1 januari 2016 börjar jag om..

God morgon.. torsdag, strax innan jul. Många frågor vart jag tagit vägen. Man skulle kunna tro att mina ord och blogginlägg är saknade. Från och med 1 januari så kommer jag börja igen, börja om. Då jag nyligen fick bekräftat av en artikel i Allas faktiskt att skriva är en riktigt bra terapiform så bestämde jag mig för att vad folk än tycker och vad folk än har att säga så ska jag använda mina ord och fortsätta skriva i min blogg. Jag hoppas att folk lär sig att respektera mitt val av terapi och stödjer mitt beslut. :-)

vi ses nästa år!

God Jul & Gott nytt år önskar lilla familjen Backlund från Björkåsen i Skephult

(En av mina favoritmålningar från Ch's gudfar Jan Bergerlind!) 

Jag skall resa mig..

Skyarna gråter. Jag fångar tår-dropparna i mina handflator.
Det är alldeles tyst. Bara tystnad.
Som om det redan är över. Som om jag aldrig ens hade en chans.
Måste du göra så det känns som det inte finns något kvar av mig?

Du kan ta allt jag har. Du kan bryta ner mig helt.
Som om jag var gjord av glas, som om jag vore gjord av papper.
Så försök bryta ner mig.
Jag kommer att stiga ifrån marken, som en skyskrapa!

Jag vaknar och inser att jag måste ta mig ur ditt grepp.
Skulle det få dig att må bättre om jag låg här och blödde?
Jag är trasig men jag står på mina fötter. Fortfarande trasig.
Men du får mig aldrig, jag ger mig aldrig.

Gå. Trilla. Gå. Trilla.
Jag ser dig bara vagt nu.
Gå. Trilla. Gå. Trillar..
Det är en lång väg upp.
Jag simmar uppåt, jag ser solens strålar brytas emot vattenytan.

Du kan ta allt jag har. Du kan bryta ner mig helt.
Som om jag var gjord av glas, som om jag vore gjord av papper.
Så försök att bryta ner mig. Jag kommer att stiga ifrån marken,
som en skyskrapa emot molnen!

Skyarna gråter och jag kan känna dess tår-droppar emot min kind.
Jag andas in tystnaden och känner mina egna tårar blandas med himlens.
En vacker dag kommer jag resa mig och le emot världen igen.

Min sjukdom skall inte få äta upp mig helt.

Lite för mycket..

Vem är hon som möter min blick i spegeln? Vem är hon som gång på gång uppbringar mod och styrka som ingen visste att hon hade..? Jag frågar mig själv ofta varför jag aldrig bara ger upp. Men det alternativet finns inte. Vad som än kommer i min väg så ska jag klara av det. Men just nu är det lite för mycket på en gång. Det är alldeles för mycket som kräver min fulla närvaro och ork.

Rehab.. där kunskapen om ME inte är hög men de olika personerna försöker på sitt vis att hjälpa till. Om det verkligen hjälper? Det vet jag inte. Om jag är rädd? Ja, det är jag. En kontinuerlig överansträngning är det som medverkat till den botten där jag är idag. Så riskerna är stora, väldigt stora med det som sker dessa veckor.

En ansökan om aktivitetsersättning är inskickad. För den som inte är insatt så är det en "yngre" version av sjukersättning/sjukpension. Ett brev från Försäkringskassan där min utförsäkring kom svart på vitt. Den 4 januari är min dagar slut helt och hållet. Ett beslut måste fattas och det är precis som ovan är ett spel med tärningar. Telefonen ringde igår när vi satt och åt, jag missade tyvärr samtalet. "Knivhugget", vilket det kändes som i  magen när jag såg vem som ringt var outhärdligt smärtsamt. Pulsen gick från låg till hög på några sekunder. Min handläggare hade lämnat ett meddelande. När Ch va ute med Basli tog jag mod till mig och lyssnade av "röstbrevlådan". Mer utredningar krävs, snarast möjligt. Så mitt i allt med rehab skall jag nu lyckas med även detta i samma veva.

Det känns som om lycka, sorg och panik blandas i en enda stor kladdig smet just nu. Lyckan består utav att vi om en månad ska flytta. Sorgen består av insikten, eller egentligen insikterna som slår mig varje dag och till sist.. paniken? Ja, den kommer av att allt som sagt händer på en gång. Här läggs inget åt slumpen och inget portioneras ut. Jag vet inte vart energin ska komma ifrån men jag vet att jag har mitt stöd, Mina änglar bestående av bästa vännerna (av den absolut bästa sorten!!), min underbara make och familjemedlemmar som bär mig varje dag..

Så förlåt om jag är frånvarande socialt. Förlåt om jag inte orkar höra av mig. Just nu finns det bara inget utrymme för den typ av "aktivitet". Spenderar 98% av min tid i sängen där jag vilar, lyssnar på ljudbok alternativt försöker koncentrera mig på någon film. Men troligen skulle jag kunna sätta samma kapitel/film på repeat för ingenting går in. Koncentrationen funkar inte. Hjärnan är ur funktion och att vila är till och med en kraftansträngning just nu, aldrig varit bra på att enbart koppla av.. Som sagt, förlåt. Det blir en tid nu som jag måste spara precis varje sekund av ork, mod, styrka, koncentration och medveten närvaro. Sen kommer jag tillbaka igen när allting är "löst"..

Nu är det nog.

Från att ha en stor glädje med skrivandet till att helt tappat lusten (som ni kanske märkt..) Önskar jag rakt av kunde sätta ord på det men vissa omständigheter gör att jag tappar bort mig i röran på biblioteket (min hjärna med andra ord). Det är lite tråkigt, för att sätta fingrarna vid tangenterna har väl visst tagit sin skörd av min lilla nästan obefintliga energi, men mentalt har det hjälpt mig igenom många kriser av olika slag.

Jag kan tänka på en sak tusen gånger om men det är först när jag läser vad jag skriver som jag får ordning och reda på tankarna.

Det gör mig såklart väldigt upprörd när personer som läser mina inlägg missuppfattar och skriver om mina ord i sina egna hjärnor och de blev helt fel faktiskt. Jag har kanske ett sätt att skriva på som är lätt att missförstå? Kanske låter det på ett annat vis när någon annan kopplar ihop orden? Jag har ingen aning, men en sak är säker, alla dessa missförstånd har stulit min glädje i att skriva. Visst är det tråkigt med att komma dragande med "tråkig", rent av negativ information om min situation. Men min sjukdom är ingen dans på rosor, det är inga hopp och skutt på rosa fluffiga moln, så varför ska jag försköna det? Varför ska jag sitta och skriva om saker som inte gäller mig? Alltså om ett annat ämne.. Om man inte "klarar av" att läsa sanningen/verkligheten och ta det som de är, varför ska man fortsätta läsa? Det är ju knappast någon som tvingar dig? Eller?

Jag känner mig ledsen och nedstämd. Jag trodde min ilska och mitt hat emot sjukdomen hade nått sin gräns men jag var aldrig ens i närheten av så hatisk som jag kunnat bli vissa stunder den senaste tiden. Att ta itu med att det här? Alla dessa känslor och förändringar? Ja, det går inte på någon månad eller två direkt.. Det finns dem som levt med den här sjukdomen i 20 år och som fortfarande har stunder med rent hat och ilska. Är det fel? Är det konstigt? Nej verkligen inte!! Den här sjukdomen förändrar precis allt i livet.

Varenda gång jag blir misstrodd/ifrågasatt eller folk helt enkelt inte kan ta lite hänsyn till mig alls? Ja, då knäcks jag på mitten, varje gång. Jag har inte valt det här, och hade jag fått en chans att börja om? Ja, då hade jag kanske inte varit så satans envis, och KANSKE inte suttit där jag sitter idag. Men vem vet de?? Vem vet hur mitt liv ser ut som 5 år? Jag kanske kan jobba lite igen!! Vet vet om 6 år så kanske man kommit längre i forskningen och ger personer med ME en helt ny chans!?

Min dröm med skrivandet här på bloggen va att kanske hitta personer som var i samma sits som jag var 2012 när jag inte hade en aning om vad som var fel på mig.. Precis som Karin, som faktiskt fann mig här via bloggen, och som idag ligger mig varmt om hjärtat. Min dröm var att någon kanske skulle söka och trilla in här på min blogg. Min förhoppning var enkel och en ny dröm sådde sitt frö hos mig när sjukdomen åt upp min energi och några ansträngande aktivitet inte var att tänka på. Att sitta framför datorn och skriva kostar mig energi som man kan tycka att jag ska spara till annat, men om jag mår bra mentalt av att skriva, vem ska då ta det ifrån mig? Omedvetet eller medvetet, det spelar egentligen ingen roll.

Min plan var att omvandla bloggen till en hemsida där jag kunde ha kvar bloggen och skrivandet, men även fylla på med information i olika flikar, alla sådana där funktioner som hör en hemsida till. Fylla på om forskning, möjligen ha en insamling till forskningen av något slag. Men viljan har svalnat.. Projektet startades aldrig och nu har jag tröttnat på att tiga. När orken och viljan kommer tillbaka ska jag lyckas skapa min dröm och få det att fungera på något vis.

En blogg är en dagbok som andra kan läsa. Vem som helst, när som helst, hur som helst. Jag skriver inget jag inte kan stå för, inget jag absolut inte vill att någon ska veta om. Jag skriver för min egen skull men även för att andra ska veta vad mitt liv handlar om och innebär. Så visst, det här är en öppen dagbok som man väljer att läsa eller inte.

Tack till er som stöttar mig i mitt fortsatta skrivande och som saknar mina inlägg. Ni är guld värda för mig.

Fotografering hos AG3

För ett litet tag sen besökte jag Anders och hans studio i Kinna/Kinnasten. Precis som sist (vernissagen) blev jag tagen av själva lokalen. Hade mer än gärna bott där.. Det är verkligen vackert och möjligheterna för fotona bara växte och växte. Variationerna är oändliga! :-)

Först kände jag mig väldigt obekväm. Jag menar, jag brukar ju stå bakom kameran och inte framför. Dock var ju det just därför jag åkte dit. Jag ville ha kort där jag blev objektet. OCH VILKA KORT JAG FICK!

Anders var som alltid samma underbara person. Förstående och mer hänsynsfull emot mina gränser än vad jag själv var. Just den dagen ville jag vara frisk, trots konsekvenserna som uppstod efteråt..

Timmarna i studion bestod av skratt, allvar och på gränsen till tårar. Sessionen med min vän blev lite av ett psykologsamtal under tiden han knäppte bild efter bild. Svårt att förklara men jag mådde faktiskt riktigt riktigt bra av att stå i fokus.. av en annan anledning än min sjukdom.

Resultatet? Jag delar med mig av några foton. :-)

Tack Anders för en underbar "självförtroende-boost". 

Jag, eller ja, VI återkommer snart. 

Du kom till mig i en dröm..

Du kom och hälsade på mig i natt. I min dröm vaknade jag av att du satte dig på sängkanten och frågade om jag var vaken. Jag mumlade till svar.. Då knuffade du till mig! Jag öppnade ögon, skakade på huvudet, stängde ögonen hårt och öppnade dem igen. Du satt där, på riktigt. 

Vi pratade en stund. Du frågade mig varför jag inte besökt dig ännu och jag fann inte orden. För det finns ingen ursäkt bara en förklaring, jag är rädd för att se det som gör allt definitivt för mig. Men jag lovade dig att komma snart.

Du hjälpte mig alla gånger jag tvivlade på min styrka. Du stöttade mig alla gånger jag ville ge upp. Många gånger behövde vi inte ens prata med varandra utan minnet av gamla samtal gjorde att jag reste mig och fortsatte gå.

I natt satt du där vid min sida och när jag vaknade, på riktigt, vid 4 så grät jag stilla och tyst.

Du finns i mina tankar. När jag ser på korten du tagit så minns jag vad som sades just där och då. Alla skratten! Alla galna idéer vi hade. Ett exempel är ju att vi tänkte smutsa ner både mig och brudklänningen för att få läckra och unika kort.. Du ville göra en "trasch-the-dress"-fotografering och jag ställde mer än gärna upp. En vacker dag ska jag göra just de, för att hedra dig.

Jag kunde inte lura dig, inte på de vis som jag lurar mig själv och många andra.

Jag är stolt och glad över den tid jag fick dela med dig och din värld. Man säger att människor är unika, men du va så mycket mer än de. Jag hoppas att du sitter på ett stort fluffigt moln tillsammans med Bosse. Ni har ju varandra där uppe. Tack Mari för att du kom till mig i min dröm och påminde mig när jag behövde det som mest att jag besitter en styrka som jag själv inte förstår.

Empati..

"Det mest underbara sakerna i världen kan inte ses eller röras. Utan måste kännas i hjärtat!"

Sympati är att vara åskådare.. Empati är att ha på sig matchskorna!

Empati är kärlek, nej, förlåt, det är mer än kärlek. Empati är att känna för och med andra. Att kunna leva sig in i andras känslor av lycka, sorg, smärta eller obehag. Empati är att kunna krypa in i och under ytan på andra och förstå, eller åtminstone försöka förstå hur de känner sig. Empati är att engagera sig i andra... att känna ett behov av att hjälpa andra när de behöver en utsträckt hand.

Empati är något man föds med!

Empati är att ha ett medvetande om andras känslor och att förhålla sig till dem i enlighet med detta. Det vill säga att ta hänsyn och att göra avkall på sina egna behov om de står i strid med andras.

Det finns inga mediciner i världen som man kan ta för att skaffa empati.

Då empatin brister hos många har jag insett att den empatiska förmågan är olika stark hos olika personer. Det är inget jag klandrar dem för, men något som gör mig ledsen.

Telefonsvårigheter..

Jag hatar min telefon, oftast i alla fall. Dock är jag inte ensam om det, har jag nu fått reda på. Personer med fibromyalgi och ME säger att det är svårt att fokusera på ett telefonsamtal. Och varför är det så? Jag vet ju att det är så, men varför? Jo.. När du pratar i telefon så år man inte någon av de "icke-verbala" signalerna som man ser ansikte emot ansikte. Experter på kommunikation är överens om att när man tar bort alla dessa verbala signaler så får din hjärna det svårare och måste arbeta hårdare för att förstå vad som sägs Och när ens hjärna redan är dimmig och rörig så är det inte lätt att uppbåda den nivå av fokus som behövs.

Sen är tillvaron i sig full av distraktioner. Man hör mycket om "multitasking", som egentligen inte alls betyder att hjärnan gör flera saker på en gång utan att hjärnan hoppar mellan den ena uppgiften till den andra. En frisk person kan göra detta utan problem, men personer med diagnoser som mina har ofta svårt med just så kallad "multitasking". Och minsta lilla kan störa min koncentration och plötsligt förlorar jag en del av samtalet eller tappar bort mig vad det va jag höll på att säga.

Men sen är det ju också "språkproblemet" som är ganska vanligt när man har bland annat ME. Alltså förmågan att tappa ord, glömma bort ord, eller att ens minnas vad samtalet egentligen handlade om. Personligen vill jag ju oftast hålla samtalen korta på grund av huvudvärken som förvärras. Därav blir jag också stressad och de gör det hela ännu mer komplicerat. Om jag har problem med att hålla tankegången i ett samtal öga emot öga? Ja, åter igen, komplicerat.

Jag ogillar skarpt att tala med främlingar i telefon, så att ringa "viktiga" samtal som till vårdcentralen, bostadsrättsföreningen eller liknande? Nej tack. Främlingar vet inte, kan inte förstå, och jag orkar/vill inte förklara alternativt göra ett långt utlägg om min situation. Jag är rädd för att uppfattas som dum, förvirrad eller helt enkelt korkad. När jag pratar med någon jag känner kan jag skratta bort det, eller lätt förklara, eller så förstår personen direkt vad det handlar om.

Men sen tar ju all social interaktion min energi. Det är något man som frisk kanske inte inser men nu vet jag det, alldeles för väl. De dagar jag har riktigt dålig energi? Ja, då undviker jag telefonen i allra högsta grad.

I alla lägen har jag ju inte mitt headset i närheten, vilket hjälper mig att slippa undan den obekväma och smärtsamma vinkeln att hålla telefonen emot örat. Ibland är det ju jobbigt att ens lyfta armen ovanför midjehöjd och att hålla en telefon ända uppe vid örat? I flera minuter? Behöver jag ens kommentera..?

Så vad jag vill säga är att jag helt enkelt är mer bekväm med e-post, chatt eller sms. När jag får ett skriftligt meddelande så kan jag läsa detta flera gånger för att uppfatta det korrekt. Jag kan även spara de och ha möjligheten att läsa de senare för att påminnas om samtalet. Men framförallt; jag kan läsa vad jag själv skriver flera gånger innan jag klickar på skicka. Trots detta så blir det ofta fel i skriftlig form. :-P

Punch line: Svarar jag inte när du  ringer? Skicka ett sms eller mail istället. Just nu funderar jag på om Skype via datorn vore en bra idé? :-)

Att ha modet att våga..

Om någon hade sagt till för ungefär 5 år sen att jag idag skulle vara sambo och gift, att jag skulle vara trygg och lycklig i hjärtat? Ja, då hade jag förmodligen skrattat åt denna fåniga person. För jag hade bestämt mig för att jag skulle bli en karriärkvinna. Jag tröttnat på ett krossat hjärta eller mitt egna veliga sinne. 

Men du fanns där och väntade på mig och utanför den lokal vi sedan höll vår bröllopsfest i mötte jag din blick och du vann mitt hjärta för evigt.

Jag förstår fortfarande inte hur man kan älska en annan människa så mycket som jag älskar dig. 

Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle få uppleva den rena, äkta och sanna kärleken. Att jag skulle få känna mig nära en person på riktigt, att känna full tillit och trygghet. Men det hade nog alltid bara med mig själv att göra, för när jag började älska mig själv så fick jag kraften och modet att våga älska någon på riktigt. 

Du kom in och svepte med dig allt jag hade byggt upp, alla dessa murar, alla känslor jag för länge sen hade stoppat undan och grävt ner för att inte behöva känna. Du tog med mig ut ur kylan och gav mig din trygga varma famn att låta mig fångas in i. Hos dig kan jag vila.. hos dig fick jag frid för första gången i mitt liv. Jag har sedan första gången älskat att ligga med mig huvud emot din bröstkorg och höra ditt hjärta slå, det är som musik för mig, som den bassträng du drog på när jag såg dig på scenen.
Flykt skulle varit enklare att göra precis som många gånger förr.. Men jag valde den gången att stanna precis som du valde att stanna och föreviga vårt liv när jag bad dig att gå när sorgen fann oss.

Mitt sanna jag fick äntligen ta plats och rum, jag kan tillåta mig själv att bara vara. Du tillät mig att blomma som den vackraste blomma som länge legat som ett litet frö i marken och varit för rädd för att komma upp. Än idag växer jag vid din sida. 

Jag hade föreställt mig dig, jag hade drömt om dig men kunde aldrig ana att det kunde vara på riktigt, så fantastiskt. Att du skulle överträffa alla mina förväntningar. Det spelar ingen roll hur andra ser dig för jag vet att du med mig är varsam, ödmjuk, omtänksam och ger mig trygghet, du finns alltid där och stöttar mig vad som än kommer i vår väg och jag vet att tiden som gått bara är ett förspel på vad som komma ska.

Idag är vi varit tillsammans i fyra år. Jag älskar dig Christopher Backlund.

Påbörjat förklaringen av min dag..

"Bara för att jag gör vad jag måste göra betyder inte de att jag inte betalar ett pris för det. Bara för att smärtan det kostar mig inte lyser i neon för dig så betyder inte de att den inte finns. Bara för att jag lider i tysthet gör det den inte mindre. Vad det däremot betyder är att jag är en krigare eftersom jag aldrig slutar att slåss, och du är helt enkelt okunnig för att du dömer mig."

Jag ska va ärlig. Jag är för rädd för att för alltid vara inlåst här. Dessa 40 kvm vilka det va ifrån början.. och den krymper, lägenheten alltså. Speciellt de dagar då det är fint väder ute.

Det jag kan se som är positivt just nu är att jag verkar ha landat. Jag blir vare sig bättre eller sämre. Visst, jag har skov då jag blir sämre. Som dessa 10 dagar (på ett ungefär) som återkommer varje månad. Då blir många symptom väldigt mycket sämre. Sen tillbaka till min balansgång där jag försiktigt vandrar.

Frågan hur jag mår är svår. De flesta i min närhet vill ha ett helt ärligt svar utan mina förskönande försök att förminska mina besvär, vilket jag helst gör. Ibland känns det som om jag borde skaffa mig någon slags tabell där jag kan kryssa? färglägga? eller på något annat vis visa dagens skick. Så när frågan kommer kan jag ha en klar "uppsättning". Skämtåsido. Det hade aldrig funkat med tanke på att symptomen åker bergodalbana hela dagarna och sedan tillkommer eller försvinner vissa timme för timme. Krångligt? Ja, det är inte lätt att hänga med i svängarna trots att det är min egen kropp.

En dag i mitt liv? Kortfattat? Hmm. Att hantera sjukdomarna som drabbat mig är inte "bara" ett heltidsarbete  utan är en helt livsstil. Maten, aktiviteterna, umgänget.. Jag har gjort förändringar i varje aspekt, nästan. Några mindre och några större, i syfte att anpassa mig till mina symptom och minimera de saker som förvärrar dem. Det är inte lätt att ge en bra inblick av mina dagar och va det innebär att anpassa sitt liv efter ME/CFS, fibromyalgi tillsammans med alla dessa matintoleranser.

Att förklara en typisk dag? Känns nästan omöjligt då varje dag ser olika ut, men ändå inte. Det som skiljer är symptomen och dess styrka, alltså dagens skick när jag vaknar skriver agendan. Jag ställer sällan något alarm. Om jag får sova länge är jag bara glad. Oftast öppnar jag ögonen i ottan, kring 4-5 tiden. Men ibland får jag sova ända till 8-9, då är jag väldigt lycklig. När jag vaknar på morgonen gör jag en mental bedömning av kroppen. Benen är alltid svaga och skakiga första gången de når golvet. Kroppen är stel och öm. Mina händer är iskalla men samtidigt är lakanen klibbiga efter en natt där jag kallsvettats. Sätter mig låååångsamt upp för att inte bli yr, eller ja, mer yr.

Släpar med mig kuddarna från sängen till soffan. Drar ner filten som Christopher vikt ihop och hängt upp på soffkanten, vilket han gör varje kväll efter att jag gått och lagt mig. Bäddar in mig och Basli kommer springande, kryper in under filten, gosar ihop sig i mitt knäveck UNDER filten, såklart. ;-)

Det här är verkligen en stor livsstilsförändring som jag fått göra på grund av sjukdomarna. Från att aldrig vila och ta det lugnt känns de som om det är de enda jag gör. Innan hade jag alltid fullt upp, tusen bollar i luften samtidigt och klarade en hög stress nivå. Idag klarar jag inte minsta förändring i agendan utan att det blir kaos i huvudet. Från ett heltidsjobb är mitt arbete numera att lära mig att leva med den nya versionen av min energinivå och jobba för att sakta bli bättre (förhoppningsvis!)

Livet är satt på väntläge. 

Energitjuvar..?

Det är den värsta sortens tjuvar! Alla har vi väl råkat ut för dem någon gång? Man kan själva vara en energitjuv tillfälligt. Huvudsaken är att man inte bara tar, utan också ger.

Relationer i alla dess slag, vänskap, familj som kärlek, handlar om att ge och ta. Ibland har den andra personen i relationen mer energi och kan dela med sig. Ibland är man själv den som bidrar med energi. Men om en person hela tiden tar och inget ger? Ja, till slut töms man själv på energi. Din vän får en energikick och du blir trött och nedstämd. Man kan inte hjälpa någon som inte vill, du har ingen skuld i det, ingen alls.

Känner du dig alltid trött eller illa till mods när du träffat en viss person? Då kan denna person tyvärr vara en energitjuv som suger åt sig din uppmärksamhet utan att ge något tillbaka. När du blir medveten om vilka varningssignaler du ska se upp med kan du också lära dig att förhålla dig på ett annat sätt. Dock är det väldigt förvirrande.. Energitjuvens metoder är subtila och manipulerande. De är ofta charmiga på ytan, men innanför det trevliga skalet finns stora brister i inlevelseförmågan. Det som förenar alla energitjuvar är att de aldrig kan erkänna, ens för sig själva, att något någonsin är deras fel. De bara pyser ut sin inre frustration på andra och skapar konflikter, men vägrar ta ansvar för hur de beter sig.

Det fanns en tid då jag alltid, alltid ville peppa alla i min vardag, rädda mina vänner som såg allting negativt och kasta lite ljus på allt som omgav dem men som de helt enkelt inte såg. Jag peppade, ställde upp, kom med råd och stöttning, men fick jag något tillbaka för mitt engagemang?!

Åren gick och det spelade verkligen ingen roll vad man sa eller gjorde, personen lyckades ändå så en möjlig regnprognos trots att solen strålade den dagen. SUCK!

Till slut beslöt jag mig för att sluta kasta pärlor till svinen. Oavsett hur snäll och välmenande svinet är så orkar jag inte investera min dyrbara energi på folk som är kroniskt negativa eller som ständigt skapar drama omkring sig. Dessa personer behöver inte mig! De behöver en psykolog. Hur gärna jag än vill hjälpa så kan jag inte, men det kan däremot en psykolog. Någonstans rann det bara över.. det bara slog mig att nu får det vara nog, jag orkar inte längre.

När folk har problem? Ja, då lyssnar jag mer än gärna, kommer med tips eller råd. Men nu tänker jag sluta med att vara projektledare i andras liv. Ja, jag har fått nog. Personer som dränerar mig på energi? Nej tack. Livet är för kort och åter igen, min energi är så dyrbar. Vi har bara ett liv och vi kan inte fixa andras liv om dessa inte är villiga att göra något åt situationen själva.

Alltså, jag säger inte att man inte får vara negativ, för det är alla ibland, personligen är jag nog det ganska ofta. Men jag har blivit lite smått allergisk emot passiva personer, den typen som stirrar sig blinda, låter sig förbittras av problem utan att göra något åt de? Jag förstår helt enkelt inte.

Vad det än är som du vill med det här livet, du har bara ett, så är det BARA du som kan göra något åt saken. För att ge dig själv en chans; rensa ditt liv och ta bort allt onödigt som bara tar din energi. Man måste våga chansa för att vinna.

Hantera skitsnack?!

Skitsnack är verkligen en riktig humörsänkare! Trots det fortsätter folk att skvallra utan en tanke på konsekvenserna. Brustna hjärtan? Förlorade vänner? Jag önskar verkligen att det gick att få ett slut på detta ständiga skitsnack och ryktesspridning. Men det tycks som om det är en grundläggande behov att skvallra. Men vad få personer faktiskt inser är att skvaller vid köksbordet är en början till mobbing.

Många säger "jag pratar inte skit om andra.." Men jo, hur mycket du än försöker förneka det så gör du troligen det. Anledningen till ovanstående påstående är att man själv oftast inte är medveten om de, eller helt enkelt inte vill erkänna de. Man tycker att det man säger inte ligger under facket "skitsnack". Jag ogillar skarpt skitsnack, och undviker helst att delta i det, dock har jag insett att även jag ibland skvallrar eller tar del i det. Men oftast kan jag med rent samvete säga att de jag säger till min man eller vän är sådant som jag skulle stå för om jag skulle bli konfronterad.

En del personer verkar ha behov av att snacka ren skit för att klara vardagen. Dock är det så att i allra högst grad drabbas skitsnackarna själva av sitt eget skitsnack.

"Skitsnack skapas av avundsjuka, sprids av hatare och accepteras av idioter och handlar om oskyldiga!" (Ett uttryck jag trillade över häromdagen som jag tog till mig direkt..)

För det är ganska komiskt egentligen, det sägs ju att skitsnack grundas av avundsjuka. Precis som mammor i flera generationer sagt till sina barn när de blir retade i skolan, "bry dig inte om de, de är bara avundsjuka". Men ligger det egentligen någon sanning bakom de? Är det så att de som snackar skit har så pass tråkiga liv och därför lägger ner tid på att snacka skit om andra för att må bra själva? Jag vet inte. Min erfarenhet av skitsnack är att det startar när folk är osäkra av någon anledning. Man kan vara osäker på varandra? På sig själv? Eller på vad man ska säga..? Då är det helt enkelt lätt att man glider iväg och börjar snacka skit. Kanske för att man behöver känna sig "lite bättre"? För att man vill verka rolig? Eller för att man vet att personer man pratar med inte tycker om personen ifråga. Men man gör ju faktiskt det på någon annans bekostnad!?? Är det så att man känner sig lite större och starkare om man fokuserar på någon annans brister? Mår man bättre av de? I typ fem sekunder kanske..

Jag försöker i allra högsta grad undvika att snacka skit efter jag hatar att känna mig elak. Man blir inte större genom att göra andra mindre. Jag tror faktiskt att receptet för att sluta med skitsnacket är att hitta bättre saker att prata om. Logiskt? Ja..

Tänk ut 10 saker du kan säga istället för att prata om andra individer. Eller sitt hellre tyst än säg något elakt. Och försök komma ihåg hur vedervärdig man kan känna sig när man själv blir omtalad i negativ mening.

Visst, det är oundvikligt, man kan inte vara omtyckt av alla, och det finns alltid någon som baktalar en. Enklast är att själva sluta prata skit, för du kan ju faktiskt inte begära att någon ska behandla dig bra så länge du behandlar andra illa. Sen till det svåraste; försök att inte ta åt dig! Jag vet, det är lättare sagt än gjort, och rent ut sagt; skitsvårt! Men åter igen, kom ihåg det är omöjligt att vara älskad av alla och att du inte kan lägga din egen lycka i andras händer. Om du är beroende av andras gillande för att må bra? Ja, då kommer du aldrig kunna känna dig helt tillfreds. Sen om du vet vilka som snackar skit om dig? Och det går inte prata ut med dem? ja, då borde du försöka bli av med dessa personer. Alla behöver en vän, men ingen behöver någon som behandlar en illa.

Jag skrattade ganska gott häromdagen. Fick höra mer än ett påstående, men även ett rykte som gav mig ett brett flin på läpparna. Min tanke var direkt, varför ska jag ta åt mig av något jag vet inte är sant. Varför ska jag hänga läpp? Man borde kanske ta det som en komplimang. Eftersom de som snackar skit om dig lägger ner sin egen tid på att prata om dig, vilket egentligen då borde betyda att det är avundsjuka (om vi nu ska tro att mamma hade rätt när vi va små..) Hmm. Ja, det tåls att tänka på! Dock kanske man inte ska gå runt och sträcka på halsen som en svan bara för att man hör ett rykte om sig själv.. ;-)

Alltså, för att komma till kritan. Jag har skrattat rätt gott, delat detta med mina närmaste och försökt att se allt från den ljusa sidan. För när någon berättar för dig hur du är som person borde du  tacka för detta. I alla fall gör jag de, då jag i dagsläget har lite svårt att hitta min plats på jorden sen dess att jag blev sjukskriven helt. Bitch? Falsk? Bortskämd? Elak? Ja, vad det än är du får höra så ta det med ett leende. Den enda som vet exakt vem du är, är bara du. Vad någon annan säger ska du helt enkelt SKITA i!

Så deppa inte över skitsnack, ta det med ett leende! :-D

Ta dig själv på allvar..

Jag är den typen som samlar på mig mycket och gärna analyserar alla problem in och ut. Vänder och vrider på varenda sten. Spelar upp dem i huvudet gång på gång. Vilket är helt fel, såklart. Att tänka "sönder" ett problem är ingen lösning. Man kan inte överanalysera världen för då finner man inga svar utan oftast fler problem.

Det är så många tankar som maler runt i huvudet på mig hela tiden. Just nu är det värre än någonsin. Det blir bara svårare och svårare att blogga. För jag vet inte riktigt var jag skall börja. Vågar knappt öppna upp för att låta fingrarna vandra över tangentbordet.. Konsten att sluta överanalysera allting? Hur slutar man? Jag önskar att jag visste. Borde kanske tillfälligt döpa om bloggen till "An angel who is falling.." för det är så det känns just nu. Jag faller och vet inte var färden kommer att sluta.

Jag måste lära mig att värdesätta mig själv och den uns av energi jag har. Jag måste lära mig att lägga den energi jag har på rätt personer och unna mig själv att få må bra, psykiskt. Jag har rätt till att flyga och inte falla. Men vad gör man när det finns folk omkring en som tar mer energi än vad de ger? Hur bryter man upp från en relation som tidigare betytt så otroligt mycket? Jag vill inte se. Vill inte vara med på den resan. Jag blundar.. det känns lättast.

I torsdags satt jag bredvid Anna hos läkaren. Anna höll mig i handen och kramade den svagt. En liten gest för att visa att hon fanns där vilket var behövligt. Läkaren ringde i varningsklockan och det kändes som om hon ville skrika mig rakt i ansiktet; TA DIN HÄLSA PÅ ALLVAR! Men trots att hon faktiskt inte skrek på mig så förstod jag budskapet. Det hon meddelade mig? Ja, det vände upp och ner på allt. Visst, jag kan inte påstå att jag inte var beredd! Men ändå.. en spark i magen, en örfil per kind och en ren kall dusch. Hade inte Anna suttit där och hållit mig uppe så hade förmodligen lagt mig ner på golvet och börjat gråta.

Från och med nu ska jag fokusera på mig, mig och min "familj". Jag ska inte chansa på att "det kanske går". Jag ska inte skaffa mig en massa måsten, eller göra saker som jag egentligen inte orkar (eller vill..) Det räcker nu! Tragiskt nog har de tagit mig alldeles för lång tid att inse att den enda som kan förändra mitt liv är jag.

Skuldkänslor, genans och ja.. efterfrågan.

Förvarnar att inlägget kan vara lite rörigt, men huvudet funkar inte som det ska dock har jag behov av att sätta ord på tankarna som springer runt runt i skallen. Så, ta hänsyn. :-)

I bara Sverige är vi omkring 40 000 som troligen av ME, många tillsammans med fibromyalgi, precis som jag. Alla med ME lever dock inte med kronisk smärta, vilket jag faktiskt hittills trott. Men vi alla delar behovet av att bli förstådda. Vi vill inte ha medlidande utan förståelse. Inte sympati men däremot empati..

När vänner och familjemedlemmar förändras emot dig så kan och gör det livet med smärta ännu svårare. Även om man från början bemöts med vänlighet och omtanke kan detta förändras allt eftersom tiden går och man faktiskt inte blir bättre, vilka vissa kanske trott eller hoppats på. Som sjuk behöver man ofta förlita sig på andra, på ett helt nytt vis. Något som är väldigt svårt att erkänna, även för sig själv. Jag känner mig generad och otillräcklig. Sen denna fruktansvärda och ständiga oro för framtiden. (suck!) Det är naturligt och inte speciellt konstigt att man blir lite förbittrad på grund av det funktionshinder man nu lever med och den ständiga smärtan. Att stå "ensam" emot vården och bli nekad hjälp på grund av okunskap, är ju inget som förbättrar livskvaliteten. (Ibland känns det som om man står på knä och ber om nåd!)

Jag vet att jag har både vänner och familjemedlemmar, självklart främst min make att tacka för det eviga stöd jag får.. Jag förstår att se på och att stå bredvid, kan få vem som helst att känna sig otroligt hjälplös. Även en närstående kan drabbas av rädsla, besvikelse, sorg och förlust. För mig gör det ont, men jag förnekar absolut inte andra deras känslor.

Ibland känner jag mig obekväm och får skuldkänslor för att jag är sjuk och typ inte kan gå ut och gå, eller göra enkla ärenden, eller ja, helt enkelt inte kan dela olika aspekter av nära och käras liv. ÄVEN om de mycket väl vet att jag gärna hade varit delaktig.

Så trots min egen kamp glömmer jag aldrig att andra har sin egna utmaningar, sina egna strider de möter, men även tänker jag på andras reaktioner och känslor kring att de faktiskt kan gör saker som inte jag klarar av längre. Men medan vissa relationer fördjupas genom att tillsammans möta utmaningarna som uppstår kring min kroniska sjukdom, kan jag ibland behöva acceptera att låta andra "gå". Att släppa taget är en del av livet.. men för mig har den lärdomen fått ett helt nytt djup.

Det går inte att vara sjuk "framgångsrikt"! Utan jag måste lära mig att älska mig själv som jag är nu, acceptera mina begränsningar, och sluta tänka att allt måste vara så himla perfekt. Desto mer jag lär mig leva i nuet och inte dåtid så är jag benägen att faktiskt lyckas leva ett lyckligt liv trots sjukdom. Vilket är lätt att säga och låta klok desto svårare att leva efter.

Ibland får jag känslan av att livet som sjuk leder emot en mörk och ensam plats.. Dock vet jag att detta är ett helt felaktigt sätt att se på det. Och försöker jag påminna mig själv om att jag mitt bästa, att jag gör det med oerhört svåra omständigheter, och att jag helt ärligt måste vara snällare emot mig själv. :-)

Hoppas jag lyckades göra mig någorlunda förstådd trots röran.. 

Överskrida begränsningar..

Det är inte alltid så lätt att veta hur man ska agera kring mig, och det förstår jag såklart. Vet knappt själv det. Ett faktum jag fått lära mig är att man förlorar vänner man tidigare delade så mycket med. De är dock inte en persons misstag eller fel att en vänskap rinner ut i sanden.. 

Ibland vet inte vare sig vänner eller familj hur de ska hantera situationen. Att bli missförstådd av nära och kära blir ibland vardagsmat. Att förlora en vänskap gör naturligtvis väldigt ont, människan är ju en social varelse. (Oftast!) Min känsla av vem jag är, och min plats på jorden är för evigt påverkad och omdefinierad. Så ja, en kronisk sjukdom ändrar oundvikligen på livet, men även relationer.

Det finns såklart många infallsvinklar på situationen, men det gör det väl alltid. Dock finns det som sagt vissa saker som gör det omständligt att umgås och vara social. Sensorisk överbelastning och hjärndimma är något som bland annat ständigt bråkar med en. Sensorisk överbelastning betyder typ att sinnena får för mycket information, som att man blir känslig för exempelvis ljus, ljud, doft men även temperatur. Hjärndimma? Ja, det är ungefär som det låter. 

Saken är den också att ju fler personer i rummet, desto större stimulans på nervsystemet och helt oavkortat så förvärras mina symptom. Medan jag försöker lyssna, engagera mig, tänk ut ett svar, och så lite ytterligare buller, folk som pratar och särskilt musiken i bakgrunden är smärtsamt både psykiskt och fysiskt. Önskan att ha och behålla närhet i vänskap och familj görs tyvärr desto svårare på grund av att symptomen helt enkelt förvärras.

Sen kommer man till de att man behandlas olikt andra. För ibland när någon har svårt att förstå så behandlar denna mig annorlunda. Även de personer som fullt stödjer mig kan ha förändrat sitt sätt att förhålla sig till mig. Jag vill bli behandlad som en person, som den vuxna kvinna jag är och inte som "hon den där sjuka". Trots att jag flera gånger försökt förklara detta så händer det ofta att jag blir bemött som en skugga av mitt forna jag. Den oförutsägbarhet om hur jag kommer behandlas av andra är mycket stressande. Oron att inte få förståelse kommer krypande varje dag man skall träffa andra människor, samtidigt som man som sagt inte vill bli behandlad annorlunda. Rörigt? Ja. Men på något vis lyckas jag oftast att inte ta folks beteende personligt och ser till att komma ihåg att det här med att jag blivit sjuk inte bara är svårt för mig.

Jag påminner mig själv ofta om att, trots denna förbaskade sjukdom, så vet jag i mitt hjärta att jag är helt och fullständigt en människa, som vem som helst, och trots min mycket minskade aktivitet, och min försämrade funktionsförmåga så är jag ändå bra nog. Någonstans inom mig bor fortfarande Mimmi, och även om jag ofta har problem med att hitta en roll i mitt "nya liv" så handlar det om att hitta en balans mellan gamla och nya Mimmi. 

Om jag talar om min hälsa så kan ibland folk vara ganska fördömande. Men att hålla tyst om mitt hälsotillstånd eller svårighetsgraden av min funktionsnedsättning, eller kanske till och med agera "frisk", ja, då riskerar jag ju istället att leda folk rakt emot ett missförstånd om vad jag kan och inte kan göra. Dessutom genom att hålla tyst riskerar jag att gå miste om möjligheten att få välbehövligt stöd; emotionellt och praktiskt, även om jag ofta förnekar att jag har ett stort behov av det. Det handlar åter igen om balans, en känslig balansgång mellan att dela för lite eller för mycket, någonstans måste jag lyckas dela med tillräckligt så att folk i min närhet skall förstå.

Lördagen den 30 maj var jag på bröllop. Min storasyster skulle efter 10 år tillsammans med sin sambo äntligen gifta sig. Och detta är anledningen till att jag trillade in på ämnet relationer idag. Missförstå mig nu rätt!! Jag är som alltid INTE ute efter medlidande eller "åh det är så synd om mig", utan vad jag under den senaste veckan funderat på är det här med att överskrida begränsningarna. Min diagnos är ju en väldigt osynlig sjukdom, och mina symptom växlar från timme till timme, från dag till dag, och detta leder ju till en lika varierande grad av begränsningar. 

Jag har i efterhand fått "beröm" för att jag orkade vara med så länge som jag var under lördagens aktivitet, men samtidigt var det ingen som såg konsekvenserna av min beslutsamhet att klara så länge som möjligt. Och de som såg mig under festligheterna kunde inte ana vad som pågick inuti min kropp. Eftersom att andra inte kan se min smärta! Till och med de som står mig närmast har ibland svårt att fatta att någon som ser så frisk ut kan ha så många svåra symptom och begränsningar. Vissa blundar för att de och vill helt enkelt inte vill se, andra blundar för att de inte klarar av att se på. 

Jag kan missförstås, eller förväntas, att överstiga mina gränser, även om folk som står mig nära. Men jag vet ju såklart att dessa personer aldrig är ute efter att skada mig på något vis. När jag överskrider mina begränsningar så är det framförallt fysiskt jag tar stryk, men känslomässigt så rasar jag inombords. Det är fruktansvärt att ta konsekvenserna av något som anses vara fullt möjligt för någon i "min ålder" och så vidare. Jobbigast är det att ta konsekvenserna av något som man faktiskt mådde bra i hjärtat av. 

Den som är tuffast och elakast emot mig? Ja, gissa tre gånger! Precis, det är jag. Det är jag som känner när kroppen säger nej, men ändå väljer att fortsätta när jag borde stannat. Vilket jag såklart får betala dyrt för senare i form av skov, och detta sker i de dolda.

I'm back from zombieland.

Skakig och svag. Fumlig och yr. Den senaste veckan har varit en av de värre. Först i fredags stod jag på benen igen utan att dessa gav vika sen lördagens bröllop i Espevik. Ingenting ville fungera, allting bara krånglade och jag ville seriöst kasta in handduken. Jag sov och sov, och sen sov jag lite till. När vi kom hem i lördagsnatt så somnade jag ganska fort, trots att jag sovit hela vägen hem och sen dess känns det inte som om jag vaknat alls. Sleeping beauty? Njae.. mer zombie tror jag.

Tillfällen som dessa gör att jag känner mig så otroligt frustrerad på kroppen och sjukdomen. När jag ska försöka förklara hur jag mår, eller hur jag känner, så försvinner orden. Det känns ungefär som någon stulit mitt ordförråd och jag kan inte på något vis beskriva en enda känsla.. Tyvärr är det länge sen jag skrev något här i bloggen också. Men orden kommer ut fel och jag har helt enkelt inte funnit engagemang nog att sätta fart på fingrarna.

Men vad har hänt den senaste tiden? :-)

Jo, jag va i Ulricehamn igen, för att få provsvaren som varit i Tyskland och vänt. Tyvärr blev det en kaos i huvudet när man satt och fick reda på det ena efter det andra. Allt ifrån att jag har intolerans emot även ägg. Men varför inte ett enormt överskott på D-vitamin, vilket jag blivit rekommenderad att äta? Underskott av bland annat folsyra och kalium. En fråga kring ekonomi uppstod då det är tillskott och annat som behövs för att förhoppningsvis få ordning på värdena. Minst 1500 kronor i månaden kommer kostnaden bli exklusive mina vanliga mediciner. Grattis! Pengar växer ju på träd när man är heltidssjukskriven, eller hur? ;-) eller inte.

Vi har köpt oss en SodaStreamer. Ett besök på Skene Järn där jag bittert fick erfara att det inte är rullstolsvänligt över allt, i alla fall inte om man ska rulla hjulen utan någon som håller i "styret". Att sitta och titta på saker flera meter ifrån så hann paniken i kapp mig, men som alltid, min mans förmåga att alltid komma i rätt tid gjorde att han fann mig innan tårarna började rinna.

Sen har vi skrivit in oss på Marks bostad. Planen ser numera ut sådan att vi skall flytta till Fritsla så snart vi hittar något som passar. Christopher har aldrig riktigt trivts i Borås och jag bryr mig snart inte om vart vi bor så länge jag kan få möjligheten att komma utanför dörren på egen hand, med andra ord en lägenhet på första plan. Just idag sitter jag faktiskt på nålar då min ansökt om en lägenhet som vore perfekt! Sista ansökningsdagen är idag, dessvärre är det många sökande, och man vet aldrig om någon har mer poäng än en själv. Så imorgon förhoppningsvis vet vi om det är dags att sälja vår nuvarande bostad och packa ihop oss och bli Mark-bor igen. :-)

Dags att försöka duscha. Kroppen är som sagt väldigt svag och efter att ha vikt lite tvätt igår är armarna som spagetti samtidigt tunga som betong. Men de finns en enda sak jag vill orka varje dag så är det att få min varma underbara dusch, sittandes på min turkosa duschpall (såklart är den turkos!)

Jag lovar att bli bättre på att skriva. Promise!

Ett år..

Han va den med ryktet som player. Hon fick ryktet att va den som bytte kille som andra bytte trosor. Den 25 september 2010 träffades dem första gången och det var kärlek vid första ögonkastet. Sen dess har det gått 5 år och under dessa har vi hunnit med att skaffa hund, flytta ihop, förlova oss, köpa en ny-ny bil och till slut gifta oss. Det sistnämnda, Norges nationaldag, men för oss är den 17 maj vår bröllopsdag och i år är det vår allra första. 

Från den 25 september 2010 till den 17 maj 2015 är det 1695 dagar och jag har älskat min Christopher mer eller mindre ;-) i alla dessa dagar och räknar med att älska honom minst lika mycket tills dess att jag slutar andas.

Fotona är tagna av vår älskade ängel Mari Nilsson.

"Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. (1 Kor. 13:4-7, 13)"

Delad styrka.

Den 12 maj i år var verkligen en vacker dag. :-) Idag finns dock nada noll energi så tänkte bara dela med mig av några anhöriga och bekanta som delade ME via Facebook igår, plus några sms som jag fick igår. Tack alla, plus ni som inte finns med på bloggen idag, för er insats att dela den internationella ME-dagen. Tillsammans kommer vi höras.

Internationella ME/CFS-dagen; "Behovet är akut."

Ja, jag vet, ME-drabbel nu igen. ;-) Men om du är trött på tjatet och gnatet? Då tror jag det bästa är att undvika min blogg under maj månad. För egentligen är hela maj blå, i alla fall för oss ME-människor i Sverige. Men idag är det den internationella ME/CFS-dagen tillsammans med några andra autoimmuna sjukdomar som vi delar den här dagen med, bland annat fibromyalgi vilket också är en diagnos jag lever med. Dock vill jag lysa upp just blått för ME idag!

Det har börjat ramla in artiklar, radiosändningar och en massa annat ute i media. Som jag nämnt tidigare finns det en grupp på Facebook som heter "Bär något blått på internationella ME-dagen 12 maj", där minst 25 av mina vänner/bekanta valt att klicka ja på sin inbjudan. Dock har jag glömt att berätta om den andra gruppen som skall presenteras med trumpet och fanfar för det jobb som de läger ner på att sprida kunskap: "ME i Maj". Den sistnämnda lägger varje dag upp information om ME och dessa har delats av många personer, med andra ord informationen sprids på Facebook.

Hittills har Borås Tidning hunnit med en artikel, även en liten notis. Artikel lägger jag i via en bild, klicka på den så blir den större och läsbar. :-) Notisen är en frågeställning till chefen för Borås Energi&Miljö av den anledningen att i natt lyste deras ackumulatortank blått efter klockan 24:00. (Natten mellan 11-12 och fram tills natten mellan 12-13 maj.) Förklaringen till detta är att företaget valt att visa ME-sjuka sitt stöd. Det som gör historien ännu mer fantastisk är att Elfsborg, fotbollslaget, ville att tanken skulle lysa gul och svar för dem när de vann SM-guld, men vet ni va? Det gjorde den inte! ;-)  (fnissar lite för mig själv här i sängen!)

Den 10 maj intervjuades Eleonor Bengtsson från RME Väst i Radio P4 Sjuhärad. Sändningen titulerades "Blått ljus belyser okänd sjukdom", och går att lyssna på om du klickar på titeln.

Sundsvallstidningen var egentligen före P4:a. Artikeln om Cecilia Ekhem lades ut redan den 9:e maj. :-) Den artikeln hittar du här.

Idag kan du däremot läsa i Metro och Aftonbladet varsin artikel om ME. Det värmer så i hjärtat att dessa eldsjälar väljer att lägga sina få skedar av energi på att göra något stort och ansträngande som detta.. Metro skriver om Claudia, och i artikeln möter man både Claudia själv, men även hennes man Mats. Klicka här för att komma rätt. Sen i Aftonbladet hittar man den före detta pressekreteraren Pernilla Zethraeus som just idag är debattör. I hennes debatt skriver hon bland annat: "Idag är det den internationella ME/CFS-dagen. ME/CFS är en multisystemisk sjukdom klassad som neurologisk av WHO. ME/CFS har liknats vid en influensa som aldrig går över. Trots att upp mot 40 000 svenskar kan vara drabbade saknar stora delar av vården kunskap om sjukdomen. Bristen är akut och patienter är lidande." Den debatten hittar du här.

Jag kommer senare dela med mig av alla underbara människor som valt att stötta mig (och alla andra ME-patienter) genom att klä sig i blått, byta profilbild eller göra något annat för att visa stöd och omtanke en blå dag som denna.

Men vill avsluta med något som fick mig till tårar. Varma tårar. Omtänksamma tårar. Känslan av att synas och finnas till. Då jag trodde min älskade make glömt av vad det var för dag idag, då den mannen har så mycket innanför sitt pannben på en gång. ;-) Men så kom det ett sms! En bild och en text: "Vi på Autoexperten vill visa vårat stöd för dig och dina ME-människor genom att avtjäna dagen i blått. Samt att detta ska delas ut på alla sociala medier. Sen kommer vi att lägga upp detta på Autoexpertens facebook sida där vi kommer berätta kortfattat om ME och att vi stöttar er i eran kamp". Tack älskling, tack kära makens kollegor, och tack alla andra som hittills visat ert stöd den här 12 maj 2015. En dag jag kommer minnas med värme länge länge. <3