Min bästa vän/vänner.

Vi är alla olika. Vissa är behov av en stor umgängeskrets medan andra hellre har få men väldigt nära vänner. Om jag ska va ärlig så vet jag inte vilken typ av dessa jag är. Med tanke på min osäkerhet och mina svårigheter att släppa folk in på livet, men framförallt av den anledning att jag sedan barnsben har varit utsatt för så kallad mobbing så sätter jag nog mig helst i situationen där de finns några få vänner som jag känner väl och som känner mig under mitt "tuffa" skal.

Det är en herrans massa år sen jag träffade min bästa vän Robin. Det var en rätt komisk situation som gjorde att vi fann varandra. Efter många lång mail fram och tillbaka, många konversationer på MSN (som var grymt populärt på den tiden!) så slutade de med att vi förblev vänner och det är omkring 10 år sen vi träffades nu och jag vet att Robin är den person som kommer följa med mig resten av livet. Han fanns där när allt var jobbigt. Han fanns där när jag tog studenten. Han stod vid min sida när många andra vände mig ryggen när jag flyttade till Stockholm. Han stod med öppna armar när jag kom tillbaka. Han har följt mig igenom med och motgång. Han gjorde så min stora dröm gick i uppfyllelse, med andra ord tog med mig till mitt älskade London. Jag kan fortsätta i evigheter. Robin har helt enkelt stått bredvid mig varje dag sen den dagen vi blev vänner. Och det är med stolthet jag kan kalla mig hans bästa vän.

År 2009 mötte jag Elina. Vi hade gått gymnasiet ihop men aldrig reflekterat direkt över varandra. Men en kväll i Februari. Precis till när jag flyttat till Borås så hamnade Elina hemma hos mig av den anledning att vi faktiskt nu bodde grannar. Sen dess gick de inte sära på oss. Vi hängde ihop jämt. Innerst inne har jag vetat att sen dag ett kommer hon alltid stå bakom mig och ta emot mig när jag faller.. Tiden har tyvärr inte räckt till den sista tiden. Men Elina är en person jag förhoppningsvis kommer ha vid min sida resten av livet. Vi har verkligen fått kämpa för vår vänskap. På många sätt är det mitt eget fel, då min hjärna har ställt till de för mig och jag har krånglat till de. Elina är inte den som ler och nickar när jag gjort fel, hon har stått bakom mig, stöttat mig men "satt mig på plats". Har inte blundat för de misstag jag gjort, men inte heller klankat ner på mig utan hjälpt mig på vägen mot ett bättre jag. Finns inga ord som kan beskriva min tacksamhet.

Sen finns det en person som dök in i mitt liv rätt "nyligen". Hon är min högra hand. Min själsfrände. En person som alltid vet vad jag tänker, känner och reagerar på saker och ting. Trots att vi inte känt varandra speciellt länge så känns de som om vi varit vänner hela livet. Vi båda har gått den hårda skolan i livet och det är nog en av anledningarna som gör att vi är Bill & Bull. Från ingenstans hamnade Emma och jag vid köksbordet hemma hos mig. Hon hade Lucas med sig och jag blev helt förälskad i denna lilla gosse. Jag minns knappt hur de gick till. Men helt plötsligt fanns Emma i mitt liv, och henne tänker jag aldrig släppa igen. Det finns få personer som förstår sig på mig så bra som hon gör. De är som om hon går in och klampar runt i mitt huvud ibland och hittar rätt nyckel varenda gång för att låsa upp det som krånglar till sig. Jag älskar denna tjej som om hon vore min egen syster. Med henne kan jag vara mitt galna, spralliga och energiska jag. Hon delar min energi och vi mår bra tillsammans.

Till sist, min allra närmaste och mest älskade vän. Min sambo, fästman och pojkvän! För att kunna leva ett liv ihop som ett par måste man enligt mig först och främst vara vänner. Ch låter mig vara den jag är, och gör mig till mitt bättre jag! Han stöttar mig när de är svårt, finns vid min sida och delar min glädje när allt går bra. Han tar hand om mig, lika mycket som jag tar hand om honom. Det är underbart att vara kär i sin allra allra bästa vän. <3

Pappers gitarr.

Det är mycket på gång just nu. Både på jobbet och hemma. Tiden verkar liksom inte vilja räcka till. Någon som kommit på hur man ökar dygnets timmar än? Ge mig en hint i så fall. :)

Så, vad har hänt?! Förutom att det knakade lite i fogarna här hemma så rullar jobbet på. Lite extra "stress" under semestertiden för min del. Mer ansvar än vanligt och framförallt ringer det väldigt mycket mer, och för en gångs skull har jag inte alla svar. Rätt kul med annorlunda arbetsuppgifter. Passar ju mig med utmaningar och inte samma rutiner om och om igen.

Förr förra helgen hamnade vi lite plötsligt hos Emma och Jonte i Kinna. Bilen var överfull med presenter när vi bar oss av. Lite kläder till barnen, blommor till Emma, sprit till Jonte som fyllde 25 år, och självklart leksaker.

Vi bjöds på grillat och vi hade med oss jordgubbar och grädde till efterrätt. En kväll att minnas av många anledningar. Men som alltid var jag lyckligare än lyckligast. Emma, min själsfrände och bästa vän får mig alltid på bättre humör och tankar och just då behövdes jag verkligen muntras upp.

Gitarr - Axelband - Förstärkare

Om några dagar har jag och Ch varit tillsammans i ett år.. tiden går fort! Allting har gått som ett lokomotiv framåt i full fart. Sambo och förlovade på ett år. Många kanske tittar snett. Men kärlek vid första, eller ja, vad vi ni ska kalla de. :P  Ibland ska man inte låta rädslan hindra en ifrån att bli lycklig. Och även om vi hoppades på en väg utan hinder så har vi hittills klarat alla motgångar med hjälp av varandra och drömmar om en framtid tillsammans.

Så, de var vad som hänt. Då går vi över till vad som ska hända istället.

Fredag blir en sväng till Emma och Jonte igen. Lite mys pys! Tanken var att vi skulle tagit de på lördag men en plötslig ändring i planeringen och vi hamnar istället i Varberg, mer exakt Espevik på lördag kväll. Den årliga kusinträffen går av stapeln och även om jag helst skulle krypa upp i myskläder och ett glas rött, inte gå ut på hela helgen och bara sova sova sova. Så är det ett av årets roligaste traditioner och är så gott som ett måste.

Livet är bra underligt. Men om man undviker allt det svåra i livet, missar man troligen också godbitarna.

Från oss till oss..

24 December 2011 förlovade vi oss. Häromdagen fick vi hem ett par andra ringar. En symbol för den kärlek som vi har. En ring med våra namn på. En ring med Mimmi, en ring med Christopher inristat.

Älskade Barn, samma företag som gjorde min svägerskas student halsband gjorde även våra ringar. Vi är lika sjukt nöjda. Rekommenderar företaget skarpt. Service på högsta nivå och kvalité likaså. Kalas bra!






A true love story never ends..

Lördagkväll, gräsänka!

Klockan är över elva. Sitter invirad i en filt. Enveten nog att inte dra igen balkongdörren för att jag dumt nog vägrar inse att de inte direkt är sommar värme ute.

Ch har spelning. Bröllop i Fotskäl. Lär bli väldigt sent. Så ska försöka somna själv ikväll. Händer inte speciellt ofta.. Men fröken "jag-trivs-bäst-själv" är inte speciellt kaxig i dessa stunder.

Robin och Johan har hållit mig sällskap ikväll. Hyrt film. Det har varit väldigt trevligt! :)

Men konstigt nog. Man är inte hel utan sin andra hälft. Även i tuffa tider!

Kärlek är kärlek. Även i svåra tider. Älskar man någon gör man de i vått och torrt. I bra och dåliga tider. Punkt slut.

100-bitars pussel.

Känner mig som ett 100-bitars pussel just nu. Några enstaka sitter fortfarande ihop. Tack och lov för att få gå till jobbet just nu. Något annat att tänka på. Något annat att lägga min energi på. Men tankarna ligger i bakhuvudet och bråkar med mig. Fullkomligt, helhjärtat HATAR det här.

De som känner mig väl, de vet, jag är inte den som slänger upp ordet hatar speciellt ofta. Men den här människan, ja, den där helt iq-befriade människan, får mig att känna hat. Respektlös, dum, och helt enkelt alldeles för korkad för att fatta att jag ser igenom personens skådespeleri.

Samtidigt förstår jag inte varför jag bryr mig. Jag vet ju vad jag har.. Men samtidigt. Hela min tillvaro har vänts upp och ner och då får jag hata.

Allt var "perfekt". Framtiden såg så underbart blommig, rosa och glittrig ut. Men va tusan hände? Benen har helt sparkats undan på mig.

Åsna. Anka. Judas! Dum. Korkad. Egoist. Lögnare. GUDARS SKYMNING! Skulle kunna skriva så många värre ord. Men ska försöka hålla mig på en hyfsat okej nivå. Var bara tvungen att få avreagera mig. Har ätit upp mig hela jäkla helgen innifrån och ut. Mår fysiskt illa. Tårarna är slut.

Tack och lov för bästa vännen Emma. Som alltid vet hur jag känner och tänker. Utan henne hade jag nog gjort en radikal förändring av mitt liv redan i fredags när detta kom upp till ytan. (Emma om du läser detta, så vet du att jag älskar dig och är grymt tacksam för att du lyssnat och tröstat!)

Så, då har jag fått ur mig lite av ilskan och kan koncentra mig på något viktigare än denna helt onödiga situation. Gud vad jag älskar mitt jobb.

En dag jag minns..

..och aldrig kommer att glömma!

Jag drömde i flera år om att få köra/åka min drömbil. Andra drömmer om dyra bilar för miljoner. Jag drömde om en BMW Z3. Av någon anledning var detta min drömm. Och än idag har jag två personer att tacka för att jag för att de gjorde min dröm till verklighet.

Jag tog studenten, juni 2007. En dag som många andra minns. Mitt starkaste minne är inte när jag sprang ut ur skolan. Nej, mitt minne var när jag stod på Salong Krusidull i Fritsla och hörde min vän/frisör Maria säga att jag skulle ut och åka.. i en BMW Z3. Att försöka dölja min totalta lycka gick inte. Jag ville flyga i luften, explodera, skrika tills jag inte hade någon röst kvar.

Det var en kund/vän till Maria som ägde denna helt underbara bil. Och av en ren händelse var han där då, en ren slump om man får säga så. Jag gissar på att det var ödet som ville mig väl.

Jag trodde jag skulle krypa ur skinnet när jag satte mig i passagerarsätet. Att släkt/vänner/familj väntade mig vid Folkets Hus fanns inte i mitt huvud. Jag var så upprymd av total lycka. Hade jag dött just då så hade jag dött lycklig. ;)

Anders, som ägaren av bilen hette, kom att förbli en vän. Han kunde ju inte ungå att se min glädje, så när han erbjöd mig att jag skulle höra av mig för att få provköra en dag visste jag inte vad jag skulle säga. Var helt säker på att han sa de av ren snällhet. (och/eller på grund av att jag var onykter just för tillfället så att jag inte kunde provköra just då..) Men veckorna gick, jag vågade aldrig höra av mig. Men en vacker dag hörde istället han av sig och frågade om jag inte ville köra.

KLART JAG VILLE!

Det var nog i Juli? Augusti? Minns inte helt hundra. Vet bara att jag en vacker dag 2007, solen sken faktiskt. Jag satt på förarplatsen och önskade att tiden kunde stå still.

The black pearl. En dag i juni 2007, en dag jag alltid kommer att minnas med glädje.

På grund av många olika anledningar. Men speciellt på grund av The Black Pearl och världens snällaste Anders som stod ut med en galet glad Mimmi.

Why do you have to be so hard to love - Bryan Adams

Was it someone that didn't treat you right
Left you reaching out for her in the middle of the night
Is there some heartache that you can't out run
That makes you so afraid to get close to anyone
You're so - easy to look at
You're so easy to hold
It's so easy to touch you - but so hard to let go
It's so easy to want you - that I can't get enough
Tell me why do you have to be
Why do you have to be so hard to love
Is it some hurt from long ago
That makes it so hard to let your feelings show
Is it the ghost of who you used to be
That makes you so afraid to bear your soul to me..