällt kom hit och gjorde. Inte kräkts upp dessa. Kanske är en tidsfråga. Men hoppas måste man göra. Positiva tankar. Inget blir väl bättre om man klagar, men urk va liten och tanig jag känner mig.

Sjukskriven veckan ut. Igår var jag prompt emot det. Tänkte jobba på senast onsdag. Idag känner jag att den tanken kan jag glömma. Fredag möjligen!

Ursch.. :(

Sjuk..

Helt säker på att jag skulle hamna på sjukhuset idag. Ursch. Yrsel, illamående, helt skakig och förvirrad..

Hamnade efter många om och men på VCT där de tog massor, ja, massor av prover. Känner mig som en nåldyna. :/

Allt ifrån lever, njurar och bukspottskörteln. Risken är den att det är något dumt virus som spridit sig i kroppen. Helt utmattad..

Legat i soffan hela eftermiddagen. Knappt orkar lyfta ett finger. Ursch.. Hatar de här!!

Förflutet??!!

Åh.. Spyr över människor. Det tog mig lite tid att känna efter. Tyvärr insåg jag att jag visst brydde mig.
Herre Gud! Varför kan man bara inte låta varandra va ifred istället? Varför ska man stirra, peka och allmänt bete sig som om vi fortfarande är kvar i högstadiet. Framför allt tror ni inte att jag såg?! Sorry, men har ögon i nacken. Ser och hör allt, till min stora nackdel.
Varför jag bryr mig? Bra fråga! Kanske för att jag vill kunna åka till min gamla hemtrakter utan att bli utstuderad och behandlad som om jag inte hade rätten till att ha kul.
De roligaste var, att igår tog jag ett till steg i rätt riktning. Istället för att gå och sätta mig i ett hörn, dansade jag bara mer, tog mer plats och ärligt talat njöt.
Vart vill jag komma? Jo, varför i hela friden skall alla andra ifrån min grundskola få gå vidare men jag ska behandlas som samma par skor som något gått i tills de blir trasiga. Suck. Livet har aldrig varit rättvist och kommer la aldrig bli.
Men för varje gång, för varje tillfälle, så blir jag starkare. Så tack! En vacker dag kommer jag inte känna ett dugg där ni står och tror att jag inte ser er.
Tills vidare, tryck ner mig, varsågod, jag kommer att komma ut tusen gånger starkare på andra sidan. :)